Alla fakta står så klara och tydliga. Ändå vinner känsla över förnuft. Jag vet vad jag borde göra, men nånting håller mig kvar.
Jag vet att den där "perfekta kvinnan" finns, jag vet att han väntar på henne. Ändå stannar jag kvar, med dom premisserna. Vi har det jag vill ha. Men jag vet att han vill dela det med någon annan. Om jag bara kunde förtränga känslan. Jag vet att han bryr sig om mig, vet att han inte vill att jag ska lämna och gå.
Sa tydligt ikväll att det börjar närma sig ett beslut från hans sida. Det har blivit för mycket, för seriöst för att jag ska kunna driva vidare i det är som är "ingenting". Känner att de börjar närma sig något som gör ont. Jag är inte beredd att ta det.
Jag är faktiskt jäkligt bra, och nog fasen duger jag precis som jag är för nån. Tvivlar inte en sekund på de.

Mitt spöke och ex fortsätter lysa upp tillvaron med sin frånvaro. Posten dimper ner i lådan och ingen tycks ta på sig ansvaret att förflytta den nån annanstans. Inte mitt problem eller bekymmer va?

Mitt liv. Mina val. Mina konsekvenser.

Ligger och lyssnar till takdroppet mot plasttaket över altanen.
Förra veckan avslutades på bästa tänkbara vis. På fredagseftermiddagen satt jag på banken och allt gemensamt jag och mitt ex haft där avslutades. Bodelningen är inskickad och nu väntar tio dagars handläggningstid på det. Tänk att dagen slutligen kom! Vi är över och han har inte längre makten över mig eller mitt boende eller mitt liv. Tänk vad jag skulle vilja att morfar skulle funnits kvar för det här. Men jag har mormor, ja och givetvis också mamma och pappa. Det är min tur nu!
Sen länge har den där flaskan med champagne legat på kylning, flaskan jag och mitt ex fick av min pappa den dagen vi vann budgivningen på huset. Den flaska som va den första att läggas på kylning inför att han skulle komma hem för första gången. Flaskan har legat kvar där sen dess, och sen en lång tid tillbaka så har den varit ämnad för mig och min bästa vän den dagen vi kunde säga att allt va över. Oavsett hur det skulle komma att se ut, bara att det blivit avslutat. Så i fredags äntligen! Mannen som kommit - gått, för att nu kommit tillbaka frågade snabbt om det skulle bli inflyttningsfest, jag svarade med att jag och min vän skulle dricka champagne och drinkar varpå han frågade om han skulle bli inbjuden. Så vi tre skålade in första dagen på resten av mitt liv. Efter att min vän åkt hem fortsatte jag och mannen att dansa i vardagsrummet fram till morgonen.
Dessa två, min älskade vän som jag inte skulle klara mig utan i något avseende, och han, mannen jag trivs så bra med.
Behöver dock snart en kväll med egentid med min vän. Så mycket händelser att avhandla, och så mycket planer att smida.
Massor med snö har kommit över helgen med, fram med skyffeln och välkomna de ömma axlarna.
Tillbringade flera timmar i soffan under söndagskvällen, försökte samla ihop känslor, intryck och händelser. En underlig känsla av tomhet kom över mig. Så lång tid av oro, försök att hitta lösningar och funderingar är plötsligt över. Jag kan välja själv, börja våga drömma och fantisera.
Igår kom det en ny mängd med snö och till kvällen utlovades regn, så snabbt hem efter jobbet för att få bort snön innan den skulle förvandlas till is. Plockade bort julen, eller de som bara vart advent i fönstrena. Mannen hörde av sig och ville bjuda på kaffe.
Ikväll åkte jag dit direkt efter jobbet, gemensam middag, iväg på ett kort ärende och sen film.
Har svårt att känna allt jag vill känna, tröttheten kryper däremot sig på nu. Är många spänningar som så sakteliga börjar släppa. Men lugn och ro, minimalt med stress och måsten. Jag ska inte tvinga mig till en känsla, i något avseende, jag ska låta mitt mentala jag få ta hand om det helt själv. Jag välkomnar allt som eventuellt komma skall. Så länge det är äkta, så länge som jag, mina känslor och mina beslut är det som avgör utgången.
Omfamnar resten av mitt liv.

