Gravidmagar, ul-bilder och bilder på nyfödda bebis invaderar min fbsida.
Om man bara kunde göra en filtrering så man slapp se. Visst, klart jag gläds med dom. Men sorgen som väcks gör att jag vill skrika ut arga och bittra kommentarer till dom allihopa. När är bilden min att lägga upp? Lyckan jag förstår att de måste känna, när ska jag få känna exakt hur den känns?
Avundsjukan jag känner är knappt sund.
Med mannen borta med äl chanser som passerar och så lägger man till ett hormonstinnt pms humör på de, jisses, vet knappt vilken fot jag ska vila på.
En äl till att låta bero, sen, sen nästa då, snälla snälla snälla! Vill att det ska bli augusti NU!
Vill att det ska bli september med ett stort fett plus på stickan!
Men innan dess ska massa hända. Två veckor kvar tills jag tar flyttlasset och flyttar till vårt radhus. Sen två veckor senare kommer mitt hjärta hem. Längtar nå fruktansvärt efter min man. Skulle kunna ge mycket för att dela de här kommande veckorna med honom. Men nu ser livet ut som det gör, inget nytt, inget chockerande. Bara bita ihop och hålla hårt fast i allt de där positiva som vi har framför oss och tillsammans. På med rustningen och leendet och fortsätta hoppas på att vi snart lyckas få till vår lilla plupp!