Ja där och då, för två veckor sen idag va det som att hela mitt liv rasade.
Ivrig, pirrig och på ett lyckorus åkte jag till Arlanda för att hämta hem min efterlängtade man. Han dröjde en evighet med att komma ut, åtminstone kändes de så där jag stog med de lilla paket jag ordnat där jag slagit in hans uppsättning av våra hemnycklar. I alla år när jag hämtat honom har de sett lika dant ut. Jag står alltid på samma ställe, ändå när han kommer så ser han lite förvirrat omkring sig, får syn på mig, lyser upp och springer de sista stegen fram til mig. -Inte den här gången.
Han ser trött ut, ler slött och den där efterlängtade passionerade kyssen byts ut mot en puss på munnen, en puss i pannan och en lång kram. Han säger att han inte sovit på resan. Okej, resan har pågått i omkring 20tim, så det är väl så... Han öppnar sitt paket och fumlar med både nycklar och paket, jag skrattar och säger att han kan slänga kartongen och stoppa nycklarna i fickan.
Vi går mot utgången när han greppar tag om min arm och säger att vi måste prata. Han sätter mig på en bänk och börjar med att -jag har gjort bort mig ordentligt. Allt blir svart, nej nej nej, det här händer inte... Jag rusar ut. Han efter, han säger att vi inte kan gå tillbaka till det som varit, man kommer inte över något sånt här. Han lämnar mig?
I allt det suddiga inser jag att jag omöjligt kan köra med honom i bilen, i efterhand förstår jag att jag inte ens borde kört med mig själv i bilen. Han säger att vi måste prata, varpå jag svarar att de behöver vi absolut, men inte på Arlanda. Vi får prata hemma, och han får ta sig hem bäst han vill.
Jag är hemma på alldeles för kort tid, lägger mig på golvet i hallen och väntar på att jag kanske snart slutar att andas. Det gör jag inte, och inte dyker han upp heller. Fem timmar senare ringer han och frågar om han får komma förbi. Förbi? Du borde redan va här, du borde komma hem!!!
Så dyker han upp, utan sina väskor, utan sitt leende eller längtande blick.
Aldrig trodde jag att något kunde göra så ont. Jag som har temperament slår inte i väggarna, kastar inte grejer omkring mig, jag bara sjunker ihop. Huvudet bultar, ögonen är så svullna och jag får inte luft.
Vad fan hände?
Han lämnar mig igen, säger att han ska komma tillbaka imorgon.
Jag ser köttet jag tagit fram för kvällens grillning, på kartongen med champagnen jag lagt in i kylen för oss att skåla i.
Jag somnar utmattad efter ett och vaknar i panik vid halv tre, sätter på mig de kläder som ligger närmst och går ut via altandörren och bara går... Tre timmar senare är jag hemma men allt känns lika dant. Häller upp lite yoghurt som snart kommer upp samma väg igen. Nej, det här är inte på riktigt. Snälla, vakna snart för den här drömmen är fasen inte kul...
Så, han är med någon annan, och jag är den som bönar och ber om att han ska komma hem. Hur kan man bara ge upp? Varför vill man inte kämpa för att få vara med den man älskar? -Tror inte att man kan få de bra efter nåt sånt här, är de enda svar jag får. -Jag har förstört allt upprepar han som ett mantra.
I tre år har han kämpat för att få sin flyglicens för Europa klar så han åtminstone kan börja söka jobb i den här världsdelen. På onsdag va sista rycket på en väldigt lång resa, uppflygning och test. Upp till två veckor kunde de ta. Så nära att de gick att ta på.
Så han åkte från stan igen.
Jag behövde stänga av jag med, komma bort. Köpte en endagsbiljett till en festival och kände hur skönt de va att glida in i bubblan med musik, människor och allt som inte va mitt eget helvete. Förlängde mitt festivalpass till hela helgen samma kväll. Så tacksam för att jag fick stanna kvar i lägenheten och så glad över sällskapet jag hade, för fina ord och varma kramar. Klart de bästa beslutet jag kunde tagit. I ruset, och vimlet så började jag andas igen. Förstår att jag inte kan förändra något. Nu är det jag som gäller!

