Söndagskvällen bjöd på större delen av det negativa känsloregistret.
Exet kom tillslut. Sittandes i köket såg jag direkt när släpkärran backades fram och min puls ökade, andningen blev till hyperventilerande, och utan att veta så anar jag att mina hettande kinder va blossande röda.
Min första reaktion när jag öppnade dörren va hur sliten han såg ut. Givetvis va de det första jag sa till honom, silkeshandskarna är av sen länge. Men han såg verkligen sliten ut, mager, insjunken, plufsig kring ögonen, han har alltid sett ung ut för sin ålder, kanske tiden bara kommit ikapp.
Jag klarade inte av att titta på honom. Gick till diskbänken och började fylla ett vattenglas. Jag satt tillsammans med min syster i köket och lyssnade på hur han donade runt, bar och fick ner lådor från vinden. Jag försökte hålla en konversation men mitt fokus höll inte.
Mot exet va jag allt annat än civiliserad. Men å andra sidan, behövde jag verkligen vara de? Han frågade om det va allt. Jag spände ögonen i honom och påpekade att jag packade åt honom i juni, packade upp åt honom i juli, så jag ansåg att jag va rätt färdig med att packa grejer åt honom. Han höll med...
Så när hans saker va lastade och han stog där och tittade på mig så brast det. Allt hat rann över. Minns inte mycket av det jag sa, men jag vet att tydligt sa att jag inte önskade honom något gott i livet. Jag malde på några minuter, han tittade på mig, försvarade sig inte, sa heller inte emot. Men det kom heller ingen form av ånger eller ursäkt.
När kärran rullade iväg tog jag slut, hela min kropp skakade, jag mådde oerhört illa, ville kräkas, försökte gråta men tårarna uteblev. Jag fick inte luft.
Skulle åka in till stan och köpa färdigmat. Väl hemma igen kom de, tårarna. Och de forsade. Skrev ett ifrågasättande sms till honom, fick tillbaka med anklagande ton att det va fel av mig att ha min syster där.
Jag somnade av ren utmattning men vaknade snart i panik. Det vart en lång natt och veckan som följt har känts tung. Stegen drar och är en ansträngning. Men nu är det verkligen avslutat. Idag kom också larmföretaget så jag kunde koda om mitt hemlarmsystem.
Det är klart nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...