Häromdagen va vi hemma hos vänner, hon va så otroligt fin i sin gravidmage med två veckor kvar till beräknad förlossning. Deras lille pojke!
Så när vi gick husesyn och jag såg deras fina nya vagn, en så fin spjälsäng bäddad och klar sög det så i mig. Är rätt säker att vi missade äl den här månaden. På grund av vardagen, att jobb och ledighet inte gick ihop. Den här månaden inbillar jag mig inga symtom, känner inget som inte finns. Och det känns så sorgligt. Och det är ju så långt till nästa. Om min kropp nu ska hålla fast vid den här enormt långa cykeln den hoppade in i förra månaden så kommer de bli långa perioder av väntan framöver.
Hand in there!