Kan inte riktigt avgöra om en hel livstid passerat eller om det just hände. Sex månader sen jag fick mitt livs största knockout. Då exet skulle hämtas hem till vårt nyköpta hus, där rummet för vårt framtida barn fanns, där ritningarna och kalkylerna på vårt blivande renoverade kök låg framme, där champagnen låg på kylning i väntan på att öppnas och skålas i då glöden på grillen på vår altan skulle ta sig.
Så mycket har hänt, så många känslor har känts och så mycket har förändrats sen dess.
Så för sex månader + en dag sen hade jag resten av mitt liv klart för mig. Visste precis vart jag va påväg och exakt vem jag skulle dela det med. De följande två månaderna skulle komma att vara de värsta jag upplevt. Konstant ångest, en övertygande känsla om att kroppen skulle ge upp och jag faktiskt skulle dö. Med ett ex som stoppade in svansen mellan benen och drog och lämnade allt i en enda röra utan några som helst ambitioner att reda ut och städa upp. Jag som slutade sova, slutade äta, grät och kräktes. Fick några andrum, men de flesta följdes av bakslag. Fanns inget ljus.
Men ... sakta med säkert har det hänt grejer, utvecklats och avslutats.
Idag kan jag ärligt säga att jag är glad att han inte finns kvar i mitt liv. Är inte glad att min man försvann, men den han blivit är ingen jag vill ha med att göra. Stämmer det man läser och som terapeuten säger att det tar ett år att komma över en separation så kan jag bara säga, jippi, jag är halvvägs.
Är lite tragiskt när man blir så emotionellt knäckt att ens lyft ska bottna i praktiska materiella ting. Men kanske va det också en stor del i mitt sammanbrott. Hemmet, bilen, ekonomin. Att plötsligt bo mil utanför stan istället för i MIN fina lägenhet i stan. Tryggheten va borta.
I de relationer jag avverkat det senaste halvåret märks det tydligt hur pass skadad jag blivit. Jag sveps gärna med, älskar att trivas, skratta och umgås med någon som vill hålla om mig. Men jag har en hög guard, blir tillfälligt förälskad men inte kär. Det är inget jag strävar efter i detta nu, eller något jag önskade att jag skulle blivit redan. Men det kommer med en viss rädsla att de aldrig kommer ske. Idag är jag glad för de relationer jag har och haft. För idag mår jag riktigt bra, och min rädsla kanske skyddar mig till den dagen kommer då jag är redo för att riskera att bli sårad igen. Jag vet inte, men människan är en rätt fantastisk varelse och vad den inte gör för att skydda sig.
Så det senaste halvåret har förändrat allt. En man som varit den första att få mig att helhjärtat tro på tvåsamheten ryckte sedan bort allt. Jag va så långt nere i skiten men är idag starkare, lyckligare och friare än vad jag varit på många många år, kanske hela mitt liv. Jag tillbringade så många år med att vänta, vänta på min man och att resten av vårt gemensamma liv skulle ta fart på riktigt. Jag behöver inte vänta längre. Mitt hem är mitt eget. Mitt liv är mitt att styra över. Och mina drömmar är fortfarande inte drömda. Jag vet vad jag vill ha i mitt liv, men vägen dit får ta den tid de vill och med massa äventyr som avstickare. "Resan är målet" har nu fått en helt ny mening för mig, kanske först nu jag förstår vad de betyder.
Älskar livet, älskar min vardag som rusar förbi. Just nu skulle jag behöva en liten tripp, stanna upp och njuta.