Imorse när jag vaknade i mannens hem vaknade jag också till en tom kaffeburk. Nej!!!
Så efter att ha gjort mig själv klar, åkte jag till närmaste affär och inhandlade ett paket kaffe som jag sen la bredvid den tomma burken och lämnade en lapp med texten Välkommen hem. Så han kommer att komma hem troligtvis rätt trött och sliten efter sin resa till en tom diskho, tömd sopkorg, rena köksbänkar och kaffe. En snäll gest tänkte jag. Sen låste jag ytterdörren och droppade nyckeln efter mig. Det här gjorde jag för att det är något jag själv skulle uppskatta enormt, alla vi som lever ensamma utan någon som helst uppbackning i hushållssysslorna vet vad jag pratar om här. Små små saker som bara blir gjorda om man gör dom själv.
Men då vår relation är så ofantligt underlig som den är så slog det mig nu ikväll - gjorde jag ett övertramp nu? Jag vill inte att han ska få "dåligt samvete" för att jag gör saker som jag inte behövt, eller om han tycker att jag kliver in för mycket som handlar matvaror till honom. Fick en stark känsla av att vilja gå tillbaka och slänga kaffet och lappen i väskan och göra det ogjort, men nyckeln är lämnad så den dörren är stängd.
Ja herregud va fånig jag är. Jag menade verkligen bara väl, men letar efter sätt som det lilla kan missförstås. Varför?
Återstår att se hur det tolkas.

Är alldeles ensam ikväll. Känns som det gått en längre tid sen jag bara va hemma och rådde om mig själv. Vinglaset är hela tiden fyllt, musiken fyller rummen. Jag sjunger med, hellre än bra, tröttheten efter en rätt händelserik vecka gör sig dock påmind. Risken att jag somnar i soffan är överhängande. Men en lördag jag ser fram emot väntar, så en god natts sömn är nog precis vad jag behöver som uppladdning.

.... en tjej som kommer tassandes vid midnatt kramas en stund och sen smyger iväg till sitt rum igen. En grabb som har så mycket att snacka om och fråga om på morgonkvisten.
Ja, flygstrejken fick dagordningen att ändras om. Mannen jag träffat fick snabbt slänga ihop sin packning en dag för tidigt för att komma iväg på sin resa. Självklart ställer jag upp om jag kan, och det kunde jag ju.
Men vad är då det här? Vi är inte tillsammans, vi är inte kära. Men vi är varandras pelare att hålla sig i när det blåser. En del av mig tycker att det här är helt okej, eller bättre än okej, riktigt bra faktiskt. En annan del inser att den här typen av relation sätter käppar i hjulet för det jag faktiskt så småningom vill ha. Jag är inte där än. Men hur tar man sig ur en relation som inte existerar? Hur gör man slut när det inte finns något konkret att avsluta? Väger för och emot. Det här gör mig inget annat än gott. Men är det sunt i förlängningen?
Jag vet att jag funnit en vän i den här mannen. Men kommer den vänskapen stå ivägen eller hindra det förhållande jag en gång kommer att vilja ha?
Frågorna och tankarna hopar sig. Jag vill bara rycka på axlarna och säga - så länge det känns bra. Men vi är nära nu. Så nära att han reser bort och lämnar mig som kontakt för sina barn att ringa.
Ställde ju någon form av ultimatum till honom tidigare i år. Han gjorde sitt val och där står vi kvar. Kanske dags för mig att ställa ultimatum till mig själv. Men varför lämna något som får mig att må bra?