Yes, de vart längden på vårt första samtal. Skrattat så pass att ögonen tårats. Fått veta massor och fått en hel del svar på saker jag tänkt försöka närma mig imorrn.
Om möjligt ännu mer nervös, om möjligt ännu mera nyfiken. Som jag längtar till imorgon kväll.
Dejt 2

Så, uppenbarligen överlevde jag gårdagens dejt. Vet inte om det kanske va just nervositeten som gjorde att när jag väl började åka så vart jag helt lugn och kände ett starkt självförtroende. Tyvärr vart inte kvällen något som jag kanske önskat eller hoppats på. En kram, ett leende. Vi kommer hem till honom och slår oss ner i soffan. Inget samtal som lätt flödar. Det blir film, dvs vi lär inte känna varandra alls. Vi kryper upp men inte nära. Han lägger en hand på mitt ben. Kanske va han nervös, för han skriver och pratar i telefon mycket mer avslappnat. Nu har han inget att säga och vågar knappt möta min blick. Läggdags. Kryper ner i väldigt skön säng, han kryper tätt intill. Det här är behagligt. Känner snart att han vill mer än bara hålla om och somna. Att säga att jag inte har någon avsikt att ha sex med någon jag aldrig träffat förrut va inga problem, och han tar det bra. Gosar in sig, ger mig en puss på axeln och håller om. I mitt huvud ekar mitt hyckleri, att åka hem till en vilt främmande karl, att sova över men påstå att nåt annat vore helt otänkbart känns inte helt äkta. Men glad att jag inte lät honom närmre. För det klickade inte. Han klev upp imorse och gjorde kaffe åt mig. När det va dags att säga hejdå gjorde vi det med en kram. Han har skickat ett sms och frågat hur jag mår. Men jag tror inte han kände det där extra heller.
Nu sitter jag dock med fjärilar i magen. Snart ringer morgondagens dejt! Blir första samtalet. Och vår hela tiden pågående sms-konversation gör mig varm inombords och sätter ett leende på mina läppar. Längtar faktiskt! Vi verkar dela mycket, intressen, värderingar, framtidsdrömmar. Försöker att inte trigga upp mina förhoppningar. Är så nervös att höra hans röst. Tänk om samtalet bara blir ryckigt och obekvämt.
Inväntar med förväntan!

Ja men då provar vi väl då. Imorrn gör jag något läskigt. Jag ska på dejt! En dejt med någon jag mött på nätet. Jag kommer, arbetsdag på lördag till trots, åka ifrån min hemstad till nästa för att träffa någon jag knappt vet halv sju om. Vi har skrivit i kanske en veckas tid nu, bytte nr härom dan och har nu pratat ett par gånger. Hittills väldigt trevlig! Lika gammal som jag, vilket jag tyckt känts ungt, men vet att vi börjar alla närma oss den ålder då man är jämnårig med de flesta femton år upp och några år ner. Jag har försökt hitta på ursäkter men bannar mig själv och förklarar pedagogiskt att för att vinna måste man våga.
Men så dilemmat som dykt upp. Den här världen är ny för mig. Och jag har skrivit med fler än en. Plötsligt har jag visst bokat in två dejter. En hemifrån imorgon, och en på en servering i min stad på söndag. Är det okej? Får man göra så? Den ena va ju "först" så att säga. Men nästa får mig att skratta högt när vi skriver till varandra, har massor att säga plus han har anknytning till min stad.
Jag ska köra vidare på min beslutsamhet om att köra öppet och ärligt. Ser inte felet, men något invant eller inlärt beteende säger att jag gör fel.
Hjälp på den punkten?
Den här kvällen känns dock rätt knasig, det här inlägget har tagit mig massor av tid att skriva då jag ständigt skriver till och svarar på de båda. Den ena uppmuntrar en packning med mjukisbyxor för att kunna ha en riktig myskväll med massa godis, och den andra ser fram emot söndagen och ses gärna tidigare.
Jag utforskar. Jag tar risken. Hoppas på att åtminstone få en rolig historia ut av helgen. Satsa för att vinna!

