Fascineras och skräms av den makt och inverkan den mannen har på mitt liv. Ett sms och klumpen i halsen växer igen. Mår illa. -När kommer du hem från semestern? Va allt som stog. Svarade och frågade vad han ville. Och det skulle dröja två timmar innan svaret på det kom. Ett kallt beskedligt meddelande om att bilen ska in på lagning och sen vill han ha bilen såld.
Att ligga på en strand och lyssna på vattnen som jag gör just nu tar mig tillbaka till vår resa till Thailand. Samma varma hud, då kikade jag upp och sträckte ut handen och rörde vid honom i solstolen bredvid då och då. Smärtan kommer tillbaka och förvirringen, jag kan inte förstå. Och så denna kyla. Vart är min fina man? Vart är han jag älskar så förbannat mycket? Vem är den här karln?
Och imorgon kväll har jag inget val, kommer att gå igenom den där ankomsthallen på Arlanda, där det hände, där han tog beslutet att lämna mig, vårt liv, våra gemensamma planer och börja glömma vår historia.

Den vita randen har nu suddats ut och bränts av solen, och spåret ringen lämnat i form av en midja på förlovningsfingret börjar så smått mattas av också.

Har haft två riktigt bra dagar.
Det märks tydligt att kroppen tagit stryk när jag mår illa efter varje måltid och jag plötsligt får ett behov att krypa in i mig själv och försvinna med jämna mellanrum.
Men så idag ... en spontanresa blir lika snabbt till nära hemresa. Rädd för vad jag ska möta där. Våra papper sinsemellan ska godkännas och undertecknas, jag ska återvända till jobbet och allt ska utåt vara bra. Orkar jag de?
Mår bäst i de bubblor jag får plats i. En festival, en resa. Men Sveriges sommar är slut, festivaltider över för i år. Och ska jag överleva på charter och obetald semester är jag snart nog en kund hos kronofogden.
Dags att möta verkligheten.
Är jag redo? - Nä inte alls.
Har jag ork? - Nä tror inte de.
Har jag något val? - Nä
Så ... en lördagskväll till ända. På en ö i Spanien så inser jag att jag måste möta verkligheten och resten av mitt liv. Helst skulle jag vilja glida vidare i ledighet och känslan av att allt löser sig, men inser samtidigt att jag måste själv inse och förstå hur. Men förstår inte vad jag ska förstå, och förstår inte hur de ska gå till eller se ut.
Har jag fått för många valmöjligheter nu, eller vill jag bara inte gå igenom de oundvikliga.
Tänker på mina vänner ikväll. På de som funnits där genom allt de här, på min bästa och närmsta jag har hos mig på den här resan. På de som va hos mig de första dygnen. De jag idag inte kan redogöra för i vilka konstellationer, tider på dygnet eller ens vilka dagar. Dom som visade hur nära de är mig trots att vi inte hörs och ses så ofta. Så tacksam för dessa vänner.
Men nu då? Stormen har mojnat, inte många frågar ännu hur de går. Jag behöver inte längre komma ihåg vem som besökt mig då besöken ebbat ut.
Jag vet, att hör jag av mig så kommer dom. Men det är jag? Stark, oberoende och stabil. Jag ber inte om hjälp så lätt. Och när stödet varit på 110% så förstår väl även jag att andras liv inte kan stanna upp för att mitt har gjort en helomvändning. Mina vänner har sina liv, barn som ska till dagis och skola, jobbscheman som ska synkas föräldrar emellan och en vardag att få att fungera. Jag vill inte stå ivägen för de. Och jag vet att dom finns när jag ber.
Men ändå är jag ensam. Vet att jag fixar ändå de här bäst själv. Ingen kan säga något så bra och klokt att de förändrar min situation. Måste bara komma på vart och hur jag är påväg dit.
Några dagar innan resan hit vart ett faktum fick jag en kommentar på bloggen som ändå fått mig att se ljuset i tunneln. En kommentar från en tjej som är lika gammal som mig. Som längtar efter sitt barn. Men vart lämnad mitt upp i allt. Under semestern har jag börjat läsa hennes blogg från första inlägget och har fortfarande nästan hela det här året kvar.
Men som sagt, vi är födda samma år, levt i ett förhållande där vi sett samma utgång och mål och där, mitt i "resten av vårt liv" blivit lämnade.
Hon har haft de tyngre än jag, med bonusbarn och ett gäng plus på stickan som resulterat i missfall, utredning på de. Men ändå. Den tredje augusti exakt ett år före mig stog hon där. Lämnad. Chockad. Förvånad.
Så? Är vi två individer som aldrig möts som är så upptagna av oss själva och vår babyverkstad att vi missar alla tecken? Eller råkar vi bara hamna på den andres blogg av slump? Hur många är vi därute, som hittat vår prins, blivit trygga nog att släppa på vårt eget ego och vågat vara VI??
Min inspo i dessa dagar finns i den här bloggen, och rekommenderar läsningen från rad ett till så långt jag kommit idag, julen 2013.
www.minlangtan.bloggplatsen.se