Så min lilla knodd ... vi kanske aldrig kommer att mötas ändå. Men jag kommer aldrig sluta längta efter dig.

Igår va en morgon, förmiddag och dag från helvetet. Trött, grinig, tjurig och väldans lättretad. Antar att det är tant röd som förvarnar om sin ankomst.
Avslutade arbetsdagen några timmar i förtid och åkte hem. Stannade till och köpte mig gott eftermiddagsmellanål och bytte snabbt om till shorts och top när jag kom hem. Vart ett glas rose och en laxbomb i solgasset innan jag attackerade ogräs för att sen klippa gräsmattan. Sen släppte äntligen den jobbiga känslan...
På söndag kommer sambon hem, åh nästan så det är lite pirrigt! Första gången han kommer hem till vår nya adress.
Hoppas han ska trivas lika bra som jag gör. Nu börjar de roliga, lite nya möbler ska inhandlas, ett gäng mattor och lampor av olika sorter och slag ska på plats och tavlor hängas upp.

Århundradets värmebölja är här, och just då ska givetvis jag flytta!
Har nu bott en vecka i nya hemmet och stormtrivs bortom ord! Har varit jobbigare än jag kunnat föreställa mig, dels att bo i det kaos som det innebär att flytta i flera veckor. Sen själva förflyttander. Är så enormt mycket kvar att göra, och möbler och smågrejs att köpa. Men ikväll kände jag att de va dags att stanna upp. Så efter jobb och storhandling slog jag mig ner på altanen, har blandat drinkar till mig själv och tittat på vattenspridarens rörelser, låtit de skymma och tänt ljus. 23.00 och det är 26 grader. Helt underbart.
Men efter veckan som varit, veckorna före de och nu så känner jag hur trött jag är. Och i ärlighetens namn ensam! Har haft folk omkring mig så många dagar, i olika konstellationer och sammanhang, och ikväll är det bara jag. Njuter förvisso i viss mån, men konstigt nog saknar jag sällskapet. Jag som är ensam så mycket, och älskar "egen tid".
Stannar jag upp hamnar jag där igen, med handen på magen och fantasier om det där tomma rummet där uppe på övervåningen. Nästa söndag kommer hjärtat mitt hem. Längtar mig smått galen!

Om en vecka vaknar jag på ny adress. Som jag längtar!
Men så mycket jobb det är. Har bott i samma lägenhet i nästan åtta år och fascineras över hur pass mycket man kan samla på sig. Minns när jag flyttade hit från en väldigt liten lägenhet och insåg att jag hade mängder med lådor och skåp som stog helt tomma. Så är de inte nu kan jag säga! Slänger, packar ner och slänger lite till. Jodå, från vissa gömmor slänger jag faktiskt mer än jag packar. Skönt!

Har börjar fundera över det där med ägglossningstest ändå.
Hade från start bestämt mig för att undvika allt sånt, tycker ju att det är press nog som det är. Men jag vill inte missa fler chanser, och kan man höja möjligheten om än bara marginellt så varför inte? Eller?
Okej, såhär är det, "sunt förnuft" säger, äh, vi har alla möjligheter till en graviditet som det är när min karl är hemma dvs, min "längtans förnuft" säger, gör allt som kan göras för att förstärka de där chanserna.
Så, vad har folk för erfarenheter av ältest? Märken bättre eller sämre än andra? Är det värt det, då menar jag både ekonomiskt och psykologiskt?
Vill inte längta längre nu, jag vill så himla mycket. Ogillar att känna ett hugg av sorg när jag hör någon som jag borde glädjas med berätta om sin graviditet.

