Ja, det är de som förgyller min kväll. Och tanken som slår mig är att sämre än såhär bör man inte ha det.
Några händelserika veckor har passerat. Håller knappt isär dagarna. Efter att ha jobbat över julafton och juldagen har jag nu tagit mig spontanledighet och jag är så tillfreds.
Myser och njuter.
Igår vart jag presenterad för en himla massa folk, släkt och vänner till mannen jag träffar. Det som kallades för en alternativ nyårsafton blev till ett överraskningsbröllop. Vet mycket väl att jag vart synad och bedömd, men det kändes okej. Jag som verkligen avskyr att vakna borta fick nu kliva upp i en annan stad hos människor jag aldrig förrut mött. Men .... vad gör man inte.
Nu väntar den riktiga nyårsaftonen. Två inbjudningar har vi tillsammans, till hans bror och till min bästa vän. Jag vet vart jag vill, men han ser räddare ut än vad jag kände mig igår. Flinar och ser generad ut.
Borde själv välja min vän, sen får han göra som han vill, men det är svårt, vill nog gärna stå bredvid honom på tolvslaget. Nästkommande år är nära, och de ska bli MITT år! Allt är nytt och fräscht, allt gammalt bortstädat och undanplockat. Pirrar i mig när jag tänker på det. Ett så fruktansvärt tungt halvår börjar närma sig sitt slut.
Hur många får chansen till en nystart? Tackar min lyckostjärna och alla omkring mig.
2015 - jag har så höga förväntningar på dig!

Jag sitter just nu vid ett köksbord som inte är mitt och dricker min tredje kopp kaffe för morgonen. Jag delar utrymmet kring bordet med .... ingen annan än mig själv. Konstig känsla, mannen jag är hemma hos har åkt till jobbet för nån timma sen, dottern sover och sonen har sovit borta. Det hela borde kännas underligt och konstigt, men det gör inte de, det känns rent av helt ok!
Hela helgen har verkligen varit helt fantastisk.
Började med en ledig fredag, vid tvåtiden ringde mannen och sa att jag skulle packa ihop mig och komma och möta honom hos han. Väl där står han och väntar med en löst p-biljett. Han har lagt i för en månad framöver! Vi åker tillsammans och handlar, hämtar upp hans två barn och sen hem till honom. Vi lagar mat tillsammans, äter länge. Vi löser något korsord tillsammans. För att senare slå igång musik och dansa i vardagsrummet. Allt är enkelt och jag ler! Senare blir det en taxi till stan, vi går ut på krogen tillsammans, har riktigt skoj och åker sen också hem tillsammans.
Lördag morgon, inte pigg, men en behaglig stämning doftande kaffe och Melodikrysset vid samma köksbord som jag nu sitter vid igen.
En film och sen beger jag mig för att hämta upp en av mina bästa vänner som är i Sverige över jul. Vi ska dricka vin och bara prata hon och jag hemma hos mig. Älskade älskade vän, så mysigt att få tiden på tu man hand. Det gemensamma vinintaget blir inte av. Hon är gravid!!! Än är det precis alldeles nytt, men hur skulle hon kunna neka vinet vi båda tycker så mycket om utan att berätta?! Så enormt glad för henne och hennes make. Vart en helt perfekt kväll. Mannen hörde av sig, saknade, bjöd in oss till honom, frågade, längtade!
Söndagen fortsatte i samma härliga känsla. Jag och min vän åkte hem till hennes mor för julfrukost där också hennes utlandsboende syster va. Mycket prat, och massa underbara skratt.
Löste lite kring pappersgöra och huset.
Åkte tillbaka till mannen som både hunnit texta och ringt under dagen. Inga utsvävningar, soffhäng, hemkörd pizza och film. Varje kväll jag tillbringat här har han bett mig att stanna kvar. I och med att han går upp okristligt tidigt och med barn som tar sig upp och iväg till skola har jag varje kväll sagt nej och åkt hem. Men igår, barnen har skollov och det va sent och jag va trött så kröp vi ner tillsammans.
Erkänner att jag sovit minst sagt oroligt, om jag sovit något alls. Hans klocka ringde som utlovat och han kliver upp efter att ha hållt om mig en stund. Hör hur han donar i köket, kaffedoften sprider sig. Han kommer in igen, frågar om jag vill ha en kopp för att sen pussa mig hejdå.
Jag har inte somnat om. Gick snart upp och laddade en ny kanna kaffe, och snart ska jag nu smyga ut och iväg till jobbet.

Att leva månad efter månad i ett pausliknande tillstånd med endast motgångar som skakar om det emellanåt är oerhört påfrestande. Så jag går dag ut och dag in och inväntar en öppning och en väg ut.

Kan det vara så att det äntligen vänt nu? Kan det vara så att glipan äntligen öppnat upp sig?

Ja kanske.