Va fasen så tokigt, fel och positivt det vart nu då...
Vet inte om det va mitt fel, min samtalskontakt eller vad som hände riktigt.
Japp, har nu varit på mitt första inledande besök idag på eftermiddagen. Hon ställde frågor, jag svarade. Kom bara på allt bra, om hur tacksam jag är, vilka positiva vändningar många delar i mitt liv har tagit, allt som löst sig och börja nysta upp sig. Och hon log, rent av strålade. Började förklara saker jag redan vet, om krisens olika stadier, om sorg och bearbetning, om vad som är bra för mig, om att en separationslivskris som jag gått och går igenom i genomsnitt tar ett år. Jag visste redan, jag avslutade hennes meningar, och hon fortsatte ösa på med beröm, om hur imponerad av hur stark jag är, om vilket bra nätverk jag tycks ha omkring mig, om hur bra jag är. Att jag måste va medveten om att det inte är mitt fel. Jag vet det också.
Ja, jag vet vad jag behöver och jag vet att jag är stark. Jag vet vad som stärker och tryggar mig.
Men .... måste alltid komma ett men .... när jag gick därifrån och satte mig i bilen vart jag så ledsen. Jag ville ju prata om den självständiga person jag varit som mitt ex tagit ifrån mig, ville prata om hur mycket förtroende och tillit det krävts ifrån mig att våga släppa mig själv till en annan människa så som jag gjorde för honom. Jag ville prata om klumpen i halsen jag kände under så lång tid, om kränkningen i att känna att mitt liv ligger i en annans våld. Jag ville prata om orkeslösheten, om smärtan, om oron. Om pappa som i samma veva vart uppsagd, för att senare dock bli återanställd, om morfars och mitt samtal som jag hållit för mig själv den där kvällen dagen innan han gick bort.
Jag ville verkligen riva upp sårskorpan, rota, bearbeta. Men jag mår för bra? Vet inte om jag sätter upp det som sköld för att skydda mig, eller om det faktiskt inte är sämre.
Står i valet och kvalet nu, söka upp henne igen, söka någon annan, eller bara acceptera att det jag har nu, med allt som varit och alla förutsättningar som finns så mår jag rätt så bra.
Berättade för henne om oron för eventuellt bakslag nu när allt praktiskt börjar räta ut sig, att nu kanske mer emotionella ting bubblar upp. På det fick jag också till svar att jag är så fantastisk som själv ser dom riskerna, och vetskapen om dom kommer göra att jag inte kommer falla tillbaka så djupt. Men, om jag kände att jag behövde så va jag välkommen att höra av mig om en ny tid.
Ensam är stark? Jo, eller åtminstone med rätt vänner och familj i ryggen.

Denna vecka kommer gå till historien som den mest händelserika tror jag.
Idag kom brevet från andra sidan jordklotet. Ett brev med underskrivna ex av fullmakter och bodelningsavtal. Det här händer verkligen. Innan veckan är slut så kommer jag få möjlighet att helt börja om. Huset kommer vara mitt! Mitt älskade älskade vackra hem! Lyckan är helt obeskrivlig. På så många plan, det efterlängtade avslutet på en långdragen separation, att kunna sluta oroa mig för var jag ska ta vägen och bo, att släppa känslan av att någon annan har kontrollen över mig och mitt liv. Frihet, älskade efterlängtade känsla! Det här är jag värd.

Imorgon ska jag däremot möta någon demon eller två, jag ska på en första session hos min blivande samtalsterapeut.
"I can't drown my demons, they know how to swim" en textrad från en låt snurrar i huvudet och med ett stort leende tänker jag - ni ska bara få se om jag kan!
Det är läskigt, hoppas jag känner förtroende för personen. Att jag känner att jag får ut något av det. Men det återstår att se. Jag kommer iallafall gå dit med alla intentioner att släppa ner min guard och utnyttja situationen till max om jag kan.

Sen veckans endorfinpåslag, ikväll har jag gått min första pole/chairdance lektion för terminen. Och oj vilket rus. Är lite en del av min plan på självutveckling. En självförtroendestärkare och en utmaning att våga. Och jag va inte obekväm en enda sekund, och kroppen kommer va härligt öm och lite blåslagen imorgon. Kan knappt bärga mig!

En vecka in på nya året avklarat, och jag har älskat nästan varje stund.