Att upptäcka att det växt fram enormt starka känslor samtidigt som man inbillar sig att ens egna skydd är så pass högt ställt så det borde vara omöjligt blev en upptäckt av rang. Och jag vet när de slog om för mig, och jag vet när jag insåg det. Men, mannen som funnits med en tid har varit mer än väl tydlig, och jag likaså. Det skulle ju bara stannat vid det...
Känns som en evighet sen vi sågs sist. Det är det inte. Han som ogillar sms har skrivit, inte ringt som tidigare. "Småpratade" via sms i lördags natt. Nånting gav mig känslan av att han ville höra efter vad jag gjort och hade för mig, mer ett kontrollerande än ett hej hur är läget efter tolv på natten. Men inget saknande, inget förslag om att ses.
Jag ska försöka släppa honom nu. Vad som än händer är vi inte påväg åt samma håll.
Men känslan har väckts i mig. Jag längtar efter min familj, jag vill träffa min mrRight. Och det kommer inte ske om jag hänger kvar vid mannen.
Så, tar ett litet steg. Jag har nu skapat mig en profil på en nätdejtingsajt. Men oj va svårt det är då, om man ska göra de ordentligt. Hur promotar jag mig själv utan att bara plocka godbitarna som jag underförstått då också lovar att de finns där? Vem beskriver jag när jag berättar om vem jag söker? Jag vill inte efterlysa en make, men absolut hoppas jag på att träffa den som de känns så för. Skriver jag ut att det jag söker är man och barn så skräms nog många, och jag vet inte om jag vill dejta en potentiell make heller, jag vill dejta en skön kille med hjärtat på rätta stället, sen vad de leder till - ja de får ju tiden utvisa. Vet exakt vad jag vill ha i långa loppet. Men?
Tänkt att why not, vad är de värsta som kan hända?! Får se om jag vågar driva det vidare. Men jag är faktiskt där nu, jag vill träffa någon. Ömsesidigt pirr, den första beröringen, fjärilarna i magen när hans namn visas på telefonen. Första trevande osäkra försöken att närma sig något stort. Sen - lugnet. Jag vill verkligen träffa den där personen jag är helt komfortabel med, som känner samma tillsammans med mig. En självklarhet värd att underhållas, och en gemensam framtid.
Tips och råd om denna läskiga värld av internetdejter mottages tacksamt!

En molande värkande känsla av sorg, längtan och saknad håller sig kvar. Mitt efterlängtade barn. Undrar hur de kom sig, att det kom tillbaka, och med en sån enorm kraft att det fått mig helt ur balans. Hade alldeles glömt känslan. Eller va den förträngd?
Jag fortsätter hålla mig sysselsatt, trots tröttheten som håller på att bryta ner mig. Med ett pirr av förväntan och lite nervositet fortsätter jag idag min inslagna bana om att inte säga nej och kvällen ska tillbringas åtta mil hemifrån på en bondefest, vad de nu betyder, med en gammal väninna som nyligen dykt upp i mitt liv igen efter 13 år utan kontakt. Spännande och roligt säger en del i mig, en annan del säger ta ett bad, vira in dig i badrocken och kryp upp framför tvn. En pakt med mig själv tillåter inte det senare alternativet, såna dagar finns det tillräckligt många av ändå fastän man inte alltid väljer de själv. Så, på med leendet och måla på fejset, fake it til you make it! Kvällen ska bli så rolig!

