Ja där och då, för två veckor sen idag va det som att hela mitt liv rasade.
Ivrig, pirrig och på ett lyckorus åkte jag till Arlanda för att hämta hem min efterlängtade man. Han dröjde en evighet med att komma ut, åtminstone kändes de så där jag stog med de lilla paket jag ordnat där jag slagit in hans uppsättning av våra hemnycklar. I alla år när jag hämtat honom har de sett lika dant ut. Jag står alltid på samma ställe, ändå när han kommer så ser han lite förvirrat omkring sig, får syn på mig, lyser upp och springer de sista stegen fram til mig. -Inte den här gången.
Han ser trött ut, ler slött och den där efterlängtade passionerade kyssen byts ut mot en puss på munnen, en puss i pannan och en lång kram. Han säger att han inte sovit på resan. Okej, resan har pågått i omkring 20tim, så det är väl så... Han öppnar sitt paket och fumlar med både nycklar och paket, jag skrattar och säger att han kan slänga kartongen och stoppa nycklarna i fickan.
Vi går mot utgången när han greppar tag om min arm och säger att vi måste prata. Han sätter mig på en bänk och börjar med att -jag har gjort bort mig ordentligt. Allt blir svart, nej nej nej, det här händer inte... Jag rusar ut. Han efter, han säger att vi inte kan gå tillbaka till det som varit, man kommer inte över något sånt här. Han lämnar mig?
I allt det suddiga inser jag att jag omöjligt kan köra med honom i bilen, i efterhand förstår jag att jag inte ens borde kört med mig själv i bilen. Han säger att vi måste prata, varpå jag svarar att de behöver vi absolut, men inte på Arlanda. Vi får prata hemma, och han får ta sig hem bäst han vill.
Jag är hemma på alldeles för kort tid, lägger mig på golvet i hallen och väntar på att jag kanske snart slutar att andas. Det gör jag inte, och inte dyker han upp heller. Fem timmar senare ringer han och frågar om han får komma förbi. Förbi? Du borde redan va här, du borde komma hem!!!
Så dyker han upp, utan sina väskor, utan sitt leende eller längtande blick.
Aldrig trodde jag att något kunde göra så ont. Jag som har temperament slår inte i väggarna, kastar inte grejer omkring mig, jag bara sjunker ihop. Huvudet bultar, ögonen är så svullna och jag får inte luft.
Vad fan hände?
Han lämnar mig igen, säger att han ska komma tillbaka imorgon.
Jag ser köttet jag tagit fram för kvällens grillning, på kartongen med champagnen jag lagt in i kylen för oss att skåla i.
Jag somnar utmattad efter ett och vaknar i panik vid halv tre, sätter på mig de kläder som ligger närmst och går ut via altandörren och bara går... Tre timmar senare är jag hemma men allt känns lika dant. Häller upp lite yoghurt som snart kommer upp samma väg igen. Nej, det här är inte på riktigt. Snälla, vakna snart för den här drömmen är fasen inte kul...
Så, han är med någon annan, och jag är den som bönar och ber om att han ska komma hem. Hur kan man bara ge upp? Varför vill man inte kämpa för att få vara med den man älskar? -Tror inte att man kan få de bra efter nåt sånt här, är de enda svar jag får. -Jag har förstört allt upprepar han som ett mantra.
I tre år har han kämpat för att få sin flyglicens för Europa klar så han åtminstone kan börja söka jobb i den här världsdelen. På onsdag va sista rycket på en väldigt lång resa, uppflygning och test. Upp till två veckor kunde de ta. Så nära att de gick att ta på.
Så han åkte från stan igen.
Jag behövde stänga av jag med, komma bort. Köpte en endagsbiljett till en festival och kände hur skönt de va att glida in i bubblan med musik, människor och allt som inte va mitt eget helvete. Förlängde mitt festivalpass till hela helgen samma kväll. Så tacksam för att jag fick stanna kvar i lägenheten och så glad över sällskapet jag hade, för fina ord och varma kramar. Klart de bästa beslutet jag kunde tagit. I ruset, och vimlet så började jag andas igen. Förstår att jag inte kan förändra något. Nu är det jag som gäller!

Så min lilla knodd ... vi kanske aldrig kommer att mötas ändå. Men jag kommer aldrig sluta längta efter dig.

 

batmanbebis

21 augusti 2014 17:33

men what? pratade ni aldrig? han drog sig bara undan eller?
vilken jävla stil :(

http://batmanbebis.bloggplatsen.se

Pernilla langtarefterdig.blogg@mail.com

22 augusti 2014 12:15

Kalla fötter, panik över verkligheten, jag vet inte vad som hände.
Jag försöker förstå, men grubblerierna leder ingenstans. Han vill inte ens försöka.

 

batmanbebis

23 augusti 2014 20:27

Män har en tendens att vara fega av nån anledning...dom tror nog att det är bekvämt...

kram!

http://batmanbebis.bloggplatsen.se

Pernilla langtarefterdig.blogg@mail.com

25 augusti 2014 11:00

Tack rara du!
Åberopar tillfällig sinnesförvirring, eller jag hoppas det är de han har. Men de verkar inte så tyvärr.

 

Ewa

1 september 2014 21:29

Vilket fruktansvärt hårt slag!

Kram

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Evl

23 september 2014 15:52

Usch vännen, så fruktansvärt. Lider med dig. Kramar!!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...