Ja jisses, vad har man gått och blivit för en knäppgök egentligen?
Jag kommer hem i ett lyckorus, nu ska här städas och göras fint. Hamnar sittandes vid datorn. Timmarna går. Ruset försvinner.
Fick ett sms idag, från DHL, ett tecken på att de avslutande papprena är påväg, ingen bekräftelse från mitt ex dock. Väntan bättrar på min magkatarr. Första reaktionen va ren och skär lycka. Nästa va panik. Tänk om det som kommer inte är det jag väntar? Plockar ner mig själv på jorden igen. Kanske inte va meningen att hamna så långt ner, stadigt på jorden, men behövde jag verkligen lägga mig raklång på skiten?
Jaja, vad som kommer visar sig. Inga förhoppningar, inga förväntningar.
-städningen uteblev.

Mannen jag häromdagen lämnade har hört av sig. Jo, både igår och idag.
Ikväll började han skriva. Han förstår inte att jag inte är arg på honom som de verkar. Men jag är inte arg. Och jag tycker om honom, och han får mig att le! Svårare än så är de inte. Inte för mig. Men för honom.
Han erkände en bit till ikväll. Ger inte mig mer förståelse egentligen, mer förvirring i vad det är han vill ha sagt. Men ärlighet är bra. Och jag gråter inte över honom. Jag önskade att vi kunnat fortsätta på en bra bana, men den är nu skadat och kantad av en sårbarhet, han får ta sin smällar själv, tänker inte plocka ihop honom. Men vill han hålla om mig när såren läker så är det okej för mig.
Försöker dock för egen del reda ut vart jag anser mig vilja vara. Vill jag vänta ut ifall och om mannen önskar fortsätta ses. Eller borde jag faktiskt gå på den där dejten som sen länge blivit uppskjuten? Vet inte.
Jag må inte vara emotionellt involverad, eller på någon nivå redo för att ens vilja bli det. Men jag har heller inget behov att springa runt. Jag är en person som håller mig till "en i taget", oavsett nivån. Och är jag verkligen villig att släppa den här mannen för att öppna ögonen på annat håll?
Känner massor och ingenting.
Min trygghet är ändå jag själv. Är så tillfreds med känslan av att bara fokusera på mitt eget välmående. Visst, nu har jag hamnat i ett läge där jag inte riktigt vet vad som får mig att må bäst. Men vem har bråttom? Det lär visa sig. Gör de ont, gå vidare, mår jag bra, stanna kvar. Men vänta? Hur gör man med det? Det har jag ju ingen lust med.

Ja, en fråga och en glimt upprepad många gånger de senaste veckorna.
Året avslutades och nästa började med samma snurrighet.
Nyårsaftonskvällen tillbringades med mannen jag träffat, och hans barn. Vi lagade tillsammans en trerätters och höll en lagom nivå, senare åkte vi över till hans bror för att tillbringa de sista timmarna av 2014 där. Vi hade ett samtal han och jag, om att definiera eller inte. Jag vill inte definiera, jag trivs i hans sällskap, och vill inte göra det svårare eller mer invecklat, jag är inte redo för att säga att vi är ett par, inte redo att planera eller fantisera framtid. Han, ja han säger att han inte känner de där sista lilla, i samma stund använde han orden, de där så förbjudna, jag älskar dig. Varför gjorde han det tro?
Ja hur som helst så kände jag att nu när enkelheten tagits bort så vart de som varit så bra lite som förstört. Varför behövde han definiera något som bara va enkelt, trevligt och bra? Inga förväntningar, bara två personer som trivs ihop. Kan man inte bara hålla det på den nivån?
Vi pratade om det på ett sunt och klarsynt sätt. Men med sorg gick jag ändå därifrån. Hade gärna haft kvar den här relationen. Inga krav. Inga förväntningar. Ingen press. Det bara va!
Framåt morgontimmarna på årets första dag kom jag på mig själv att tänka på mitt ex, eller egentligen att jag inte tänkt på honom, eller det som varit och hänt. Jag log åt friheten i det att han inte tagit upp en enda minut av mitt nyårsfirande. Är jag fri nu? Några skälvande läskiga dagar av väntan återstår. Sen! Så tacksam för så mycket. Så tacksam för att jag valt att ha de allra bästa omkring mig i mitt liv. Och så oerhört stolt över att jag tog mig igenom de senaste månaderna. Jag läker sakta med säkert. Om nån vecka ska jag börja träffa en samtalsterapeut. Vad vill jag nu? Vad strävar jag efter? Vad längtar jag efter?
Jag vet att jag inte vill vara ensam. Nivån på eventuella kommande relationer vet jag inte hur de kommer se ut. Men jag vill trivas. Blir jag kär på kuppen, ja, grattis till mig, men det känns inte som att jag kommer att söka mig en framtida make eller något i den stilen, jag söker den där personen som får mig att le, får mig att trivas och som jag känner mig bekväm med.
Är man i en ålder nu då allt är just allt eller inget? Kan inte saker bara få va, det som utvecklas utvecklas, de som tar slut tar slut?
Det jag är säker på, det jag strävar efter för mig själv detta år är iallafall välmående. Jag ska vara ego i så många avseenden jag kan. Det som får mig att må bra ska jag omfamna och uppskatta, det som får mig må sämre ska bort.
Jag har ett fantastiskt hem att utveckla och ta hand om. Jag har vänner som jag ska se till att ge massor av tid och energi. Och jag ska älska! Kommer säkert inte våga släppa min guard för en man, men jag ska älska så mycket jag kan, alla omkring mig som gör mig gott!
Och jag ska fortsätta på en redan påbörjad väg, jag ska våga säga JA!

