Helgen har bjudit på det mesta. Sol och snö. Skratt och gråt. Fest och vila. Ensamhet och vänskap. Musik och dans. Och barn...
Efter en vilosam kväll i min ensamhet, vart lördagen dess precisa motsats. Gasen i botten med min bästa vän, där vi trivs som bäst i lokaler med grymma band på allt för hög volym. Ok, söndagen berättade att jag borde varit lättare på gasen....
Söndag kväll och mannens barn ringer, de är påväg tillbaka till stan igen och ser gärna att jag håller dom sällskap sista kvällen innan pappa kommer hem. Dessutom har den ena åkt på nån magbakterie, eller dålig mat, den andra misstänker att lössen kommit tillbaka. Jag värms inombords samtidigt som jag inser hur sjukt och knäppt det här är. Så, slänger ihop min övernattningsväska och beger mig. En mysig kväll om än kort.
Lämnade dom imorse när jag åkte till jobbet, hann just fram då telefonen ringde och jag fick höra om illamående och huruvida man skulle gå till skolan eller ej, vi kom överens om att gå iväg, så ring om det blir jobbigt.
Nu på eftermiddagen ringde mannen, han har landat och är påväg hem. Så tacksam han va, ville bjuda på middag nu ikväll och tacka. Han fick en snabb update om helgen, tackade nej till middagen till förmån för kvällens träning.
Nu är de upp på stången igen, blåmärkena har just bleknat. Och jag hoppas på ett grymt endorfinpåslag, för av okänd anledning känner jag mig inte på topp idag. Tom, och trött.