Jag mår så mycket bättre. Mellan fredag och lördag klampade jag rakt in i ännu en musikbubbla. Och inte för att jag behövde fly undan någonting, utan enbart för nöjes skull, få saker får mig så glad som musik och massa människor på samma plats som är där för musiken.
Livet har kommit tillbaka till mig, och jag kan inte hitta ord att beskriva hur mycket jag ser fram emot allt som kanske kan komma och hända. Sorgen för att förlorat den plan jag hade för mitt liv, förlorat den man jag skulle dela allt med har nu bytts ut mot nyfikenhet och iver. Har ingen aning om vart jag är påväg, hur vägen ens ser ut eller vart slutmålet är, men jag har fått en nystart, en ny chans och massa med liv kvar att leva. Redo för minor som briserar under mina steg, redo för knivar som säkert kommer hugga mig i ryggen, men jag längtar efter att se vart livet tar mig! Jag lovade mig själv för några år sen att sluta säga nej till en massa, för lathet eller rädsla, har upplevt massa sen dess, och gör både tokiga och knasiga saker pga av det, nu påminde jag mig själv om det löftet och det gav ett rus av adrenalin och endorfiner. Våga säga JA!
Skulle träffat någon igår kväll när jag kom hem från trippen men de vart inte av, blev först riktigt besviken, sen insåg jag snart att det gjorde ju absolut ingenting, sjönk ner i ett bad, log åt dygnet som gått, sen kom jag i säng, i god tid utan några som helst svårigheter att somna, ja - vilket i sin tur lett till att jag vaknade utvilad imorse och kom upp och iväg till jobbet utan några som helst problem eller gäspningar.
Livet har så mycket att erbjuda, och jag har precis öppnat ögonen för ett helt nytt sådant.

Det är total radiotystnad mellan oss. Och jag måste säga att det är det absolut bästa som kan ha hänt. Längre och längre ifrån mig glider han. Och färre och färre minuter läggs till hans person, agerande och förehavanden.
De senaste tio dagarna av mitt liv, wow, bästa tänkbara ord jag kommer på. Har lovat mig själv oktober ut, jag tänker inte möta sånt som är jobbigt, jag tänker inte "ta tag" i saker och ting. Utan oktober är min, jag ska le, skratta, njuta och den som vill grotta eller gotta sig i mitt elände vänder jag ryggen. Jag pratar när jag vill prata, och förtränger när det är det som får mig att må bra. Och ... jag gråter när jag känner att jag behöver och vill. Finns så mycket kvar att jobba med, att ta tag i men jag hoppas verkligen jag kan få de här veckorna, november bjuder på slutspurt av det här livet, december ska bjuda på ett nytt, lyckligare, hälsosammare liv. Men nu behöver jag andrum, omringa mig med saker som får mig på topp. Det är nu, i oktober månad, som jag ska bli stark nog att klara av årets sista månad. Där jag har varit kommer jag aldrig återvända till, och risken finns att det kommer att finnas dom som får lida för de, men jag har inget utrymme för de just nu, jag måste tillåta mig att vara egoistisk, det ligger inte helt i min natur så det är ett duktigt ståndpunktstagande jag gjort, men jag behöver det här, vet det och känner det. Sårar jag någon mer än jag borde så ursäkta mig redan nu, är du värd de har jag resten av mitt liv att göra upp för det.
Jag ler, planerar, tänker och fantiserar. Jag är klar med sånt jag velat få ur mig även om de inte kommer nå mottagaren ännu på lång tid, jag har fått massor av svar från oväntade håll och bekräftelse. Inte bara om allt som varit. Jag har fått bekräftelse för mig, min person, och det har gjort mig gott. Vet att jag spelar lite grann på högrisk, men står så stadigt på mina vingliga ben.
Its me time, like it or not.

Den senaste veckan har varit fantastisk. Visst, mina mått på en fantastisk vecka har fått helt andra referensramar än för ett halvår sen, men om man väljer att bara gå tillbaka två månader så kan veckan bara sammanfattas som fantastisk.
Så varför ikväll, lugn, harmonisk, tillfreds och med en frihetskänsla väljer jag att ännu en gång börja älta? Hade besök på förmiddagen, åkte och tittade på min systerdotters fotbollsmatch på eftermiddagen, sen tankade jag bilen fullt och bara körde. Landsväg och musik, så härligt. Valde låtar allteftersom tankarna bytte kategori och inriktning. Några timmar av vackra höstfärger, hög volym och själv bakom ratten i min bil.
Väl hemma har jag fyllt vardagsrummet med ljus, lagt en filt över benen och nånstans där gjort valet att gå igenom allt igen. Ännu en gång. Funderar, skriver, tänker, försöker lägga det där pusslet som aldrig kommer bli klart. Jag kan inte säga att jag mår så himla dåligt egentligen. Men det smärtar i bröstet och tårarna rinner. Men på ett konstigt befriande sätt. Nånting har definitivt förändrats. Hos mig, i min sorg, i acceptans eller i timmarna som har gått sen dess. Tror jag tagit det där klivet till nästa fas. Jag bearbetar, i den takt jag kan, behöver älta, behöver få dela med mig. Talar med allt och alla! Ja, självklart på olika nivåer, djup och med olika detaljrikedom, men jag vill verkligen berätta. Jag vill inte ha svaren, eller råden, bara prata.
Så varför tar man inte en lugn skön kväll som denna och bara njuter av den? Varför väljer man att må sämre? Varför inte tillåta sig själv en liten stund av äkta andrum?
Jag ser fram emot resten av mitt liv, men just nu önskar verkligen att de kan börja helst direkt just nu.

