Jajamensan, nu ramlar vi äntligen över på andra halvan av graviditeten!
Håller hoppet uppe att nu ska mitt mående äntligen börja vända. Kanske lite lite energi och slutligen få börja glädja mig riktigt ordentligt över det lilla liv som växer sig stark i min mage.
Igår va det ett kärt återseende på UL. Vår lilla pojke, japp, vi ska få en son, hade växt på sig perfekt. Även om de där med att mätas inte va så intressant för honom. Med benen i kors och fötterna framför ansiktet fick barnmorskan jobba länge och väl för att få något bra läge för att mäta.
Längtar så efter att få känna mer tydliga rörelser. Känner nånting varje dag, men kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på hur.
Åka bil är roligt eller skitläskigt, då är det alltid aktivitet!

Äntligen har jag tillåtit mig själv att handla till vårt älskade monster. Så mysigt det känns.

Åter till verkligheten, eller åtminstone till hälften. Att sluta 12 har hittills fungerat perfekt, fyra timmars jobb, hem, får nånting gjort innan några timmars vila för att sen ha helt okej kvällar med sambon.
Magen växer så de knakar om den. Och jag ser fram emot att få en glimt av personen därinne igen nästa vecka! Är mycket aktivitet där inne nu. Inga sparkar men rörelser, mycket och ofta. Den känslan är fantastisk, och framförallt är det både en tröst och pepp när jag mår som sämst.

Idag är det en fin hösteftermiddag, träden har börjat skifta färg på sina ställen och solen värmer fortfarande när den får chansen.

Den efterlängtade dagen är här!
Har varit så oerhört nervös, natten bjöd inte på många timmars sömn. Livrädd för dåliga besked ställde jag mig in på värsta tänkbara, ett skydd mot besvikelse och nederlag jag lagt mig till med.
Vår sjöhäst stog på huvudet och vinkade ibland till oss. Men pärlan va ännu lite för liten för att kunna förmedla all information som va önskat, så vi får komma tillbaka om två veckor igen. Helt okej för nyfikna föräldrar! Egentligen följer hen förväntade växandet perfekt hittills, men min BM räknade nog fel på veckorna när hon bokade RUL.
Men även om inte organen är genomkollade än så kan vi konstatera två armar, två ben, en nätt nästipp, en urinblåsa och ett väl fungerande hjärta. Inget avvikande enligt dagens utlåtande, så för en stund kan den här blivande mamman andas ut, slappna av och vara lycklig!

Ett helt rätt beslut såhär några dagar in i vilans tecken. Två veckor heltid, därpå ytterligare två veckor halvtid. Sen får de banne mig vända!
Dagarna är riktigt sköna, sover tills jag vaknar. Äter frukost i lugn och ro, därpå följer några timmars vilande. Har hittills tagit tag i någon form av hemmafix en stund innan sambon kommit hem, för att sen krascha igen efter gemensam middag. Kräkningarna och illamåendet som tagit alldeles för stor plats sen semestern tog slut är bättre. Knappt en gång per dag numera. Nu är det fortsatt tröttheten som är störst.
Längtan efter att få börja inreda barnrummet blir allt större. Hittar fina och billiga grejer på blocket. Men är fortfarande för rädd.

Imorgon äntligen är det dags för RUL. Pirrar i hela kroppen av förväntan! Ja, och panik är klart.

En timma halvliggandes i soffan, ett pirr eller fladder nerifrån höger och upp till naveln! Wow!!!
Inbillning eller en faktiskt rörelse därinne vet jag inte. Men jag beslutar mig för de sistnämnda och njuter av händelsen!
Lilla mini-we!
Åh vad jag längtar efter UL nu, låt tiden gå fort.

Det konstanta dåliga måendet tär bortom ord på mig. Min förhoppning om att va en såndär gnistrande havande kvinna pulveriseras för varje dag. Tanken på att må såhär hela graviditeten är enormt skrämmande. Tänker att då blir de så att nästa gång jag mår bra är jag mamma. Nästa gång jag mår bra kommer sömnbristen vara ett faktum.
Säkert många som höjer ett ögonbryn eller fnyser för att jag är otacksam för det jag fått. Så är det inte. Men när jag började skriva den här bloggen va de just för att minnas min resa. Och resan är ingen dans på rosor. Tror många känt som jag. Och jag måste få spy ur mig min verbala galla då min fysiska kropp redan är tömd på de.
Jag saknar mig själv. Saknar den jag va och vetskapen att inget kommer någonsin bli desamma skrämmer mig. Jag hann liksom inte ta farväl innan det nya tagit över.
Till ten början kom hejaropen, håll ut, vanligtvis vänder de kring vecka 12. Jag såg vecka tolv långt där framme, den kom, och den passerade, om något så började jag må än sämre. Nu säger de erfarne, kämpa, från vecka 20 börjar du säkert må mycket bättre. Så här står jag med gråten svidandes i ögonen och värkande i halsen och tänker, fyra veckor sedan den magiska vecka tolv, och ytterligare fyra till de hoppfulla vecka tjugo. Och vad ska jag göra. Sova mera, suga på melonbitarna som förrutom glass är det enda jag vill känna smaken av.
Dåligt samvete för att min sambo gör precis allt. Biter ihop och försöker äta den mat han så omsorgsfullt ser till att laga varje kväll. Och hur kul är jag. Medan han donar i köket ligger jag i fosterställning under en filt i soffan. Jag kliver upp till dukat bord för att återgå till soffan i väntan på att han ska komma och sätta sig så jag får lägga mig med huvudet i knät på honom. Lediga dagar går bättre. Men energin räcker bara till en sak. Och så mina humörsvängningar. Inte så arg, men pendlar från ledsen till matt, till frustrerad och besviken. Kan som oftast inte sätta fingret på vad som triggat eller vad som motverkar. Bara åker med i känslorna.
BM säger att jag ska sjukskriva mig, själv oroar jag mig främst ekonomiskt, sista månaderna för att få en hyffsad föräldrapenning. Varje dags frånvaro kommer ju påverka negativt.

Idag har jag vart på min andra akupunktur. Upplever inte att första hjälpte, men BM rekommenderar minst tre ganska tätt inpå för att sen utvärdera.

Fick höra ljudet av magi igårkväll, så allt är inte negativt. Har köpt en doppler och kan nu ligga hemma i min säng och höra på barnets hjärtljud. Glädjetårarna gick inte att hejda. Vilken häftig upplevelse!
Magen växer för varje dag och några basplagg mammakläder är inköpta.

Ropa inte hej förrän du är över bron, eller hur säger man.
Jobbet knäcker mig, illamående, huvudvärk, humörsvängningar och tröttheten. Värre och värre för varje dag om jag inte inbillar mig.
BM erbjöd att prova akupunktur, och jag provar med glädje allt. Fått ytterligare en ny BM. Tredje i raden.
Imorse va de dags, en timma med nålar i handlederna. Om jag borde märkt något direkt så funkade de inte, ska tillbaka två gånger till den kommande veckan och sen läkarbesök. BM rekommenderar sjukskrivning en period. Mer stress. Vill ju gärna hålla årslönen så hög som möjligt inför föräldraledigheten.
Skrev lite med sambon under dagen om det och hans svar triggade hormonerna och tårarna forsade. Dyrt.. va? Det kommer bli ännu dyrare med barn?! Han menade inget med det, men jag skulle behöva lite trippande på tå just nu.
Är så trött på att må såhär.

Nästa graviditetsåkomma. Hemorojder... vidrigt, äckligt och plågsamt. Behandlingsstart idag.