Han fortsätter utnyttja sin maktposition mellan oss, förhalar och drar ut tills allt plötsligt ska ske på en och samma dag. Men! Som allt ser ut nu är det DHL-försändelser över halva jordgloben med papper och underskrifter som skiljer dagsläget till ett avslut och en så efterlängtad nystart för mig! Tråkiga i situationen är hans förmåga att dra ut på det tills det bara är ett fåtal helgfria dagar kvar på året, och ändå vill ha det gjort på stört. Jag har absolut gjort det jag kunnat för att få allt att gå så fort som möjligt, men jag kan inte påverka andras arbetstider eller antalet bankdagar i decembers andra halva.

Som allt ser ut just nu så verkar det som att jag får behålla mitt vackra hem. Bara tanken får mig att dra på mig ett leende, och det bubblar inom mig när jag planerar nästa års odling och trädgårdsfix! Kan det vara så nu äntligen? Jag får tillbaka mitt liv som mitt eget. Jag kan börja om, reparera, läka och stärkas.

I början på januari ska jag för första gången träffa min samtalskontakt, ska bli skönt, ska bli skönt att bena ut och få prata om det med ett förhoppningsvis avslut bakom mig. Jag vill så gärna börja känna igen mig själv igen, vill må bra rätt igenom.

Sömntabletternas inverkan har varit fantastisk, och då är det faktiskt inte så att jag tar dom, har tagit två tabletter sen jag fick de utskrivna, men när jag lägger huvudet på kudden och ser att de ligger där så vet jag att jag behöver inte ligga och vrida och vända, och det i sin tur ger ett enormt lugn, och det lugnet sover jag tydligen på! Är en enorm skillnad på sömnen. Absolut, jag vaknar både en och flera gånger. Men istället för att spärra upp ögonen, med kryp i hela kroppen så vaknar jag nu och konstaterar att jag inte behöver gå upp än. Jag vaknar än nån timma före klockan, men om man ser till att jag fördubblat mina sömntimmar per natt så är jag mer än nöjd!

Så, bara några få dagar kvar på 2014, kan det vara så att jag börjar 2015 med alla förutsättningar för att göra det till mitt bästa år? Ja, så blir det. Jag är klar med det här nu!

Nya och förbättrade jag ska ta livet med storm. Ska skratta mer, älska mer och stanna upp och njuta och reflektera över allt jag har att vara tacksam för oftare.

Jag är redo. 

Jag satt igår kväll tidigt och va så fruktansvärt trött. Bestämde mig för att krypa i säng när ändå tröttheten fanns. Surfade runt lite på mobilen och just som jag skulle lägga ifrån mig telefonen kom ett meddelande från Han, mitt ex, spöket. En information om hur upptagen han varit ett par dagar, och att han skulle återkomma med någon form av beslut som idag eller under lördagen.
Hallå?! Upptagen? Vi pratar månader av undvikande, divideranden, tårar och illamåenden. Varför TAR man sig inte den tiden? Hur ligger prioriteringarna hos den karln? Och vad gav det meddelandet mig egentligen? Inte ett enda jota. Tröttheten blåstes bort, jag sneglade på mina insomningstabletter, googlade runt och försökte reda ut om det va försent att ta en. Jag vågade inte. Första tabletten måste få vara inför en ledig dag. Så, slumrade framåt halv tre, vaknade vid fyra för att sen sova som djupast sista halvtimmen innan klockan ringde.
Jag hittar inte ord att beskriva den kränkningen som det innebär att det sitter en person med all makt inför din framtid och boende. Att veta att hans ekonomi går före mitt mående, min trygghet, att han anser att jag förtjänar att gå ifrån mitt hem utan att veta vart jag ska eller kan ta vägen med en skuld upp över öronen. Allt efter hans handlingar, hans val. Det jag gjorde va att lita på att det va vi för resten av livet, tro på honom och på vår framtid. Sen att han gör de så utdraget, ska kniven huggas så hugg för fan. Antingen står jag pall, eller så gör jag det inte. Men orkar inte oron, orkar inte ångesten, orkar inte denna ovisshet. Varför kan han inte bara låta mig gå? En i sammanhanget liten ekonomisk förlust för att sen kunna gå helt skilda vägar och aldrig se tillbaka. Öppna sår som det strös salt i, för att sen spolas rent, för att rista upp såret och göra de lite djupare. Jag har nåt min gräns för vad jag orkar. Bryt sönder mig då, gör de du ska, bara se till att få ett slut på det här nu. Visa lite kurage och kom tillbaka till landet och städa upp den soppa du ställt till med.
Så nu är det mer väntan som gäller, väntan på en person som håller all makt, men som blivit kall och snål, så utgången kommer med största sannolikhet inte gynna mig i något avseende.
Bara fortsätta svälja förbi klumpen i halsen.
Hur kan man vilja skada någon som man en gång älskat så?

