Lugnet och tryggheten har åter tagit plats i mitt hjärta. Uppblandat med sorg och oro.
På två dagar har jag mottagit två cancerbesked. Riktigt sorgligt och riktigt riktigt tungt.
Ena är min kollega som fick diagnosen livmodercancer i måndags, berättade gråtande för mig i tisdags. Men stark, än så länge utstrålar hon styrka.
Igår va det svågern, tumör i testikeln och operation redan nästa vecka.
Till det här ska vi lägga till händelserna i Bryssel. Mitt hjärta blöder.
Vad är det som händer i världen, här hemma och i människorna?
Jag märker att min medicinering jobbar, hanterar de senaste händelserna så mycket bättre än exemplevis dåden i Paris i november. Jag kan göra som jag alltid gjort, grotta ner mig och söka all tillgänglig information om nyhetsläget. Tycker om att veta.
Tycker ännu bättre om att bo på landet nu!
Medicinering och möjligheten att få känna en varm välmenande omfamning gör skillnaden.

Av mitt rädda relationsdilemma tog jag beslutet att återigen logga ut. Sluta kolla. Sluta undra. Och det har faktiskt fungerat! Vi pratar grillning i vårsolen, kräftskiva på sensommaren, en resa tillsammans inom kort. Och kyssarna, kramarna och det självklara mellan oss får tala sitt tydliga språk. Vill ha denna mannen! Vill att han är min framtid. Och om allt vill mig väl så är det så det kommer bli.

Glad påsk!