Kvällarna blir längre, jag älskar ljuset årstiden tar med sig. Går varv efter varv i mitt vackra hus. Senaste tidens stress, press och ökande prestationskrav gör att magkatarren ger sig till känna efter en tid utan medicin, är så svullen över magen. Så står jag där i fönstret och donar med mina frön som börjat titta upp ut jorden, drar med handen över magen och det hugger till i hjärtat. Jag står i barnrummet. Det rum som nu är min träningslokal och där sommarens växter växer. Magen är spänd och rund, saknaden. Oj som jag saknar hoppet om att nästa ägglossning händer det. Saknar den där mannen som jag vet vill leva resten av livet med mig. Den person som vill bilda familj med mig. Nej, jag syftar inte på mitt ex. Jag vill inte ha honom. Men jag vill ha inramningen, EN man, MIN man, PAPPAN till mitt barn jag längtar så efter. Finns han? Kommer jag träffa honom? Vill känna den där orubbliga tilliten och tryggheten igen. Vill våga längta och hoppas.
Jag känner mig ensam.
Plockat upp telefonen flera gånger ikväll, velat höra av mig till vänner för en fika eller några glas vin. Men ångrat mig. Är så trött. Ikväll är en sån kväll då jag önskat scenariot där jag slötittar på något program, hör ytterdörren öppnas och in kommer min andra hälft, kanske skulle vi tillbringa kvällen i olika rum. Men jag skulle höra honom. Vill vara ensam, men vill inte längre känna mig ensam. Kommer jag få uppleva det igen?
Kommer jag nånsin få genomlida det helvetet mellan äl och bim?
Kommer jag nånsin få se det där extra strecket på stickan?
Kommer jag då kunna få dela det med någon som vill lika innerligt som jag?
Min svullna mage och jag går ner för trappen igen. Häller upp ett glas vin. Kramar om mig själv och tittar ut över lekparken på gården utanför köksfönstret. Kommer det där utrymmet på framsidan nånsin få anledning att bli använd när mitt barn leker i sandlådan?
Vinet är sött, men tårarna som nu rinner är salta. Finns han, han jag vill dela allt som finns kvar med?
Han får gärna komma nu.
Tror jag är redo.

