Även om det är väldigt tidigt gånget har vi nu valt att börja berätta. Först ut, mina föräldrar. Så pirrigt, även om jag vet att de längtar efter en ny liten familjemedlem så kändes de läskigt. Anledningen till vårt beslut att redan nu berätta är enkel. Jag röker, och jag dricker. Är jag den som tackar nej till ett glas vin är första följdfrågan om jag är gravid. Så varför börja linda in sig i lögner? Och om det fruktansvärda skulle inträffa, att vi inte får behålla vår sjöhäst, så vill jag även då ha utrymmet att må därefter utan ytterligare påhittade ursäkter.
Imorgon är det midsommarafton och vi kommer umgås med mina föräldrar så häromdan bestämde vi oss. Vi skulle hem till dom i ett annat ärende och vi pratade då om midsommarplanerna. De tyckte givetvis att vi skulle sova kvar i husbilen med dom, då såg jag min chans, sa att jag kör så vi åker nog hem istället. Mamma tittade på mig med en skeptisk blick då jag sa att jag tänkt att va nykter en ganska lång tid framöver. Ljuset gick upp och hon frågade om de va sant! Med tårar i ögonen gav hon mig en stor kram, gratulerade, flög på min fina andra hälft och sa tack! Haha! Pappas reaktion va lite lugnare, men är rätt övertygat om att han är, om inte mer, så minst lika glad som mamma.
Påväg därifrån rann det över på mig. Det här händer verkligen! Det välkända brännandet under ögonlocken sen kom tårarna, och jag kunde bara inte sluta. Vi skulle på barnkalas och när väl bilen va parkerad blev jag sittande länge i bilen medans jag försökte få tårarna att sluta rinna. Samlade mig nån minut till, men väl inne såg min vän mina glansiga ögon, berättade scenariot som utspelats och började gråta igen.
Igår va det dags igen. I rättvisans namn skulle nu min syster och mannens bror och pappa få ta del av nyheten.
Att berätta för min syster att hon ska bli moster och höra hur glad hon blev, hur hon berättade att hon hade tårar i ögonen blev åter för mycket igen.
Sen va det bara att låta känslorna dra iväg med mig.
Min fina ringde sin pappa, även där togs de emot glatt, fortsatta tårar. Dags att ringa bror, där va reaktionen lite annorlunda. Klart han vart glad och tyckte de va kul, men de han sa fick mina tårar att ändra karaktär. De va inte hans mening, det vet jag, men det kändes fruktansvärt. Han berättade att hans frus dotter nyligen varit gravid men att de fått missfall.
De va inte orden jag ville höra där och då. Förstår att de låg nära för honom, men för mig va de en kniv i hjärtat. Jag känner den oron och skräcken i varje millimeter av min kropp varje vaken minut. Jag vill att andra ska våga vara glada för mig även om jag själv än försöker hålla distans. Jag vet alla komplikationer som kan uppstå. Men de är mina hjärnspöken. Mina och min sambos. Vill inte ha de slängda i ansiktet på mig så fort nyheten kläckts.

Idag ska jag till MVC för första gången. Kanske vågar jag snart verkligen börja hoppas, kanske vågar jag snart börja tro, på riktigt.