Idag är det fyra veckor sen det stora uppbrottet kom. Har inte sen dess kunnat sova som jag behöver, heller inte äta som jag bör. De första dagarna kom allt jag stoppade i munnen tillbaka upp direkt. Sen gick det lite bättre en period. Men nu sen nån vecka tillbaka har jag konstant en stor klump i halsen. Precis sådär man känner när man satt i halsen, eller när man gör allt för att inte gråta eller har ett enormt behov av att rapa. Men den är konstant, försökt trycka och känna där de gör ont, de leder direkt till en spya... Och den här klumpen känns så stor att jag har ännu svårare att äta, aptiten är sämre och ... allt som går in kommer förr eller senare upp igen. Försöker att slappna av så mycket jag kan efter jag plågsamt och smått äcklad tvingar i mig maten, tänker att ju längre jag lyckas hålla de nere, desto mer näring bör kroppen hinna plocka upp.
Igår gjorde jag som många andra och konstaterade att det kan ju bara vara en monstertumör i strupen. Så - Google... Min trogne vän. Tji fick jag. Jag har jobbat inom psykiatrin i över tolv år och aldrig nånsin har jag hört talas om denna åkomma. "Klump-i-halsen-känsla" är en direkt reaktion på stress, oro och depression.
Hoppsan ... men ack så rätt det stämmer. Har läst mer än ett patientfall då patienten drabbats av allvarliga ätstörningar till följd av denna klump i halsen. Nog skrämde de mig tillräckligt för att skaffa mig lite näringsdrycker iallafall. För jag kan verkligen relatera, maten doftar gott, smakar bra, men så äcklad, att svälja förbi det här hindret och veta att med största sannolikhet kommer det komma upp igen. Jag älskar mat! Allt ifrån min havregrynsgröt på morgonen till en flottig pizza en bakissöndag till en flerrättersmeny på en restaurang. Så nåt sånt som ätstörningar har jag svårt att tro eller acceptera att jag skulle drabbas av. Men det kanske inte är relaterat till vikt och utseende varje gång?
Så vad har jag hittat för lösningar på mitt problem hos dr Google? Jo, självklart om det är stressrelaterat så stressa mindre, min stress är inte direkt kopplad till för mycket att göra eller för lite tid så de går bort. Oro och depression känns närmst tillhands. Vill inte riktigt märka upp mig som depressiv, men inser att det jag går igenom helt klart orsakar en depression och jag hoppas den inte blir djupare. Men, avslappningsövningar minst en gång per dag, och skulle de inte påverka alls så rekommenderas något lätt lugnande i fem till sju dagar. Något i stil med atarax, vilket för mig känns hur läskigt som helst. Men inser att såhär kan jag inte ha det, och nu är jag så skör att jag förstår att gränsen är väldigt nära och det vore väldigt lätt att ramla över.
Kan uppriktigt säga att jag är rädd.
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag kunde lita och hänge mig så mycket till en person att den kan såra mig så djupt att jag reagerar fysiskt.
Har alltid tyckt att tjejer, som det oftast är, som slänger sig på golvet och hyperventilerar och tappar förmågan att orka stå upp är riktigt fjantiga. Japp, hur dum och känslig får man va - dramaqueen! Det är vad jag uppriktigt tyckt och tänkt. Men se där hade jag tydligen fel. Det är nog på riktigt. Jag som alltid varit så självständig, rejäl och trygg i mig själv har nu varit där. Benen har vikt sig under mig, jag har legat i konstiga ställningar på golv i hela radhuset och trott att jag ska dö då jag inte fått ner luft i lungorna och huvudet har bultat så hårt så jag varit övertygad om att snart nog kommer pulsådern att brista.
Jag har för första gången misslyckats med bedriften att ge mig själv en mental örfil och bryskt sagt att nu skärper du till dig och styr upp de här.
Det här är alltså på riktigt, jag mår så psykiskt dåligt så att min kropp tar stryk och säger ifrån. Vet inte om det ännu är dags att diagnostisera med depression, men vet att jag är alldeles för nära för att inte va på min vakt.
Allt som hänt är fortfarande så ogreppbart för mig, försöker få svar, men de uteblir. Måste jag bara acceptera läget utan att ha svaren slängda i ansiktet.
Fan, mitt liv står i alla bemärkelser i en crossroad, och jag har inte den blekaste aning om vilken väg jag bör ta, eller om jag ska bygga en ny.
Vill ha möjligheten att resa bort en tid. Vila, tänka, slippa allt som vardagen kräver av mig tills jag inte längre är rädd att benen inte orkar bära mig längre, tills jag kan äta med god aptit, tills jag ler igen, ler på riktigt, inte de där som jag behöver visa i vissa situationer idag. Vill vara glad, må bra och längta efter livet och framtiden igen. Vill ha mål och drömmar. Och jag vill våga tro att jag är värd att älskas och att jag kanske igen kommer våga älska.
Idag gör jag inte det bästa valet, men vinet och jag gör sällskap till musiken ikväll. Vill inte känna mer idag. Vill slappna av.

 

Minlangtan

1 september 2014 09:04

Den dagen kommer, men man måste igenom helvetet och chockfasen först. Sedan kom ilskan, i allafall för mig. Det var lättare, gav mig kraft istället för att dränera kraft.
Skriv skriv skriv, jag ska följa dig! Kram

http://minlangtan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...