...haft en riktigt fin dag här i Spanien. Detta leder till att jag är rädd för att gå och lägga mig. Vill inte förstöra den här känslan av frid. Frukost, lunch och middag har jag behållt. Jag had skrattat, låtit den brända huden vilat från solen och legat i skuggan och jag har skrattat. Nu är det bara natten kvar för att göra dygnet komplett.
Gäspar och är så trött, men är rädd för att när jag lägger huvudet på kudden och låter kroppen slappna av att allt kommer ikapp mig.
Vill inte må dåligt mer. Vill vila och samla ny kraft.
En ny dag imorgon, och fortfarande många dagar kvar till hemresa.

Imorse när jag somnade från denna fruktansvärda första månadsdag trodde jag aldrig jag skulle kunna tillgodose mig den här semestern.
Ok, frukosten bestod av en kanan kaffe, juice och ett glas vatten. De behöll jag, lunchen jag stoppade i mig kom upp, men middagen tycks vara ok. Har faktiskt mellan återblicksattackerna av det som en gång va mitt liv njutigt av tillvaron. Av värmen och kravlösheten. Känner mig svag såhär på kvällen men ändå glad och lättad. Önskar att jag hade den ork, energi och styrka som jag som jag inbillar mig att jag besitter. Men det har jag inte. Vill helst bara slippa undan allt. Vill somna och veta att jag inte snart vaknar med den där känslan igen.
Glad för att jag är här, tacksam för mig älskade Helena som är här med mig.
Tacksam för det jag har, och väljer att bortse från de jag inte kan påverka. P

Så jag flydde livet och tog mig iväg ändå. Från de att ha jobbat ett monsterpass under helgen med både dagar och sovande jour nätter, med den förbannade klumpen i halsen och Han som aldrig hör av sig när han säger att han ska. Jag sitter och kikar på sistaminuten resor som jag rätt ofta gör, då jag får ett medd från min bästa vän som tydligen gör desamma om en resa för inga pengar alls. Jag tar kontakt med jobbet och frågar om det alls är ens möjligt till att va genomförbart att få till en veckas ledighet från nu. Vid halv fem på eftermiddagen fick jag ok från jobbet, och efter lite fixande och trixande med barnvakter åt min väns barn så bokade vi tillslut klockan halv sex på kvällen och planet skulle lyfta nio igår morse.
Underbar känsla att göra nåt så tokigt! Så skönt att äntligen landa efter en väldigt lång dag.
Fick behålla flygplansmaten och det kändes lite bättre en stund.
Ett snabbt dopp i poolen och sen middag. Sen valde han att höra av sig.... Han är fortsatt kall, saklig och visar inga tecken på nån sorg över att förlorat det liv vi byggt upp. Han säger fortfarande att han älskar mig, att han saknar mig, att det är "tråkigt" att vi aldrig mer kommer vakna nära varandra på morgonen igen. Men att det aldrig kommer att fungera, och så berättar han att han ska åka till Henne, den han "gjorde bort sig med", innan han åker iväg på nästa jobbtur.
Va?
Hur kan man slänga sig in i nästa innan ens man hunnit avsluta eller bearbeta de största och viktigaste förhållande man troligen haft i sitt liv? Hur kan man säga att man älskar någon än och åka till en annan?
Hur som helst, middagen som jag så lätt fick ner kom givetvis upp igen. En timmas halvslumrande på ett kallt badrumsgolv på hotellrummet i Spanien ledde till timmar sittande på balkongen. För att till slut lyckas somna några timmar på morgonkvisten.
Förbannande jävla karl...
Idag ska jag göra de jag kom hit för, vila, sola och bada.