Kan det verkligen bara gått två månader? Det känns som ett helt liv sen.

Den tredje i månaden är tydligen ett datum jag ska undvika att ta större beslut.

Idag, för ett år sen, den tredje oktober, tog vi vårt beslut om att verkligen satsa och försöka bilda familj, och med skräckblandad förtjusning klev vi in i ett nytt kapitel i vårt liv, och i samband med detta kom den här bloggen till.

Idag, för fem månader sen, den tredje maj skrev vi på köpekontraktet för vårt hus.

Idag, för fyra månader sen, den tredje juni va den sista dagen vi älskade, som han kysste mig, sista dagen vi va tillsammans och han åkte på jobb, vi sa hejdå som ett utav de lyckligaste paren den dagen. Nästa gång vi hade varandra nära så skulle de bli i vårt hus, på ny adress med alla nya möjligheter och resten av livet att fortsätta vår resa på.

Så vart det inte, sista gången jag vaknade helt tillfreds och med lycka och harmoni va idag exakt två månader sen.

Det känns som ett helt annat liv, kan inte förstå allt som hänt. som jag mentalt och fysiskt gått igenom på den här tiden. Förstår inte mycket alls. Men jag är glad för att tiden går. Glad för att jag inte längre lägger alltför mycket energi på honom, på att försöka få svar, skälla, försöka få hans tröst och empati. Jag gråter inte varje dag, men när det kommer försöker jag inte hålla de tillbaka, gråten renar och tömmer mitt sinne och det känns så skönt, vet att processen med att sörja vårt förhållande inte ens börjat än. Jag sörjer att mannen jag älskat är borta, jag sörjer att hans sista blick på mig va iskall, sörjer förändringen hos den person jag känt så väl under så lång tid. Men vårt förhållande som dött, och aldrig kommer att fås tillbaka, jag har inte kommit dit än.

Idag har jag plockat fram en låda och börjat packa ner saker som är vi. Bilderna från vår fotovägg i sovrummet i lägenheten, minnessaker från vår Sydafrika resa, från Thailand, Malta, Paris, lappar vi lämnat till varandra på bordet hemma, månadskort och årsdagsfirande. Och ringen ska jag också lägga ner i sin ask och stoppa i lådan. Ska ta mig den tid det behövs, känna och ta mina avsked, den lådan ska förvaras långt in i nåt skrymsle tills den dagen kommer då jag gått vidare, kommer aldrig förlåta, men jag ska försöka släppa det som hänt och varit, han ska bort ur mitt liv så varför förlåta eller ens hata någon som inte längre finns för dig? Nä, jag ska släppa det liv som varit, och bygga ett nytt, på mina villkor, byggt på drömmar jag inte ännu drömt, där jag kommer vara centrum och navet.

Ett steg i taget, en dag i taget, och ibland bara ett andetag i taget, allt påväg bort från det som varit, bort, framåt och uppåt.

