Allt som man kan känna, alla emotionella berg- och dalbanor. Highs and lows. Jag vet vad jag vill ha, vet vad jag drömmer om. Och jag kämpar för att nå dit på forum jag inte känner mig helt komfortabel i. Men jag ger mig möjligheten och chansen. Ger mig själv löften om att inte nöja mig, om att inte tvinga fram något som matchar ramen. Våga känna och följa den känslan, på rätt och fel.
Men den fysiska åkattraktionen då? Min kropp längtar efter beröring. Skulle jag känna en annan kropp krypa tätt intill mig i sängen och gosa in sig i sked skulle jag troligen börja gråta. Den fysiska närheten, eller tomheten kanske är mer rätt ordval, gör ont. Ensamheten är svår att fylla.
Jag vill inte "ligga runt", jag vill inte gå i säng utan att känslan är rätt. Mannen från vintern fyllde just de här hos mig, närhet, låtsas liv och intimitet på hög nivå. Men bara på ömsesidigt vuxet samförstånd med gemensamt utnyttjande av något vi behövde. Nu har jag valt bort honom och vårt låtsas-förhållande och det lämnar mig ensam. Engångsgrejer är inte min grej, de är inte svåra att få, men jag vill inte ha det.
Vill träffa min man. Skicka hit fjärilarna, skicka hit armarna som håller om mig, skicka hit ljudet av en mans andning bredvid mig i sängen, skicka hit min kärlek, skicka hit mitt skratt och den pusselbit som saknas för att jag ska bli hel.