Idag har jag ringt de där samtalet som gjorde allt än mer verkligt. MVC!
Känns så galet, så overkligt.
Så på torsdag blir första besöket. Wow!!!
Tror inte längre att jag har inbillningssymtom heller. Jag mår verkligen ruggigt illa periodvis. Inget klassiskt morgonillamående, utan av och till över dygnet. Likaså den svaga men mensvärksliknande känslan. Och så brösten, stackars stackars bröst! Så ömma, inte särskilt svullna, men känsliga till max.
Någon hormonförändring har definitivt skett då jag är så nära till tårar, inte åh va jag är lycklig, eller buh va jag är ledsen. Utan kan komma om någon säger något fint. Eller ännu en kattfilm på fejjan. Eller en "första kyss" på tv. Är så lättrörd!
Mannen min är underbar! Pussar gonatt till lilla sjöhästen, pysslar om mig och är lyhörd för alla skiftningar i mitt mående eller humör.

Har så svårt att till 100% verkligen ta in det här. Jag vet, jag förstår, men jag tar inte emot de fullt ut. Allt så tidigt. Allt så osäkert. Lilla sjöhästen, så liten, så bräcklig. Sjöhästen som kommer förändra våra liv för alltid. Eller sjöhästen som lämnar oss handfallna i sorg.
Vill att veckorna ska rusa iväg en tid nu. Vill bli tryggare. Vill våga släppa fram glädjetårararna.