Inatt klockan kvart över två vaknade jag med båda händerna i ett panikartat grepp om min hals. Jag kvävdes, låg på rygg och kräktes.
Mitt bakslag har kommit antar jag.
Vände mig snabbt på sidan och spydde ner golvet vid sängen.
Jag hade drömt. En sanndröm, eller händelser som hänt sammanflätade i en ologisk ordning.
När mitt ex och jag relativt nyligen börjat träffas så va vi på ett 40-års uppvaktande på en restaurang, när vi skulle betala för oss och gå därifrån säger servitrisen att hon aldrig sett ett par med så mycket kärlek att de sätt vi ser på varandra är något av det starkaste hon sett. Vi ler och tar värmda emot komplimangen. Och just den kommentaren har vi fått på olika sätt i många sammanhang genom åren, hur vi ser på varann och vad som händer när våra blickar möts.
I min dröm, sitter vi i en soffa hemma hos vänner, de har nyligen fått sitt första barn och vi berättar för dom att vi nu bestämt oss för att försöka få barn. Lyckan är enorm, de gratulerar och han och jag håller varandras händer och börjar vrida huvudena för att mötas med blicken. Men där kastas jag in i ett annat scenario där vi är hemma i vår lägenhet då hemtelefonen ringer och jag svarar, det är en vän till honom, men innan hon vill prata med honom vill hon bara säga till mig att hon är så glad över att han har träffat mig, och hon älskar att se den kärleken som lyser om oss när vi ser på varandra. Jag ler och säger att jag är lika glad jag. Jag kastas tillbaka till soffan och där våra varma händer håller varandras och våran blick precis ska mötas, jag ser upp och där är den, den isande, kalla, döda, omänskliga blick och det obehagliga tennsoldatleendet som liknar ett hån.
Här nånstans grips jag troligen av panik och ångest som gör att jag kräks och jag vaknar.
De paret vi berättade först för om våra familjeplaner va inte desamma som i drömmen, men vi har suttit just där i soffan, tror just den händelsen va när vi berättade för dom om husköpet, hon som i drömmen ringde, ringde inte i verkligheten och orden va inte ordagranna, men det är en kommentar som kommit från henne i ett annat sammanhang på en balkong.
Och den där blicken .... ja dels den som andra uppmärksammat, den va underbar, och den kalla, ja det är den blick han haft de sista gångerna vi setts på sensommaren.
Har jag förträngt känslorna? Är det därför de kommer såhär?
Jag har varit så fri, så lycklig. Så oerhört tillfreds med hur livet utvecklats.
Föregående natt kom som en helt oförberedd snyting. När jag städade upp på golvet rann tårarna igen. Hejdlöst. Klumpen i halsen har funnits där hela dagen. Jag har trivts med att vara glad, skratta med kollegorna på jobbet, så det är precis det jag gjort idag. Men jag har missat poängerna, inte uppfattat vad vi skrattat åt. Jag har svalt, gång på gång, men klumpen har suttit kvar. Min lunch kom upp, minns inte när de hände senast. Middagen har bestått av en smörgås och en hel del vatten. Mår illa. Huvudet bultar. Och nu borde jag gå och lägga mig men är så rädd för att somna. Känns som att trots att jag gäspar efter alla känslostormar och väldigt få timmars sömn inatt så kommer jag inte få någon ro. Sneglar på sömntabletterna.
Va fan hände? Vill inte ha det här.... Det är me-time nu, han ska inte styra. Så förberedd på bakslag som jag varit, som jag letat efter skörhet men har bara känt mig starkare och lyckligare, sån smärta som kom nu. Välbekant, men inte saknad. Men en gång besegrad, så ska jag banne mig besegra igen.