Nerbäddad i sängen på jobbet och borde och behöver somna. Men hamnade istället på den där appen igen, ser hur han är uppkopplad, kopplar ner, blir uppkopplad igen, och jag förstår. För många år sen, när de va vi som va nyförälskade och han va borta på jobb, hur vi antingen pratade tills vi somnade med handsfreen fortfarande i öronen, eller när vi tog oss till att säga gonatt men sen fortsatte messa. Nog förstår jag att det är Henne han skriver till, får svar och skriver igen, till långt in på nätterna. Jag kan inte säga att det är svartsjuka jag känner, men bitterhet och ilska över att veta att jag känner honom så väl att jag vet vad han gör just nu. Jag vet vilka kontakter han har på den appen, vet att han inte ligger och messar med nån polare. Vet hur de va, när man slog sig ner i soffan för att se något program för att istället sitta fastklistrad med telefonen och sen upptäcka att programmet tagit slut, och ibland nästa också. Jag känner honom... Känner till hans vanor, hans rutiner. Vet att så småningom, om det är mer än bara en snabbt övergående förälskelse med den här att han tycker det är skönt att återgå till att sträcktitta på en serie och känna tryggheten i relationen att det är okej att säga hej lite tidigare och sen kunna dra iväg ett mess och säga gonatt.
Att kunna få vara, och kunna vara ensam och egen i ett förhållande, en trygghet jag så innerligt hoppas på att kunna känna tillsammans med någon igen. Att känna varandra så bra att en del meningar eller behov att förklara eller få förklarat blir överflödigt. Tryggheten i tvåsamheten.
Och jag kan inte sticka under stolen med att jag önskar och hoppas att deras förhållande går käpp rätt åt helvete, och orsakar bekymmer för de båda, eller åtminstone för honom. Jodå, visst är jag bitter, arg, besviken och ledsen. Men som sagt, jag lär just känna mig själv igen, och varje känsla känner jag med största uppmärksamhet, det här är mitt nya jag, och Du kommer aldrig kunna knäcka mig igen. Och när jag är starkare än tidigare, då ska jag lära mig att våga bli sårbar igen, då ska jag utmana mina förmågor att visa vad de går för, kommer jag kunna lita på någon igen? Kommer jag våga älska någon igen? Kommer det visa sig att du förstört för mycket i mig? Kommer du då att ha vunnit? Så fan heller att du ska ha kunnat tagit ifrån mig så mycket. Du har gjort så de räcker ändå, de ska du inte få.

Ligger och reflekterar över den gångna helgen. Bästa helgen på mycket länge. Sakta, sakta med små små kliv börjar saker äntligen se ljusare ut. Så tacksam för så mycket.
Jag laddar upp igen, mindre energi går åt till att hata och undra, mer tid går åt till mig själv.
Min lediga fredag bjöd på mer än jag kunde hoppas på. Lördagen va riktigt bra den med, tror inte jag vaknade en enda gång natten mellan fredag och lördag, så även om jag vaknade tidigt så va det med energi, en helt nyfunnen energi.
Lördagskvällen ledde till utgång med gamla bekanta jag knappt träffar alls, en riktigt skön blandning av att det dels va kul att ses, dels att de har inte sett mig eller ens pratat med mig när jag va som längst ner på botten. Att pratat om allt som hänt är bra för mig, terapi, likaså skrivandet, jag reflekterar och funderar, och för varje gång jag pratar om det så gör det lite mindre ont, ser lite andra vinklar när jag sakta med säkert byter ut vissa ord och ändrar meningsbyggnaden. Det smärtar, nåt fruktansvärt, men det finns ändå ljus i tunneln. Att prata med alla de som känt oss är värst, de vet hur VI va, de vet vad jag förlorat och hur oväntat de va, de vet också, så nära man kan förstå, hur dåligt jag mått och mår. Med den yttre bekantskapskretsen är det enklare att prata, de hör inte på samma sätt nyanserna av smärtan i orden, de hör en fruktansvärd historia, ler och säger att nu går livet vidare, du förtjänar bättre. Jag är så tacksam för alla som orkar höra mitt ältande, för att absolut ingen fått mig att känna mig liten, eller dum som gick på den niten, för att ingen förminskar eller viftar bort min historia. Känns som jag har hela världen på min sida, om det nu finns sidor att välja. Även om kroppen är trött och krokig nu, så känner jag att mitt inre jag sakteliga börjar räta på ryggen igen, det finns ingen anledning för mig att inte kunna gå rak och möta vadän för blick som möter min.
Jag har ingen del i vad som hände oss, jag har inget att skämmas för. Jag älskade, tillät mig att lita blint och våga satsa allt - och vart bränd. Men det jag kände va på riktigt, så en call out för ännu en klyscha Bättre ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls.
Och - jag förtjänar faktiskt bättre.

Lycka i att äta!
Har i två dagar dels varit hungrig, dels haft aptit. Okej, det har blivit ett mål om dagen , men det har varit måltider med aptit. Kan väl säga att min kraftigt understimulerade magsäck har tyckt de varit sådär roligt. Men de har de vart värt. Igår en pizza, idag thai, inte de bästa, nyttigaste och hälsosammaste valen i matväg, men kan i ärlighetens namn sägs - who cares?! Jag äter, och de har stannat.

Är så förbaskad skör. Varje kommentar kan få mig att ramla över kanten, på än den ena, än den andra sidan. Beroende på vem som frågar, eller i vilket sammanhang så börjar antingen tårarna forsa, eller så tänder jag på samtliga cylindrar.

Min fina morfar fyller år idag, när jag gick sa han -glöm inte bort din gamla morfar. Och nåt om att det finns telefon. Jag svarade kanske lite för snabbt att jo, jag har också telefon... Men vad säger jag när jag försöker dölja tårnarna? När det jag vill säga är att -Ja morfar, men just nu försöker jag bara komma ihåg att andas och ta mig igenom dagen från det att jag vaknar till det att jag faktiskt somnar igen. Jag vill inte oroa dig mer än jag redan gjort, du får inte förlora styrka eller ork på att oroa dig för mig.

