Nånstans påvägen hem från jobbet va de som att någon spottade mig i ansiktet. Vad som hände? -Absolut ingenting... Men plötsligt, känner mig ledsen, enormt trött, lite arg och när jag väl kliver innanför dörren känner jag att alla känslor sitter utanpå i ett lager av taggar som sticker ut.
Suck.
Säga vad man vill om livet utan ppiller, men va fasen. Då slapp jag iallafall dessa jättesvängningar orsakade av absolut ingenting.
Åh, så ledsen jag blir på mig själv. Kan tycka att om man är medveten om det och känner av det så tydligt borde man kunna behärska sig, men icke.
När tvättstugan är avklarad så blir de jag som kryper upp i tv soffan, viker benen in under mig och sveper om mig med en varm filt.

Kom älskade bebis. Jag vill ju så gärna känna dig växa dig stark och frisk i magen. Vill träffa dig, hålla om dig. Älskade barn.
Hur kan man längta så efter något man aldrig haft?

Då arbetstider krockar, eller krockar, snarare går omlott, så påverkas ju samlivet är klart. Jag sover när gubben kommer hem sent på natten, han sover när jag går upp på tidiga morgonen. Sen har han redan åkt när jag avslutat och kommit hem på eftermiddagen... Frustration.
Surt sa räven tänker jag när jag är rädd att månadens ägglossning kanske passerar utan att ens få chansen.
Använder mig av Libresse app för att hålla lite koll på när jag kan förvänta mig närmaste mens och också få ett hum om ägglossningsdagar. Måste säga att kroppen min talar sitt väldigt tydliga språk ändå, men när man planerar annat runt i kring så är det väldans bra.
Sen är den så himla rolig med sina påminnelser. Några dagar före beräknad menstration förvarnar den om allt ifrån sötsug till pms.
Imorse plingade de till om ÄL.