...jag har inte skrivit på länge. För livet har liksom kommit ikapp och tagit för sig. Vi kör gasen i botten, drar i handbromsen, byter riktning och lägger i en ny växel. Japp, så är mitt liv. Och jag fortsätter att bara åka med.
Träffar fortfarande mannen jag inte skulle träffa mer. Vi är fortsatt inte ett par, vi är ... allt förrutom just det. Häromdagen hade löss brutit ut i skolan, så ja, jag köper lusschampo, och behandlar barnen medan mannen står i köket och lagar middag. Vi sitter uppe och pratar om highs and lows i vardagen, han med sin öl och jag med mitt vin. Vi skrattar, gråter och blottar en liten bit i taget. Vi lägger oss i samma säng, håller om och njuter av varandras närhet och sällskap. Ja vi trivs så bra tillsammans. Och kanske är det just den här relationen vi båda behöver och klarar av just nu. Inte mer, inte mindre. För några veckor sen när jag va bortrest ringde han, vi pratade en stund och han frågar sen hur jag skulle ställa mig till att ta barnen när han reser bort över fyra dygn. Oj. Stort ansvar kände jag. Men jag tycker så mycket om barnen, och vet att de är bekväma kring mig, och framförallt så vet jag hur väl han behöver den här resan, jag va med när han bokade den och är det något han pratat om sen vi först träffades så är de dessa fotbollsresor. Givetvis sa jag ja. Nu med en vecka kvar har hans syster erbjudit att ta med dom på skidåkning. En liten uns av besvikelse känner jag allt. Men det är distansmässigt bra. Som sagt, vi är inte tillsammans. Vi bara är.
Fredagskvällen för två veckor sen skickade mannen ett sms. "Körduglig?" Vi hade inte hörts på nån dag, och jag svarade lika kort "Ja". Han bad mig att komma. Och något i dessa helt obefintliga meningar sa mig att jag behövde åka dit, sagt och gjort. Det jag fann när jag kom dit, högg mig som en kniv rakt in i hjärtat. Han sitter vid skrivbordet, röd kring ögonen, svullen och han ser direkt livrädd ut. Barnen sitter i vardagsrummet och ser på film. Och där är han, han som på något konstigt vis kommit att komma mig så nära, så nära att fullkomligt bryta ihop. Han upprepar hur dåligt han mår, att han inte orkar mer. Trots att det är arbetshelg för mig sitter vi uppe till småtimmarna. Han tackar otaliga gånger för att jag kommit. Han frågar varför jag kom, och jag försöker få veta varför han bad mig att komma. Att se det måendet på så nära håll insåg jag vad mina nära gick igenom med mig. Jag fann en stor tröst i att veta att det fanns absolut inget annat jag kunde göra än att just vara där, och det va precis det jag va. Och det va precis det han behövde.
Dagen efter, då jag slutat jobba åkte jag tillbaka, han va fortfarande panikslagen men ändå lite fräschare än dagen innan. Jag kom tillbaka också efter söndagens arbetspass. Sov kvar ända till mitten på veckan.
På samma sätt som jag finner det som så enormt skrämmande, så är det med en viss mån av fascination jag undrar vad som händer med oss när allt bara brister. Hoppas alla har någon de kan och vågar ringa när det rasar. Vet att känslan i regel inte är kopplad till något specifikt, utan en helhet som inte är hel. Det finns inget någon kan göra. Men det finns en närhet man som vän kan erbjuda. Det är tufft att se någon må så dåligt. Men värdet i att bara finnas till är ovärderligt, det är inte värt sin vikt i guld för även om bördan är tung så väger den ingenting, allt det kostar är tid. Jag lägger den tiden på mina nära och kära precis när som helst de kan komma att behövas. Varenda en av dom är värd de.
Så står jag nu själv några timmar inför mitt eget eldprov. Exet kommer ikväll. Sen augusti har vi pratar en gång, 25 november, ett samtal som varade i exakt 5 minuter och 20 sekunder. Efter det har den nödvändiga konversationen löpt via text och en DHL-försändelse. Och nu kommer han. Äntligen ska boken slås igen för gott. Han hämtar de saker han har i mitt hem. Jag fasar för hans ögon, de döda skrämmer mig, men är kanske mer rädd för om de kommit till liv igen.
Han ska stå här igen, i huset vi köpte tillsammans, där rummet på övervåningen bredvid vårt sovrum var ämnar för vårt barn, något som känns som ett helt annat liv. Det är ett helt annat liv. Kommer allt rivas upp igen? Vad kommer jag känna? Hat? Sorg? Saknad? Förlust? Avsky? Är så rädd, har svårt att fokusera på dagen. Men med längtan ser jag fram emot att kvällen kommer och jag vet att allt äntligen är över.
Fick ett mail från en av hans kollegor igår. Förvånad och lite skrämd öppnade jag det när jag såg avsändaren. Ett långt mail med skvaller, skvaller jag inte fiskat efter, men som ändå gav mig tillfredställelse. Han berättade om mitt ex och hans nyas liv, om hur de träffas mindre, lär ses först nästa gång i juli. Han som känt henne i många år, och bra mycket längre än mitt ex berättar om hennes tidigare otaliga relationer, om hur hon en period va förlovad med en kvinna, hur hon hoppar hej vilt från förhållande till förhållande. Femme fatale, är vad han kallar henne, och med hans historier om henne verkar de ligga en hel del i det. Så, gör det mig till en dålig människa att gotta mig i mitt ex val av kvinna? Att jag önskar dom så mycket ont som inte ens är okej att skriva ner? Inbillar ju mig att jag är över honom, borde jag kanske då bara låta det rinna av mig? Jag vet inte. Men jag älskar de faktum att de inte lever i en fantastisk relation. Att hon har ett enormt dåligt rykte även bland hennes egna vänner. Älskar att om han nu är så kär i denna person så mår han inge vidare av att vara ifrån henne. Önskar honom och dom all olycka.
Bitter? Nääää! Jag älskar mitt liv, har bara en liten tagg i sidan som är min Akilleshäl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...