När man blir satt på en plats i livet där du inser att ditt säkerhetsnät gått sönder och allt det du hållt dig fast vid inte längre finns, så har man två val. Brytas ner och gå sönder, eller se över vilka möjligheter de ger.
Jag har brutits ner, jag är trasig men nu då? Tänk de där jag hållt så hårt i, varit så rädd att lämna eller förlora. Mitt hem, tryggheten i en fast anställning, min man, min familj, mina vänner. Jag har inte längre tryggheten i att bestämma över mitt eget hem, då de inte till fullo är mitt, och som de ser ut nu så har jag inte råd med alla omkostnader själv. Mitt jobb, javisst, jag har varit på samma arbetsplats i över tolv år, ska man verkligen bygga upp hela sitt liv kring jobbet? Familjen kommer finnas kvar oavsett var jag befinner mig. Och mina underbara vänner .... de kommer föralltid att vara mina vänner oavsett vad som händer.
Så, när jag slutade skolan drömde jag om att åka och jobba säsong utomlands, då va jag rädd, ville inte säga upp min lägenhet, hade fått jobb, och skyllde på min dåvarande pojkvän att jag inte kunde lämna honom i så lång tid. Jag använde alla ursäkter jag kunde komma på förutom att jag va feg. Sen va de att flytta, flytta från stan, kanske flytta från landet?
När jag och min sambo pratat om flytt, i händelse av att han skulle få jobb någon annanstans har jag varit grymt rädd, rädd för samma som tidigare, säga upp lägenheten, jobbet, vara ifrån mina vänner, men rädslan har legat i att göra allt det på hans villkor. Nu är det bara jag, jag väljer, jag bestämmer, och jag dikterar villkoren för mitt liv. Så länge jag bor kvar i vårat hus kommer jag ständigt leva under hans villkor, vara beroende av honom.
Så om du kunde packa ihop allt och göra precis vad som helst, vad skulle du göra då?
Drömmer om att kanske åka till Thailand över vintern? Jobba där jag får jobb och bo där de finns rum. Till sommaren kanske komma hem igen, ta ett sommarjobb och känna av läget. Kanske är det dags att prova hur en annan stad passar mig?
Jag har inget som håller mig kvar längre.
Funderar på engelskspråkiga länder, USA känns alldeles för långt bort, och för dyrt för vännerna och familjen att komma och besöka mig i. England, kanske London? Varför inte, är svårt och dyrt med boende, men jag är ju inte den första som gör de.
Sen kommer den mogna vuxenhjärnan in och förstör mina dagdrömmar. Sen då? Om jag inte trivs? Om jag vill komma hem, vart tar jag vägen då när jag inte längre har mitt hem?
Tankarna snurrar och jag blir i det närmaste åksjuk på kuppen.
Men jag behöver lägga upp en plan, sätta upp mål och försöka komma på vad mina drömmar är, nu när drömmen jag levde i och målen jag hade inte längre finns kvar.
Nu är det bara jag, och jag har möjlighet att göra precis vad jag vill med min framtid.