Jag orkar inte mer. Bakslag deluxe.
Vill bara säga, okej, du vinner, jag ger upp. Grattis. Och då jag ändå förlorat allt jag ville ha, och allt jag haft vill jag lägga mig ner och sova. Vill inte se hur de kommer se ut eller gå, vill inte va delaktig i förnedringen.

Ja efter söndagens och måndagens kokande gryta kom idag baksmällan. Så fruktansvärt trött, inte ledsen, fortfarande så ilsken. Men så trött...
Skulle ge mycket just nu för att bara få åka hem och lägga mig ner.
Varje steg känns som en prestation utöver de vanliga, ögonen hänger, käkarna värker och ryggen smärtar.
Så skönt det har varit de här två dagarna, helt utan tårar, pigg och på gång. Har massor att göra och ta tag i på jobbet idag och väldigt små hål att stanna upp på.
Så mår jag illa idag, igen. Varje arbetsdag på frukostrasten har jag iallafall fått i mig en smörgås, idag gick de inte alls.
Sanslöst vad jag längtar tillbaka till välmåendet, till energi och glädjeämnen. Måste inom kort skaffa mig något att se fram emot. Kalla mornar, stormvindar och regn samt en tråkig vardag duger inte som uppmuntrare.

.... och jag är så arg. Från att känna friheten och lättnaden i det faktum att han åkte idag föddes ilskan. Jag hatar och är så arg, känner efter och ser framför mig typ en reklamposter på Cujo. Huggtänder, fragda och ögon som skulle döda om de kunde.
Har gått över gränser jag lovat mig att inte passera, men ilskan tog överhanden. Nu är det fan min tur. Och jag gör det precis på det sätt som behagar mig för stunden.
Adrenalinet rusar och jag har så långt kvar till sömnen.
Hur fan kunde han? Jag har för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, gått igenom alla medd och samtalsloggar vi haft den där sista månaden, inte ett tecken, inte en nyans som avslöjade att han kröp ner med henne efter vi sagt godnatt, våra jag älskar dig. Hur kan man va så kall? Bara spela vidare.
Och hur kunde hon? Är inte ringmärkta karlar lite av ett no-no område som vuxen kvinna?
Vet vem hon är nu. Vet inte om det gjorde mig mer rasande, eller ökade lättnaden av att sluta fundera.

Av chockens och krisens olika faser tycks jag fastnat med ena foten kvar i 'chock' och den andra börjar så smått tåa på 'reaktion'.
Jag har varit arg tidigare under de här gångna sju veckorna, men det är inte ens i samma division. Inget är som det jag känner ikväll. Att sitta fast i chockfasen är vare sig vanligt eller sunt, så välkomnar de hårt pumpande hjärtat och hettande kinderna. Det är skönt att känna annat än hopplöshet, sorg, förvirring och allt annat som snurrat runt. Det känns skönt att HATA, och jag kommer tillåta mig att göra de, blir det något övertramp eller två så får de bli de. Det måste ut! Tänker inte tillåta min förnuftiga hjärna att komma och sätta stopp för känslan, tänker inte tänka efter före, tänker inte trycka undan det här.
Jag upplever de som att jag lär känna mig själv igen, bygger upp och modellerar om, jag vill se de här sidorna. Jag är en ny eller åtminstone en annan människa efter det här, trasig, ihoplimmad, med de -aningen labil men på en förbannat stark grund att vingla på. Så låt mig vingla, jag kommer ramla och slå mig, men jag kommer resa mig igen. Låt mig göra det här, känna de känslorna jag känner och tvinga mig inte rättfärdiga eller förklara. Bara stå kvar, lyssna, ducka för en och annan sving med knytnäven och tro på mig.
För det gör jag.

... sol i sinnet ....
Morgonvädret avspeglar tydligt min sinnesstämning och mitt mående.

Det är jag därute, så kör försiktigt genom dimman.

Misstänker att han återvänt från sin nya idag. Så va iallafall planen som han delade med mig.
Förstår att jag känt det som en lättnad att han inte varit i närheten. Även om jag inte på något vis accepterar, förstår eller gillar att han varit hos henne.
Men idag skulle han alltså komma tillbaka för att på söndag åka iväg på nästa jobbtur, med henne i samma hus. Vet att han kommer höra av sig. Trycket över bröstet och klumpen i halsen har växt för varje timma som gått sen i eftermiddags. Nu är klockan närmare nio så antar att han inte hör av sig idag. Kommer säkert något imorrn, ett av jurist framtaget avtal oss emellan vill han ha signat. Det kommer han inte få. Lika lite som han ansåg att jag skulle tro att han skulle gå med på mitt förslag och skriva under direkt, lika lite kan ju han förvänta sig de av mig.
Men ångesten att han är här... Att han har nyckel till mitt hem, även om det är vårt hus, att han vet att jag jobbar imorgon och kan åka hit och husera. Tror i ärlighetens namn inte att han skulle göra det, men känslan att han kan. Makten jag inte kan ta ifrån honom.
Rädd för att möta hans isande kalla blick, hans försök till lugnande leende som ser ut som ett hånflin. Hans raka hållning som mest ser ut som något han gör för att hålla skölden uppe, inte slappna av eller känna något, en tennsoldat. Soldat på uppdrag, inte känna - genomföra.
Vill att han åker iväg igen. Lämnar mig åt mig. Låter mig läka. Vi löser allt i vinter när han kommer tillbaka igen. När jag fått återhämta mig en aning.
Lovar att vi ska lösa allt. Men låt mig bara komma upp för luft först.
Har inte gråtit idag, försöker stålsätta mig och förbereda mig på när den där kontakten tas. Men kroppen mår desto sämre. Skakig på handen, smärtande axlar, ömmande käkar och så den där stora klumpen.
Låt de bli söndag kväll, jobbhelgen över, han har åkt. Min kväll, me-time.