[Bild]

Idag är det fyra veckor sen det stora uppbrottet kom. Har inte sen dess kunnat sova som jag behöver, heller inte äta som jag bör. De första dagarna kom allt jag stoppade i munnen tillbaka upp direkt. Sen gick det lite bättre en period. Men nu sen nån vecka tillbaka har jag konstant en stor klump i halsen. Precis sådär man känner när man satt i halsen, eller när man gör allt för att inte gråta eller har ett enormt behov av att rapa. Men den är konstant, försökt trycka och känna där de gör ont, de leder direkt till en spya... Och den här klumpen känns så stor att jag har ännu svårare att äta, aptiten är sämre och ... allt som går in kommer förr eller senare upp igen. Försöker att slappna av så mycket jag kan efter jag plågsamt och smått äcklad tvingar i mig maten, tänker att ju längre jag lyckas hålla de nere, desto mer näring bör kroppen hinna plocka upp.
Igår gjorde jag som många andra och konstaterade att det kan ju bara vara en monstertumör i strupen. Så - Google... Min trogne vän. Tji fick jag. Jag har jobbat inom psykiatrin i över tolv år och aldrig nånsin har jag hört talas om denna åkomma. "Klump-i-halsen-känsla" är en direkt reaktion på stress, oro och depression.
Hoppsan ... men ack så rätt det stämmer. Har läst mer än ett patientfall då patienten drabbats av allvarliga ätstörningar till följd av denna klump i halsen. Nog skrämde de mig tillräckligt för att skaffa mig lite näringsdrycker iallafall. För jag kan verkligen relatera, maten doftar gott, smakar bra, men så äcklad, att svälja förbi det här hindret och veta att med största sannolikhet kommer det komma upp igen. Jag älskar mat! Allt ifrån min havregrynsgröt på morgonen till en flottig pizza en bakissöndag till en flerrättersmeny på en restaurang. Så nåt sånt som ätstörningar har jag svårt att tro eller acceptera att jag skulle drabbas av. Men det kanske inte är relaterat till vikt och utseende varje gång?
Så vad har jag hittat för lösningar på mitt problem hos dr Google? Jo, självklart om det är stressrelaterat så stressa mindre, min stress är inte direkt kopplad till för mycket att göra eller för lite tid så de går bort. Oro och depression känns närmst tillhands. Vill inte riktigt märka upp mig som depressiv, men inser att det jag går igenom helt klart orsakar en depression och jag hoppas den inte blir djupare. Men, avslappningsövningar minst en gång per dag, och skulle de inte påverka alls så rekommenderas något lätt lugnande i fem till sju dagar. Något i stil med atarax, vilket för mig känns hur läskigt som helst. Men inser att såhär kan jag inte ha det, och nu är jag så skör att jag förstår att gränsen är väldigt nära och det vore väldigt lätt att ramla över.
Kan uppriktigt säga att jag är rädd.
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag kunde lita och hänge mig så mycket till en person att den kan såra mig så djupt att jag reagerar fysiskt.
Har alltid tyckt att tjejer, som det oftast är, som slänger sig på golvet och hyperventilerar och tappar förmågan att orka stå upp är riktigt fjantiga. Japp, hur dum och känslig får man va - dramaqueen! Det är vad jag uppriktigt tyckt och tänkt. Men se där hade jag tydligen fel. Det är nog på riktigt. Jag som alltid varit så självständig, rejäl och trygg i mig själv har nu varit där. Benen har vikt sig under mig, jag har legat i konstiga ställningar på golv i hela radhuset och trott att jag ska dö då jag inte fått ner luft i lungorna och huvudet har bultat så hårt så jag varit övertygad om att snart nog kommer pulsådern att brista.
Jag har för första gången misslyckats med bedriften att ge mig själv en mental örfil och bryskt sagt att nu skärper du till dig och styr upp de här.
Det här är alltså på riktigt, jag mår så psykiskt dåligt så att min kropp tar stryk och säger ifrån. Vet inte om det ännu är dags att diagnostisera med depression, men vet att jag är alldeles för nära för att inte va på min vakt.
Allt som hänt är fortfarande så ogreppbart för mig, försöker få svar, men de uteblir. Måste jag bara acceptera läget utan att ha svaren slängda i ansiktet.
Fan, mitt liv står i alla bemärkelser i en crossroad, och jag har inte den blekaste aning om vilken väg jag bör ta, eller om jag ska bygga en ny.
Vill ha möjligheten att resa bort en tid. Vila, tänka, slippa allt som vardagen kräver av mig tills jag inte längre är rädd att benen inte orkar bära mig längre, tills jag kan äta med god aptit, tills jag ler igen, ler på riktigt, inte de där som jag behöver visa i vissa situationer idag. Vill vara glad, må bra och längta efter livet och framtiden igen. Vill ha mål och drömmar. Och jag vill våga tro att jag är värd att älskas och att jag kanske igen kommer våga älska.
Idag gör jag inte det bästa valet, men vinet och jag gör sällskap till musiken ikväll. Vill inte känna mer idag. Vill slappna av.

