Att packa en väska och ge sig ut på äventyr med sin bästa vän är verkligen oslagbart!
Så några få dagar som känns som en vecka i Vilnius. Hur många mil som benen gått är oklart, men timmar av promenerande. Bussresor åt fel håll, men som på något mystiskt vis ändå tog oss i rätt riktning. Uteserveringar i solen, nattklubbar som stängde sju på morgonen. Så många nya galna minnen!

Min nr2 har skrivit under resan. Tyvärr är min guard höjd trots att jag försökt kämpa emot. Jag är så kär i denna karl. Men jag vill verkligen inte stå där igen. Jag vet att jag sagt att jag är villig att fälla några tårar för honom, och det är jag fortfarande. Men jag är inte villig att helt ovetandes falla allt mer för att sen få de slängt i ansiktet att han .... inte känner desamma .... fortfarande söker någon. Jag behöver känna hans närhet snart. Hela jag längtar efter honom. Den där varma känslan jag får när vi är tillsammans. Den känslan jag tar med mig varje gång vi säger hejdå. Jag vill ha den. Jag vill att känslan av obehag och osäkerhet ska tyna bort. Men ... jag vill inte ta samtalet med honom, dels finns risken att jag får svar jag inte vill ha.
Jag försöker rida ut det här. Det kommer att visa sig vart vi är påväg eller vart vi plötsligt står. Jag vet, är så säker på mina känslor för honom.
Min nr2!