Nja, de vette tusan. Men överlevde iallafall jobbhelgen med tidsomställningen och känner att den här lediga måndagen är välförtjänt.
Helgen har varit riktigt bra med för lite sömn och med massa nära umgänge med mannen utan barn den här gången. En fredagskväll som bjöd på grillat lamm som smakade underbart. En lång natt med samtal, skratt och närhet. Tidig morgon på lördagen men en bra dag på jobbet. En fantastisk kväll med musik som fyllde varenda hörn i lägenheten och varje tomrum i min själ. Vi har börjat prata mer och mer, då menar jag inte djupt och förtroligt utan lätt och avslappnat. Vi delar så mycket, men är också så långt isär.
Sommarens planer för egen del börjar ta form. De första festivalbiljetterna är inköpta. En resa till Spanien är bokad och klar och den andra turen till samma land är snart också spikad. Så, enligt planen ser det än så länge ut som jag får min dos av det jag älskar, musik, sol och värme!
Så inför de stundande vår- och sommarmånaderna har jag idag också anmält mig till en pt online för lite pepp i min träning och en uppsving i kosthållningen.
Jodå, det är hopp om livet. Det enda jag saknar just nu är faktiskt den där kärleken, pirret i magen, leendet och vetskapen att det är vi. Mannen jag träffar som ger mig så mycket hålls ändå på armslängds avstånd, ett skydd, en sköld. Och jag hålls fortfarande i så varma armar med så stor distans. Hur kan två personer funka så klockrent på alla plan och samtidigt vara så skadade från tidigare liv att man bara ger efter med hit men inte längre? Vi har båda vårt bagage. Vi är båda varandras plåster. Vi är båda varandras ventiler. Vi är båda varandras stöttepelare och värmekälla. Men ... inte mer.
Det är min tid nu, precis så som jag vill ha det. Men jag längtar och saknar ändå den där personen.