När man blir satt på en plats i livet där du inser att ditt säkerhetsnät gått sönder och allt det du hållt dig fast vid inte längre finns, så har man två val. Brytas ner och gå sönder, eller se över vilka möjligheter de ger.
Jag har brutits ner, jag är trasig men nu då? Tänk de där jag hållt så hårt i, varit så rädd att lämna eller förlora. Mitt hem, tryggheten i en fast anställning, min man, min familj, mina vänner. Jag har inte längre tryggheten i att bestämma över mitt eget hem, då de inte till fullo är mitt, och som de ser ut nu så har jag inte råd med alla omkostnader själv. Mitt jobb, javisst, jag har varit på samma arbetsplats i över tolv år, ska man verkligen bygga upp hela sitt liv kring jobbet? Familjen kommer finnas kvar oavsett var jag befinner mig. Och mina underbara vänner .... de kommer föralltid att vara mina vänner oavsett vad som händer.
Så, när jag slutade skolan drömde jag om att åka och jobba säsong utomlands, då va jag rädd, ville inte säga upp min lägenhet, hade fått jobb, och skyllde på min dåvarande pojkvän att jag inte kunde lämna honom i så lång tid. Jag använde alla ursäkter jag kunde komma på förutom att jag va feg. Sen va de att flytta, flytta från stan, kanske flytta från landet?
När jag och min sambo pratat om flytt, i händelse av att han skulle få jobb någon annanstans har jag varit grymt rädd, rädd för samma som tidigare, säga upp lägenheten, jobbet, vara ifrån mina vänner, men rädslan har legat i att göra allt det på hans villkor. Nu är det bara jag, jag väljer, jag bestämmer, och jag dikterar villkoren för mitt liv. Så länge jag bor kvar i vårat hus kommer jag ständigt leva under hans villkor, vara beroende av honom.
Så om du kunde packa ihop allt och göra precis vad som helst, vad skulle du göra då?
Drömmer om att kanske åka till Thailand över vintern? Jobba där jag får jobb och bo där de finns rum. Till sommaren kanske komma hem igen, ta ett sommarjobb och känna av läget. Kanske är det dags att prova hur en annan stad passar mig?
Jag har inget som håller mig kvar längre.
Funderar på engelskspråkiga länder, USA känns alldeles för långt bort, och för dyrt för vännerna och familjen att komma och besöka mig i. England, kanske London? Varför inte, är svårt och dyrt med boende, men jag är ju inte den första som gör de.
Sen kommer den mogna vuxenhjärnan in och förstör mina dagdrömmar. Sen då? Om jag inte trivs? Om jag vill komma hem, vart tar jag vägen då när jag inte längre har mitt hem?
Tankarna snurrar och jag blir i det närmaste åksjuk på kuppen.
Men jag behöver lägga upp en plan, sätta upp mål och försöka komma på vad mina drömmar är, nu när drömmen jag levde i och målen jag hade inte längre finns kvar.
Nu är det bara jag, och jag har möjlighet att göra precis vad jag vill med min framtid.