Träffade en läkare idag. Hur mår jag? Frågan fick tårarna att rinna. Ännu en ny och en till som ska tycka, se forskande på mig och bedöma. Är så jobbigt att blotta sig.
Vad behöver jag? Sömn! Klockrent. När tårarna rinner blir frågorna fler. Mitt försvar åker upp och jag vet så väl att jag behöver blotta den här delen för att han ska förstå. Smink, en bra hållning och ett leende hjälper mig inte här, jag vill ju så gärna ha hjälp. Men avskyr att visa den sårbara sidan av mig för en främling. En läkare som för övrigt såg ut att va precis fylda 21... Hur ska han kunna se huruvida jag tidigare varit stark, eller om jag är suicidal eller inte? Jag har efter en hel del efterforskande och rådfrågande från långt mer kunniga personer omkring mig insett att det är en insomningsmedicin jag behöver, och fördelar som att man blir mindre groggy dagen efter och så vidare. Läkaren va av en annan åsikt, ansåg att tabletterna jag önskade är allt för beroendeframkallande och att jag behöver däckas och ha en sömnmedicin istället. I min värld ännu mer skrämmande. Men .... mitt förtroende rasade ytterligare lite för läkaren då jag nu fått både och utskrivet av läkaren. Kommer våga prova först när jag väntar en ledig dag efter. Sen va de tårarna. Samtalsterapi. Okej. Något jag förrut tänkt söka mig till så småningom. Antidepressiva? -Känner du att du vill skada dig själv, är vanligt när det blir för mycket att man inte vill leva längre..? -Ööh nääää!!! Så för att undvika dippen starten av en antidepressiv behandling kan innebära så vart det samtal, helt okej för mig, tills .... ja den första lediga tiden va i februari. Hallå?! Hade nog gärna fått något ångestdämpande utskrivet också, men en sak i taget. Kommer kräva en del dagar och bearbetning för att våga svälja tabletter för sömnen.
Läkaren, som - som sagt utstrålade mest pojkvasker, klappade mig på armen (hallå?!), gav mig en kram (hallå igen?!), va faktiskt mot all förmodan rätt okej. Han har inte fått in snitsen på att ställa de frågor han behöver, han har inte lärt sig att dölja sina reaktioner på svaren, men han va noga, bestämd. Sen kan man tycka vad man tycka vill om de recept han skrev ut. Jag, i min yrkesroll och med den kunskap jag besitter vet och förstår skillnaden och tyngden på de båda läkemedlena, men för någon som aldrig tagit kemisk hjälp tidigare tycker jag ändå det är magstarkt att göra en ordination på både och från start. Kanske för att han rekommenderade den ena, och jag önskade den andra. Men .... vad vet han om mitt liv? Mitt inbokade besök va planerat till 20 min och tog närmare 45. Han skrev ett mail samt en handskriven lapp till terapeuten att jag va prio på återbesökstider. Försökte vänligt men bestämt förklara min situation, jag vare sig vill eller kan ta förmiddagstider. Dels för att jag jobbar, sen för att om jag tar en sån tid så har jag svårt att tro att åka tillbaka till jobbet efteråt är en speciellt bra ide.

Mitt ex fortsätter spöka. Eller spöka förresten? Ja det är kanske det man gör när man inte syns till? Skrev till honom i torsdags, tystnad sen dess, skrev igen igår förmiddag, fortsatt tystnad till svar.
Som jag önskar att allt det här va över. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer, och jag pallar inte att ta tag i mer. Vill få ro. Vill andas ut och släppa ner mina axlar. Jag vill glädjas åt livet, inte små event som förgyller några timmar. Jag vill ha mig och mitt liv och min frihet tillbaka.

Imorgon ska vi ta våra sista farväl till morfar. Begravning.
Jag har varit på så många begravningar i mitt vuxna liv, men nu har jag slut på marginaler. Har alltid kunnat lägga alla mina tankar och känslor hos den avlidne, tänkt och därmed lett. Men imorgon, är så obekväm inför den stunden. Att gråta gör mig ingenting, men att bryta ihop skrämmer mig.
Min morfar, gift i nästan 61år med min mormor som nu är ensam, en dotter - min mamma, två barnbarn - min syster och jag, två barnbarnsbarn - min systers två tjejer.

