Senaste veckan har bestått av en tur till Oslo, samt en kryssning till Mariehamn. Och vad kan jag säga. Jag älskar att resa. Älskar att möta människor. Älskar friheten det ger.
Så när jag reser så blommar jag, kan inte säga annat. Vet att jag utstrålar något som tilltalar. Och denna gång är jag ju dessutom kär. Tror att det glittrandet också syns.
Jag har fått uppmärksamhet, tacksamt tagit emot den och lite till längtat efter min man!
För de som faktiskt visat intresse har jag haft otroligt kul med. Pratat, skrattat, skålat och en och annan spontandans har det blivit. Men stopp där. Ännu en del som i mig som är så stärkt av att ha funnit en kärlek som känns så äkta.
Jag har kul och jag vill för stunden inte sakta ner, jag njuter av allt vad livet ger.
Mannen och jag träffas alldeles för sällan i min mening. Men alltid med varandra i åtanke. En längtan. Hans blyghet kan många gånger få mig att slita mig i håret, tycker jag bjuder in och öppnar upp för honom att kliva in. Och han gör det, med lilltån. Jag läser mellan orden vad han menar och kanske skulle vilja säga. Han visar uppskattning för mina ord och handlingar. Men jag skulle så gärna vilja få det där sista, bekräftelsen från honom, de där orden som ligger bakom det han säger, som jag tror han vill säga men inte förmår. Jag pratar inte om det stora "jag älskar dig", jag pratar om att t.ex med ord säga "jag längtar efter dig också". Istället kan jag få till svar att kan vi inte ses snart, eller ska vi inte ta och göra det här.
En smått lustig händelse skedde i söndags. Han hade bilen inne i stan, och istället för att be mig om skjuts så tar han bussen in. Frågade honom varför, och fick till svar att han är van att klara sig själv, att göra saker själv. Påpekade att nu behöver han faktiskt inte det. Vi är två nu. Återigen, inget klockrent svar, utan han kramar om min hand ännu lite hårdare och ger mig de finaste av leenden och ögon som skvallrar om tacksamhet och kanske en gnutta rädsla.
Jag är fast besluten att få honom att våga känna sig helt trygg i mig, i mina känslor och mina förhoppningar om oss. Besluten men utan att skrämma bort honom. Det är en skör linje. Men från vår första dejt har jag känt det här, och för varje dag och vecka som går blir det allt starkare. Jag häpnas inte längre i mina tankar när jag tänker jag älskar honom, jag blir varm av känslan. Jag ger mig själv utrymmet, och honom bekräftelsen i att ibland säga det till honom. Jag blir lika rädd varje gång, men hans kroppsspråk och min lättnad av att både säga och våga lugnar mig i samma stund jag tystnar.
Tror inte han är där än. Men det känns okej. Vi har pratat en del om rädslor. Och jag förstår honom, mer än han förstår att jag gör. Jag vet dock att han tycker om mig mycket. Jag vet att han inte vill ha någon annan än mig i sitt liv. Och min magkänsla, eller låt oss kalla det för intuition säger att han kommer. Så snart han vågar. Då kommer vi ha allt framför oss. Allt vi vill ha. Vår framtid.
Och .... om inte. So be it. Jag älskar, jag dagdrömmer och jag njuter av denna man. Och jag njuter av att känna denna trygghet i att tillåta mig själv att vara sårbar. För honom kan jag fälla tårar. För honom kan jag vänta. Lite tacksam över hans rädsla, vi kastar oss inte in på vatten vi inte bottnar i. Hans rädsla tillåter mig att våga.