Sen ilskan ... exet har nu lagt till en bild på en av de appar vi använt för att hålla kontakten med under hans utlandsvistelser. Lyckliga han, bredvid en maskott för något franskt hockeylag.... Se där, han som knappt är sportintresserad. Men jäklar vad nyförälskelsen kan inspirera till nya intressen.

Ser med klar blick, andas med rätt enkla andetag, kroppen är inte slut. Men jag känner efter för att hämta mer kraft och förstår rätt snabbt att jag inte har en aning om var kraften kommer ifrån. Om något så blir mina förutsättningar bara sämre. Mina utvägar allt trängre och mer motbjudande. jag står väldigt snart helt utan valmöjligheter, funderar mycket över vad som händer då. Vad är den sista utvägen?

Jag jobbar med människor, människor man lever nära kommer en in på livet, de flesta av de jag jobbar med vet väldigt mycket om mig, och de läser en som en öppen bok. Den första tiden jag va tillbaka va frågorna och undringarna väldigt få, nu har de gått en tid, får dagligen höra frågan om jag sovit dåligt, ja svarar jag och ler, försöker därmed sopa det under mattan, när jag framåt eftermiddagen fortfarande har samma tunga gång och påsar under ögonen får jag höra att -du vaknade inte idag. Jag drar på mig mitt största leende och svarar att nej, jag har nog sovit vädigt dåligt inatt. Den här veckan har frågorna om min man kommit hem också börjat komma. Absolut, på jobbet är jag proffs, där ramlar jag inte över någon kant, men de känns desto mer. Nertryckt, intryckt, undantryckt.

På jobbet är jag bra, jag har att göra upp över öronen, men blir lätt bitter över små saker som jag annars gör med glädje, sånt där som "inte är mitt jobb".

Erkänner att jag fortfarande inväntar det där mailet, de jag bad min älskade om för många veckor sen. Jag sa att det jag önskade mig mer än mycket annat är att han en dag ska stanna upp, ta sig tid och energi att känna efter och skriva ner sina känslor till mig, sina känslor kring de liv vi haft, känslorna kring mitt totala breakdown och hans roll i det, känslorna kring våra samtal på kvällarna innan han tillbringade natten med henne, förlusten av vårt liv och plan, för hans svek och sätt att hantera det efterspel som blivit. Vad han känner, och har känt!

Vet mycket väl att jag aldrig kommer att få det. Men jag önskar mig det. Inte det sakliga och faktaenliga, utan känslorna, resonemanget kring att förlora oss. Alla våra extremt vuxna samtal kring hus, barn, karriär, ekonomi och en eventuell flytt utomlands, våra många skratt som vi aldrig kommer få tillbaka, matlagning tillsammans och goda viner, sex i köket en förmiddag bara för att, en försenad ankomst för att komplimangerna sinsemellan vart för många när vi gjort oss till när vi skulle bort, tystnaden som inte va stel - bara behaglig, det bekväma i att känna varandra så väl, varje dag är inte så jäkla sexig, men de gav sin sexighet till det, allt naturligt. Hemmaklädd och oduschad, han va lika fin för mig ändå, och han fick mig att känna mig precis lika älskvärd då som innan en kväll hemifrån. Han älskade mig, hela mig, med hetsigt pms humör och valkar, jag kände de - så jag vart bekväm i mig själv i hans blick och sällskap, och att jag va bekväm gjorde mig säkert mer attraktiv för honom. För varje gång jag kände att han älskade och uppskattade mig så älskade jag honom lite mer, och desto mer jag älskade honom, desto mer älskade han mig. Win-win och kunde bara bli bättre.

Det som dragit oss isär är just frånvaron, alla våra månader isär, vi har inte kunnat underhålla den gränslösa attraktionen och kärleken, så två - tre månder isär per gång tär, jag är sentimental, så jag lever på minnet och hoppas på att göra de ännu bättre nästa gång, han stänger av och slår på igen när han kommer hem. Vi är väldigt olika där. Men jag har lärt mig att "sån är han", och han älskar mig inte mindre för de, och jag har inte rätt att bli sur för att jag sitter hemma och fantiserar vår nästa lördagskväll i köket där vi ska laga si och så, och vi ska vara "så lyckliga", det är mitt sätt att överleva hans bortavaro, han stänger av och koncentrerar sig på det han gör istället. Den här sista gången fick jag mina farhågor bekräftade. Han stängde av de jobbiga av att vara hemifrån och ifrån oss, hon lyfte upp hans tillvaro..... Klart han föll...

Vann hon?

Vann han?

Vad vann jag?

Vad förlorade jag?