...att det ska vara så omöjligt att bara ge upp. Säga -du vann.
Att det ska vara så svårt att både be om hjälp och ta emot den. Känns så enormt kränkande. Jag vet att jag inte borde känna så. Alla vill mig bara väl. Och ingen har sagt eller haft anledning att säga "vad va de jag sa". Men plötsligt är mitt liv, mitt kaos, mitt misslyckande och mitt fall till allmän beskådan, och jag tvingas blotta allt. Fröken Jag Kan Själv... Kan tydligen inte alls. Jag som fixar allt, biter ihop, hittar lösningar och reder mig, men inte den här gången.
Orkar inte, kan inte hålla isär tankarna för att formulera enklaste frågor eller svar. Är bara trött. Vill in i bubblan igen, men har ingenstans att sticka huvet i sanden, och förr eller senare måste jag ändå göra det här. Vill sova. Orkar inte tänka mer. Orkar inte ta tag i mera nu. Huvudet gör så förbannat ont. Blundar och lutar mig, får ingen ro. Försöker peppa mig själv med allt som ska hända i mitt liv när jag gått igenom och bearbetat allt som hänt, men dagdrömmarna känns mer som ett hån än som en morot.
Jag borde inte hamnat här där jag är idag, jag är smartare än så. Så det jag alltid trott på före Honom har visat sig stämma mer än jag anat, självständighet, oberoende och släpp inte in någon för nära inpå livet. För nära ger för mycket makt, och för nära innebär en alldeles för stor sårbarhet.
Vid minsta samtal om "min situation" bara rinner tårarna. Jag kan inte hejda eller kontrollera, de bara rinner. Ikväll låter jag de fortsätta rinna, hoppas på att somna tidigt av utmattning. Imorgon är en ny dag, och vem vet, kanske kommer den med energi och kämparglöd. Med ork.

Tog på mig skorna för att gå till affären idag, och inser när jag började gå att det va inte alls så tungt och påfrestande som de varit så länge, resulterade i en två timmars rask promenad i de nya samhälle jag flyttat till och ännu inte utforskat.
Avslutade promenaden på affären och köpte mig en köttbit att lägga på grillen ikväll. Med den här känslan hoppas jag att middagen stannar där den ska va. Sju kg har jag tappat i den här karusellen. Kanske tur man har lite att ta av!
Han åkte just härifrån, hämtade upp sin post innan han åker till flyget och till henne. Nånstans är det skönt att han inte finns kvar i stan ändå. Jag lämnade ifrån mig bilen till honom i veckan dessutom. Har nu fått bekräftat att hon varit här. Va en kväll jag ringde och ringde, messade och messade utan att få svar. Tillslut frågade jag hans far vart han va, och då ringde han upp. Han började med att fråga om min syster sett honom i affären? Förstog inte då, men hon va ju med honom. Är arg på hans pappa som bjuder över henne på middag. Är ännu mer arg på hans mamma som lånar ut sitt hus till dom. Självklart ska han få kunna sova där, men att säga okej till att hon kommer... Respektlöst kan jag tycka. Är det bara jag som känt att vi varit familj i alla år?
Vaknade idag upp till en rejäl egoboost, som gjorde så gott för självkänslan. Jag va på 40-års fest igår och hade riktigt trevligt. Och idag inom loppet av en timma får jag två meddelanden från två herrar från festen! Ojdå! Den ena rent vänskaplig som tackade för gårdagen, och den andra frågade om jag vill gå på en date med honom! Hoppsan hoppsan!
Jag funderade ett tag på att tacka ja bara för att få känna sig lite extra, och ha nånting att göra, en ny bekantskap helt enkelt, men tror att när man så seriöst bjuder ut så har man nog ingen lust att vara någons tidsfördriv. För frågan va inte om jag hade lust att ses nångång, nej frågan va, vill du gå på date med mig.
Men för självkänslan gjorde de gott! Känner mig inte alls lika ointressant eller oönskad som jag gjort tills nu.
Mer sånt!
Frågan är bara hur man stöter på sånt folk lite oftare.

Hela havet stormar.
Tänkte skriva ett inlägg igår om hur tillfreds jag plötsligt kände mig. Lite senare påminde jag mig själv om att nämna hur hungrig jag va vid middagen. Sen kom tillslut svaret på smset tidigare idag.
Allt på hans villkor.
I veckor väntade jag, på något, avslut, försoning, förklaring på vad fan som hänt. Tystnad och ignorans. Idag ville han veta när jag kommer hem. Han åker till henne på lördag. Innan dess ska väl alltså allt va klart mellan oss. Tre dagar. Tre kvällar har jag på mig att läsa och godkänna de papper han dragit ihop. Jag väntade fyra veckor innan jag flydde för en simpel vecka. Han har vetat att jag varit borta sen han ringde förra tisdagen, vetat exakt när han jag kommer hem. Då bokar han in en avresa tre dagar efter jag kommit hem. Sen sköljde de över mig igen, tårarna bara rann förnedringen av att behöva ställa mig och gå till hotellrummet.
Några timmar kvar, sen hemresa. Panik panik panik. Vill inte, kan inte, orkar inte.