För första gången sen i januari då vi vart sambos skulle jag nu va ensam hemma. Innan va jag nästan lite nervös. Skulle jag sakna ihjäl mig och känna mig ensam och rastlös, eller skulle jag tycka de va lite mysigt att rå om sig själv. Jag valde de senare. Och sanningen är den att jag inte haft dygn hemma, utan jag har jobbat.
Fredagskvällen va snabbt överstökad. Kom hem rätt sent, såg något lättsmält och somnade i bra tid.
Lördagskvällen, igår va riktigt mysig. Den där känslan av att jag borde städa lite, dammsuga, vila lite tvätt - nope, jag struntar i det! Efter jobbet va jag över till en vän, drack ett glas vin och småpratade om allt och ingenting, vid halv åtta va jag hemma igen. Bäddade i rena sängkläder, tog en dusch och kröp upp i soffan och såg skräckfilmer under filten med vardagsrummet fyllt av ljus. De va verkligen mysigt. Min fina man matade mig med vackra ord och kärleksförklaringar via text i en alldeles lagom dos.
Idag vaknade den där kvinnan hos mig som jag själv avskyr igen. Besviken på mig själv skäller jag på mannen och gråter floder utan egentlig anledning.
Lång historia kort. För en tid sen beställde jag hem "Dejtboxen" som en liten surprise för honom och mig. Jag informerade att något va på gång och att jag en tid framöver skulle vara den som hämtade in posten. I fredags när mannen min åkt bort för helgen kom boxen fram. Ivrigt berättade jag att nu är den här den där överraskningen jag berättat om! Självklart nyfiken svarade han att åh, den tar vi när jag kommer hem på söndag!
Jag tänkte då stilla för mig själv att snälla du, du lär bli rätt sen. Men ändå börjar jag tänka att åh va mysigt! De kliar i fingrarna på mig av nyfikenhet men sätter stopp för mig själv, den ska vi öppna tillsammans.
Så idag börjar konversationen. Vart sent inatt för honom och han kände sig långt ifrån körduglig. Helt ok, de va ju ändå de jag visste. Sen vid tre får jag ett meddelande om att han ska se klart nån film sen åker han. Ja, så glad jag vart, det borde innebära att han är hemma kanske kring sju ikväll. Det ger oss ju hela kvällen. Så tankarna fortsätter, hmm, jag slänger mig i duschen när jag kommit hem från jobbet, han har med sig pizza som bestämt, vi äter och sen ska vi se vad boxen innehåller. Klockan 16.40 ikväll kommer nästa meddelande, ska hämta pizza nu och äta sen åker jag. VA? Du va påväg för två och en halv timma sen, och du skulle dessutom köpa med dig pizza när du kom???
Skör och ärligt, fjantig som jag är blir jag rasande, ledsen, besviken.... Du flyttade just fram hemkomsten från 19-20 till 22-23? Du tyckte inte att du borde sagt nåt?
Så jag skäller, han säger förlåt. Och nu sitter jag och gråter. Hejda dig kvinna...
Jag tycker ju inte ens själv att de är nån stor sak, än mindre något att bli sur eller ledsen över. Men de kommer över mig som en flodvåg, tycker han är ego, tycker synd om mig själv. Vill inte vara såhär när han kommer hem. Vi har de så fantastiskt tillsammans, så underbart liv ihop. Kan jag inte bara låta sånt här bara passera. Framförallt då jag själv inte ens räknat med att han skulle vara hemma speciellt tidigt från början. Blir galen när jag gör sånt här.
Skyller allt på mig själv, och den där kvinnan som bor inom mig som bryter sig ut emellanåt.
Visst finns de dom som skulle hålla med min reaktion. Men mitt sätt att hantera de är katastrofal.
Besviken är bara förnamnet. Några timmar att få ihop mig själv eller hinna somna. Först till kvarn vinner.

Kroppen blir större och större för varje dag känns det som. Sambofet är ett begrepp på riktigt!
Egentligen äter vi inte så dåligt, stora lasten är nog alkoholen. Med många härliga helger som är fullspäckade med diverse event som är kopplade till dricka. Men, äntligen har jag kommit igång med träningen. Försöker mig på ca tre pass i veckan just nu.
Ser på min spegelbild och för första gången i mitt liv blir jag faktiskt lite äcklad. Hur har jag kunnat låta de gå såhär långt? Jag har ju enormt lätt att lägga på mig, något jag är väldigt väl medveten om. Ett minne dök upp på Facebook, jag i polestudion i tre olika trick på stången. Så jag satte mig och tog en ordentlig funderare idag. Hur har det senaste året sett ut.
Jo, den 18 juni 2016 sprang jag ett hinderbanelopp, eller jag fick avbryta pga en ond fot som senare kom att visa sig att en benbit gått av i hälen.
Det va den sista dagen jag minns som jag hade träningskläder på mig. Från att gymma regelbundet, träna pole både hemma och i studion, till absolut noll och inget. Sen va de i januari förra året som jag började äta antidepressiva, något som man också lätt går upp i vikt av. Sen sambolivet, blir lite mer "gott" än vad jag brukar få i mig som ensam. Är mysigt att ligga i soffan. Lite popcorn där, en pizza till söndagen. Ja och så fortsätter de.
Men nu måste de bara vända. Jag måste och jag vill. Och för mig va det motiverande att stå där framför spegeln och studera min kropp. Lite sorgligt är ju att jag känt med rätt stor alltid, nu när jag jämför önskade jag att jag varit mer nöjd. Jag va fin!