En man som försvinner, insikten om hur mycket jag saknar honom. En ny bekantskap som kväver med något som ska kallas för kärlek får mig att fundera.
Måndag morgon för tio dagar sen klev jag ur mannens säng och vi återgick till att "inte vara nånting alls" efter en helt fantastisk helg. På skärtorsdagen skulle jag ut med vänner och frågade om han ville följa med. Han svarade att det inte funka med barnen, han mådde inte topp osv. Nej nej, helt okej. Efter några glas och på den krog vi faktiskt träffades där i början av december kom känslan - jag saknade honom. Skrev de enkla korta orden i ett sms. Ingen respons, och jag inser att det är dom orden och den typen av bekräftelse vi håller oss ifrån, jag skrämde bort honom. Inte långt efter att jag skickat iväg dessa ord blir jag plötsligt och högst oväntat kysst?? Det är en som kommit med den krets jag va med. Men jag blir förvånad. Inte intresserad. Jag försöker hålla min distans men han suger sig fast och det känns som om han flåsar mig i nacken resten av kvällen. Vi sover över hos samma vän. Jag på övervåningen, han i källaren. Jag vaknade tidigt på morgonen och kröp upp under en filt i soffan, när han kommer upp kryper han helt sonika ner bakom mig? Jag häpnar igen. Inte intresserad.
Nåväl, säger hejdå och min väninna kör mig hem. Kvällen kommer och han hör av sig, tack och lov via text, men nonstop. Han är kär säger han. Han vill komma och umgås med mig. Vi pratar tio mil enkel resa... Påskafton kommer och han skriver och skriver och skriver.... Nåväl, söndag kommer han på en fika. Stannar alldeles för länge. Är inte lika talför face-to-face, men oj de ord han använder när han skriver... Så en intensiv måndag till ända är jag gladeligen hemma, ensam. Han vill komma på tisdag kväll igen. Jaja. Fine, kom du. Så igår dyker han upp rätt sent, har med sig mat och samtalet vid bordet är rätt trevligt. Han tvingar sig nära på, vill kyssas och ta på. Jag känner mig inte behaglig och svarar med en puss och försöker flytta på mig. Han håller i och kräver närhet. Ser att jag målar upp honom som en läskig stor och farlig liknande nån våldtäktsman, men absolut inte så, han är -kär?, och jag känner verkligen inte desamma. Han har dessutom med sig en flaska champagne. En Gula änkan. Varför i hela fridens namn frågar jag, jo, för han uppmärksammade att det bara fanns cava och prosecco hos mig....
Så han vill sova kvar. En arbetsdag då han börjar jobba 10-15mil bort morgonen efter, och jag med mitt sedvanliga morgonhumör och oundviklig stress till mitt jobb. Ok, så vart de. Sover aldrig med kläder, men igår vart de långlinne på. Han ligger så nära, så sjukt nära, han pussar i nacken och jag vill bara skrika på honom att maka sig över till andra sidan av sängen. Men försöker påpeka att klockan är mycket. Han får ingen ro, klappar, smeker, kramar, kryper nära och sen ännu närmre, känns som om han ligger på mig, vill att jag ska lägga mig annorlunda så han kan hålla om mig bättre, och så fortsätter de. Jag tror verkligen att jag ska explodera. Trött, arg, och jag är verkligen inte intresserad.
I min värld krävs minst tre olika väckningstider för att jag förhoppningsvis inte ska sova igenom oljudet. Så när första ringningen ljuder, vem är vaken? Jomenvisst, pratar, frågar om jag är morgontrött och så denna kvävande närhet. Håller i mig, drar mig intill, håller fast. Inget mitt morgonhumör fixar... Om jag inte själv hyser samma känslor dvs. Fullkomligt sliter mig lös. Går ner slår på mitt kaffe. Demonstrativt sätter jag mig utanför dörren för att tydligt visa att jag är klar, har lite bråttom och nu väntar jag bara på dig. Funka inge vidare, öppnar dörren och jovisst, där sitter han och dricker kaffe.... Morr!
Och genom hela detta halvdygn har jag tänkt på mannen mer än nånsin. Hur likasinnade vi är vad gäller den fysiska närheten. Visst, han ber mig ofta att komma och lägga mig hos honom i soffan när vi ser på film. Men vi kan lika gärna bara sitta lagom nära för att bara sträcka ut en hand om andan faller på. Att stå vid en diskbänk eller bara titta ut genom fönstret betyder inte att man måste va så nära att man ser ut att vara en och samma person.
Saknar min vän. Antar att jag fallit för honom. Får suget efter att skicka ett medd till nån av hans barn bara för att kolla hur läget är med dom, men hindrar mig. Inte komma för nära.
Förstår att jag borde ta denna temporära brytning som ett tillfälle att glida bort. Men vet att jag tänkt tanken förrut. Och ringer han mot helgen igen så kommer jag fylla min övernattningsväska igen och åka. Nu börjar det krisa och jag borde ta mina beslut.
Mannen vill inte ha mig, och även om han skulle vilja de så vill vi inte ha samma saker för framtiden. Så det är dödfött oavsett. Har länge sagt att en utav oss kommer gå trasig ur det här. Nu är jag rätt säker på att den personen blir jag.
Är det så att man är så funtad att man vill ha det man inte kan få? Och den som på några timmar blivit närmast besatt av en bara ger en avsmak.

Har man svårt att ta sig upp på mornarna i vanliga fall är veckan som följer en tidsomställning inte särskilt kul. Men va med energi som ändå finns kvar då arbetsdagen är slut. Det känns inte som att det är mitt i natten. Och det finns faktiskt ett helt gäng timmar att använda sig utav.
Nu inväntar jag bara en ny våg av värme utomhus. Men nästa får gärna hålla sig kvar.
Vårens frön har börjar titta upp och jag längtar tills första omskolningen och att de ska få flytta ut och mellanlanda i lilla växthuset.
En vår, en förväntan, en förhoppning. En ny fräsch startsignal för en massa äventyr.
Längtar efter att placera ut utemöblerna, leta fram dynorna till stolar och utesoffan. Längtar efter den där ljumma kvällen, ett glas rose, kanske ett korsord. Harmoni och orsaker att njuta.