....nervositeten hopar sig och oron för att jag hoppats för mycket.
Imorrn kommer dagen, nyårsafton och sista dagen före resten av mitt liv.
Pessimisten i mig har vaknat. Jag oroar mig mer än gläds. Jag är rädd för att avslutet och nystarten inte kommer att gå så smärtfritt som jag förberett för. Så mycket som ännu kan gå fel. Skräms så fruktansvärt för vad en ny käftsmäll skulle kunna göra med mig.
Så nyårsafton. En dag så upphöjd till skyarna. Mannen jag träffar är redigt förkyld och idag va de min tur att bli sjuk. Ligger hemma i soffan väl inlindad i filtar, tagit ett bad och ljusen är givetvis tända. Nånting i mig säger att skåla in det nya året ensam vore ett bra avslut, reflektera och ta farväl av det år som gått. Men en annan del av mig vill stå bredvid den där mannen. Se de nya, genom snorpapper och förkylningsblanka ögon.
Jag har planerat min meny ikväll då "gå bort" känns helt uteslutet som jag mår. Åker och handlar imorrn. Vill han att jag utökar handlingen till fler så gör jag de gladeligen och inget tar emot att laga i hans kök. Men, blir jag ensam ska jag mysa i mitt hem. Jag ska äta gott och just avsluta. Det nya året kommer oavsett. Och hur än morgondagen ter sig så kommer det nya året. Med skäckblandad förtjusning så kommer jag kliva in i det med en rak rygg, förhoppningar och nya drömmar. Det är jag, mitt liv och min framtid. Och hur det än blir så lovar jag mig själv här och nu att vid nästa årsskifte ska jag se tillbaka på ett så mycket bättre år än det här.
All in.

Min längtan efter min kommande tid är enorm. Känner mig som ett barn som bara vill tjata -Är vi framme snart?! För jag vill dit! Vill vara framme vid den där punkten där besluten återigen är mina, där mitt liv baseras på min vilja, önskningar och förhoppningar.
Vill stryka mitt ex helt ur mitt liv. Med stor svart tusch täcka över, slänga bort och glömma.
I förmiddags åkte jag tidigt in till stan. Den nye mannen och jag har varit och hämtat nya vitvaror till hans kök. Himla konstig grej att göra tillsammans efter bara några få veckor. Men de blir konstigare ändå. Väl inne med grejerna stoppades barnen in i bilen istället för att åka och köpa de cyklar de fick i julklapp.
Han behövde åka och jobba ett par timmar och ville att jag skulle stanna hos honom under tiden. Jag sa nej och sitter nu hemma med en hög tvättade strumpor att para ihop. Vad är det med mig och säga nej? Varför inte ta emot komplimangen och bekräftelsen av att han vill ha mig där när han kommer hem och bara stanna kvar? Hur som helst, veckor av att säga nej till övernattning helt och hållet har ju nu blivit till ett ja, så jag kanske behöver mina nej för att våga säga ja.
Nyårsaftonen är fortfarande ospikad, mina vänner behövde lägga beställningen på nyårsmaten, så jag beslutade mig för att tacka nej där. Vill inte sätta press på mannen, och tror att jag helst vill dela övergången till de nya året med honom. Så mitt beslut, lite sorgset är det att inte vara med min bästa finaste vän, men det känns ändå som det vart rätt.