Med ett liv som får mig att känna mig som en av världens lyckligaste människor har jag börja funderat på uttrappning av medicinen. Jag har absolut ingenting emot att äta dom. Bara att jag kanske mår bättre idag. Det är inte kopplat till vikten de här funderingarna. Utan till mitt mående. Men samtidigt är jag rädd. Vill aldrig mer må sådär igen. Vill aldrig finna mig själv så djupt på botten i det där totala mörkret igen. Jag vill må såhär bra. Vid min receptförnyelse fick jag hem ett brev där läkaren önskade träffa mig innan ytterligare förnyelse gjordes, så jag fick bara förskrivet för tre månader. Känner att jag behöver ta beslutet. Bestämma mig för att prova vara utan, eller fortsätta.

Igår kom slutligen de nya fräscha stickorna med en hållbarhet på ett år framöver. Ett test trots alla menssymtom, samma resultat som tidigare tre - negativt. Inga överraskningar där.
En timma senare kom också blodet.
Försöker känna hur de känns, studerar M/ÄL kalendern ännu en gång. Made in London tänker jag och ler för mig själv. Ja, de blir bra. Sorgen är inte så stor. Tänker mer på hur jag skulle reagera om de visade positivt. Hur kommer jag reagera. I det stora vet jag ju, lycka! Men just den där sekunden då plötsligt ett andra streck uppenbarar sig, vad sker då? Tårar, ett lyckotjut, total panik, skratt. En rätt angenäm fundering. En fundering som förhoppningsvis snart kommer att få sitt svar. Men inte den här gången, inte i maj.
I skrivande stund kommer jag och tänka på något annat. Mensvärk! Var är min galna mensvärk? Har mina enorma plågor bytts ut mot extrema fysiska yttringar kring ägglossningen? Har missat hur pass smärtfri jag varit sen p-pillerna tog slut. Jag som brukar ha så ont, ibland vara tvungen att stanna hemma från jobbet pga yrsel, illamående och smärtorna. Och humörsvängningarna jag upplevde när jag va hormonfri för några år sen. Också borta? Jaha, ett nytt grubbleri, bra eller dåligt? Åldern? För gammal? Idag är kroppen redo? Numera vill min kropp visa mig när ett barn skulle kunna bli till istället för att hugga en med smärtor som visade på ännu en ägglossning som passerat utan lycka.
Men, idag väljer jag återigen tacksamheten. Glad för att jag inte har så ont som jag brukat. Glad för att humöret är hyfsat stabilt. Glad för att mitt liv är så fantastiskt och underbart på så många sätt och vis.
Glad - ja det är den känslan jag tar mig an resten av den här dagen med.

Vaknat med smärta och illamående i rörelse mellan mage och svalg. En för mig typisk information om att mensen är påväg.

Idag har vi landat på dagen för BIM. Förra veckan förbrukades tre test, idag ett fjärde. Alla med ett ensamt men tydligt streck. Men ... såg att mina test med råge passerat bäst före datum. Vad händer egentligen efter det där datumet? De har legat mörkt och svalt, styckförpackade och har egentligen ingen anledning att bli "dåliga".
I onsdags förra veckan beställde jag hem en trave nya fräscha på en sida som mer eller mindre utlovade leverans dagen därpå. Idag måndag gapade fortfarande brevlådan tom.

En ny erfarenhet i min nya relation jämte min tidigare är delad sorg. Vid mitt första testtillfälle förra veckan smög jag nästan med de, de hade ju ändå gått ut och hade de visat plus hade jag inte vågat tro det ändå. Efter andra testet informerade jag min sambo om att de nog inte vart någon bebis den här månaden. Vi fixar nästa månad sa han, efter lite beräknande från min sida berättade jag när ungefär nästa ÄL är beräknad, han sken han upp och tillade Made In London!
Ja mitt hjärta, lets make one in London!

Mitt liv är så fantastiskt just nu, trots stunder som just denna, kyla och snöfall i Mellansverige den 8/5, trött i kropp och knopp, en ev pms som gör mig både lite känslig och aningens tjurig, så ser jag genom allt jag skulle kunna måla svart med en lycka och glädje över hur min vardag idag ser ut, hur mina helger ser ut.
Finns inget jag vill ändra på.
Så mycket kärlek som de finns i mitt liv. Harmoni, humor, skratt, musik, mys, en hand på min rygg mitt i natten. En varm kropp att själv sträcka mig efter.
En sorts fullständighet som bara skulle kunna bli bättre med ett plus på stickan. Allt komplett.