...och jag har inget val än att ge upp.
Idag är det den 3e i månaden igen och ännu en månad till räkningen. De senaste halvåret har jag gett upp de sista jag hade som varit mitt för att satsa på något som skulle vara vårt för att idag bli stående utan något alls. Heaven and hell.
Han vann, jag förlorade allt och han slapp förlora ett endaste dugg, till hans stora lycka så slapp han också förlora en enda krona.
Ingenting har jag kvar av de som tidigare va jag. Ingen clean break, ingen fräsch nystart. Bara nödlösningar och kränkningar. Bara överleva. Jag har inget att sätta emot.
Allt som hänt, alla ljusningar och alla dippar mynnade ut till att jag inte har något kvar. Så glad jag varit för mina lufthål, för de där ljuset i tunneln, varför greppa efter ljuset när mörkret som följer efter är så mycket svartare än dunklet som va innan?
Mitt älskade fina hem. Jag har börjat boa, slappna av, att må bra hemma, laga mat i mitt kök.
Bara gå, bara ge upp. Lämna. Sluta bry sig.
Inte ens mitt hem är min borg. Mitt sinne är inte längre mitt fort.
Jag gav bort de som jag va, de man förlorat kan man inte få tillbaka.
Jag har inget kvar att hålla i eller kämpa för. Jag är bara ett tomt skal. Tror inte på nåt. Orkar inte tro, vad skulle de va bra för när de inte leder nånstans. Vad ska man med hopp till när det inte finns något att hoppas på.
Det är tungt ikväll, tyngre igen. Min kropp gör ont, mitt sinne blöder. Ser inte ljuset i den där tunneln längre. Finns inget ljus att treva mot.
Han vinner.

....idag efter alldeles för många nätter med för lite sömn vart jag slutligen tvungen att inse att det har blivit ohållbart.
Motgång efter motgång följer allt tätare. Min ork att hålla emot har tagit slut. Dagarna går i ett trött töcken, kvällarna gäspas igenom, men så fort huvudet landar på kudden börjar allt spinna på högvarv, ögonens trötta svidande byts ut mot tårar, dagens svårigheter att hålla fokus och isär tankar byts ut mot tusen tankar och funderingar som glasklara plågsamma konstateranden utan lösningar.
Jag fick inte den utgång eller svar jag så länge hoppats på från Honom. Raka motsatsen. En ny mental knock out, och hårda sparkar på en redan sargad och trött själ. Vem är den här karln? Har jag verkligen älskat honom så gränslöst?
Så jag gjorde det där telefonsamtalet jag bara för några veckor sen inbillade att jag inte längre behöver. Jag bokade en tid, om en vecka blir det diskussion om sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande och samtalsterapi. Det jag helst av allt vill just nu är några nätter med sömn, den behöver inte vara lång eller extraordinär, bara tillräcklig räcker gott. När jag ser mig i spegeln ser jag något så förstört och trasigt, jag är blek och glåmig och påsarna under ögonen blir både större och mörkare. Trots massor av kunskap är jag själv oerhört rädd för tabletter, hur påverkas jag av insomnings- eller sömnmedicin, hur djupt kan jag komma att sjunka innan en antidepressiv medicinering börjar visa sin effekt? Och det ständigt återkommande, hur fan hamnade jag här?
Saknar min nya vän enormt. Har gått rätt länge sen vi sågs sist nu. Han har sitt. Och nu när acceptansen börjar infinna sig så kommer jag ihåg att de va ju just sånt här vi pratade rätt tydligt om för en tid sen. Jag vet att han kämpar på hårt just nu på sitt håll. Men jag är självisk nog att ändå känna att jag vill ha honom lite närmre. Skulle vilja att möjligheten fanns att vi kunde kämpa och läka jämte varann, stötta och peppa, men vet att vi troligen nog bara skulle dränka och stjälpa. Kanske längre fram kan han öppna det där han så envist förvarar för sig själv. Han är en fin vän, och jag hoppas han går segrande ur sin strid. Och vill att han ska ha en plats i mitt liv.

En händelserik natt som inte lugnade mig.
Hittade en hög med brev jag skrev i somras. Nej, jag har aldrig varit suicidal, något breven förklarande noga. Men det va farväl brev - det va brev jag skrev när jag mådde som allra sämst i somras. Då jag inte sovit mer än två - tre timmar i sträck på veckor, och gått från att spy upp min mat till att helt enkelt sluta äta.
Jag skrev farvälbrev till de jag älskar mest. Ifall jag skulle somna bakom ratten och köra av vägen eller över i fel körriktning. Jag trodde på riktigt att min kropp skulle ge upp. Så rädd va jag alltså då.
Slutsats? Jag måste må bättre nu. Men återigen en påminnelse till mig själv, att så dåligt ska jag aldrig igen må. Inte jag eller någon annan ska få ta mig tillbaka till den avgrunden. Tänk att må så dåligt att du skriver brev till dina nära för det känns som om att kroppen ger upp. Sjukt. Utan det nät jag har hade jag antingen varit intagen eller död. Tacksamheten växer sig till ett brännande under ögonlocken, tårar som är blandade av skräck och tacksamhet. Jag kände då som att jag kunde vara död, jag vet idag att det va mitt nätverk som höll mig vid liv.

"Det är tomt när ingen vet" - Sara Löfgren