Gravidmagar, ul-bilder och bilder på nyfödda bebis invaderar min fbsida.
Om man bara kunde göra en filtrering så man slapp se. Visst, klart jag gläds med dom. Men sorgen som väcks gör att jag vill skrika ut arga och bittra kommentarer till dom allihopa. När är bilden min att lägga upp? Lyckan jag förstår att de måste känna, när ska jag få känna exakt hur den känns?
Avundsjukan jag känner är knappt sund.
Med mannen borta med äl chanser som passerar och så lägger man till ett hormonstinnt pms humör på de, jisses, vet knappt vilken fot jag ska vila på.
En äl till att låta bero, sen, sen nästa då, snälla snälla snälla! Vill att det ska bli augusti NU!
Vill att det ska bli september med ett stort fett plus på stickan!
Men innan dess ska massa hända. Två veckor kvar tills jag tar flyttlasset och flyttar till vårt radhus. Sen två veckor senare kommer mitt hjärta hem. Längtar nå fruktansvärt efter min man. Skulle kunna ge mycket för att dela de här kommande veckorna med honom. Men nu ser livet ut som det gör, inget nytt, inget chockerande. Bara bita ihop och hålla hårt fast i allt de där positiva som vi har framför oss och tillsammans. På med rustningen och leendet och fortsätta hoppas på att vi snart lyckas få till vår lilla plupp!

Fick idag nio månader efter jag startar min längtans-historia på nätet, och första blogg en kommentar på ett inlägg. Vips va surfandet igång. Hamnade på hennes kommentar, ramlade vidare in på en annans. Och så fortsatte de.
Jag har fortfarande bara negativa resultat i min historia. Men läst allt ifrån lyckliga förstagångs plussare till sorgliga berättelser om plus som blivit minus, om syskon och tonårsmammor, hamnade rent av på en nybliven gammelmormors blogg.
Det som fascinerat mig mest är ändå hur lika vi alla är. Vid några tillfällen har jag ärligt funderat om jag kopierat en text eller om min blivit kopierad kring allt ifrån äl dagar, till humörs- och hormonsvängningar. Om hoppet och alla de falska gravsymtomen vi tycks dra på oss bara dagar efter en misstänkt och kanske prickad äl, om sorgen när beräknad-icke-mens blir en faktisk mens. Om alla stickor som används bara för att bekräfta det vi redan visste, många gånger för att det är alldeles för tidigt, och ibland för att det faktiskt inte blivit något - denna gång heller... Har också läst mycket positivt.
Det jag inte hittat är hoppfulla fäders bloggar, tips tas gärna emot!
Så, vi googlar runt och lär oss av rykten och samtalar med andra för att sen berätta för kroppen hur vi bör känna oss. Och där och då, börjar brösten värka, illamåendet smyger sig på och jo, känns det inte lite konstigt där långt in i magen?
Är så tacksam för all läsning jag fått ikväll, ett tydligt bevis för att jag inte håller på att bli fullständigt galen, eller på något vis är ensam. Vi tänker alla likadant, och vi hoppas nog alla lika mycket oavsett om vi är 22 eller 47 år gamla, om det är vårt första mirakel vi väntar på eller det femte.
Jag till och med försökte köra lite omvänd psykologi med mig själv den sista månaden. Kom fram till att det vore ju himla bra om det inte vart något just nu då vi har en flytt under sommaren som jag ska få till alldeles själv, osv, trodde nästan på mig själv ett tag. Ja, om man bortser från de otaliga testen som gick i sopporna dvs. Eller hur fruktansvärt sänkt jag vart när mensen kom efter att ha blivit sen...
Så - att försöka lura kroppen att ta emot något genom att inbilla sig att det vore lämpligare senare funkar alltså inte de heller, bara så ni vet.
Så, såhär mitt emellan hormonstormarna så återgår jag till den sunda och realistiska tanken att -Det händer när de händer.

Tack alla bloggare! Hoppas för er, och håller tummar och tår för att nästa gång så visar teststickan ett plus.

Jodå, visst dök hon upp till slut. Kärringen - tant röd....
Gick åt ytterligare två negativa gravtest innan hon behagade att visa sig.
Jaja, då torkar vi bort tårarna från kinden och börjar planera sommarens event med allt vad semester, nöjen och den stora flytten innebär.
Ska jag va glad för att jag kan sitta på vår veranda och dricka rosevin eller bara va deppig och bitter? Äh, ingen har väl nånsin blivit gladare av att deppa, eller?
Om jag så ska behöva börja be till högre makter så kan jag inte med ord beskriva vad jag hoppas på augustimånadens nya chans.
Snälla hela världen, hoppas åt oss!