Livet som singel och nybliven dejtare fortsätter. Och det är verkligen ömsom vin, ömsom vatten.
Jag utmanar mig själv på daglig basis, jag finner mig själv lyckligare än nånsin, jag kramar om mig själv i avsaknaden av någon annan som gör de, jag ler åt knasiga händelser på dejtingsidan, åt dejter som kanske skulle kunna bli, och åt kontakter som försvunnit.
Ikväll är jag elak. Ja känner mig i stort samförstånd och med enorm stöttning från djävulen som sitter på min ena axel och viskar saker i mitt öra. Jag ler, hånfullt. Jag börjar inse vad exet förlorat. Han har verkligen förlorat! Och vilken underbar insikt det är! Med stort mod tänker jag nu säga att jag är banne mig fantastisk. Efter diverse dejter och kontakter så inser jag va som finns på marknaden, och jag är fasen en riktig jackpott! Så inskränkta människor de finns. Ett sökande efter ett paket, och önskan om att forma om till den man vill ha är större än att faktiskt hitta den som är som den man vill ha. Har ju livat mig själv att inte nöja mig, inte tvinga fram eller överanalysera. Givetvis, jag är kvinna, analysdelen är lättare sagd än gjord. Men jag ska känna. Känns det bra så är det bra, känns det inte bra så skit i det! Med mitt ex föll allt naturligt från dag ett. Det är de jag vill ha. Inget påtvingat. Men mitt ex.... Han hade de absolut bästa, men valde att slänga bort de. Det jag gjort för honom i dessa år. Vet ingen, inte ens mina fina vänner som skulle gjort bråkdelen som jag gjort och i viss mån offrat. Frivilligt, och med fokus på framtiden, men ändå funnits där, ställt upp på allt han och hans karriär krävt av mig. Han är en sån förlorare! Och jag går efter många om och men ur de här rakryggad och som en vinnare. För första gången behöver jag inte anpassa mig, behöver inte planera efter honom, behöver inte hoppas för att sen bli besviken ännu en gång. Jag är genuin, jag är närvarande och för de jag älskar gör jag allt.

Så jag satt här i veckan med en väninna, tyvärr ses vi inte så ofta, men ungefär var tredje månad har vi andra anledningar att ses. Jag har känt den här kvinnan i närmare tio år så hon har koll på turerna. Men som sagt, blir ofta en snabb resumé med några månaders mellanrum. Så får jag käftsmällen. Inte på något vis elakt, men ett wake-up-call för mig. Hon säger att hon är förvånad hur himla snäll jag är, hur rädd jag är för att såra, hur jag månar mer om andra än att göra vad som är bra för mig. Sen tillägger hon att hon alltid sett mig som hård och mer på gränsen till elak fram till nu i detta avseende. Hon grundar detta uttalande på hur jag behandlat de män jag träffat sen separationen. Minns ni mannen från vintern? Om middagar, luskammningar, släktmiddag som vart till ett bröllop osv? Japp, jo, komprimerar man så va jag kanske bra snäll, inte för att han krävde de, eller ens för att jag tänkte de. Men jag visste ju att det inte skulle leda nånstans. Minns ni mannen med champagnen? Hmm, när jag återberättar mina svar till honom så står de ju klart. Jag har inte satt ner foten och tydligt sagt -nej. Jag har sagt, nej tror inte de, tack men nej tack, den HÄR helgen kan jag inte. Men jag har inte sagt, nej jag vill inte ha dig.
Så fortsatte vårt samtal. Hon påpekade att jag alltid ger sken av att hålla en liten glipa öppen och sem hoppas på att de ska fatta piken. Ligger kanske något i det ändå. Tyvärr. Och ikväll, har jag klart och väldigt direkt klargjort för hela två personer att nej, det kommer aldrig bli något mellan oss. Och det känns .... hmm .... hur ska jag uttrycka mig. Befriande, men samtidigt känner jag mig hemsk. Har fått än de ena än de andra att förklarar och försvara. Något jag upplevt som tydligt har tydligen behövt skrivas ut med stora bokstäver ändå. Och de va i all ärlighet inte min mening att såra, men kan väl inte helt sticka under stolen med att de va ett försök till en lätt väg ut.
Så, no more Mr nice guy!? Eller? Jo, jag ska jobba på att vara tydligare. Jag vet ju rätt snart om känslan jag vill ha finns där eller ej. Visst, jag har gett det något till försök i hopp om att det ska kännas annorlunda. Jag har ännu en brist som precis lagts fram för mig, tar till mig av kritiken och lovar mig själv att tänka på det i framtiden.

Ni vet Facebooks senaste grej, idag har du minnen att se tillbaka på. Kommer bli några hugg i bröstet framöver insåg jag imorse.
Idag för tre år sedan började jag min resa till Sydafrika. En resa som troligtvis för alltid kommer bli den bästa. Jag flög ner till Johannesburg och vart på flygplatsen hämtad till en lodge nära flygplatsen. Tillbringade en natt där själv innan personalen körde mig tillbaka till Johannesburgs flygplats. På en takterrass satt jag med en bok när jag såg min kärlek närma sig, han och hans kollegor landade precis nedanför terassen jag satt på. Det knöt sig i magen av längtan efter min man, ville springa ut på plattan och möta upp men fick istället snällt vänta och se hur de taxade och klev ur. Därifrån satte vi oss tillsammans på ett plan till Cape Town. För första gången i mitt liv hade jag ingen aning om vad min semester skulle innehålla. Min man hade ordnat med allt. Och vi bodde i bröllopssviter, besökte vingårdar, åkte på safari, lekte med lejonungar, va uppe på en flygtur över Cape cod och Robin Island, åt de mest sagolika middagarna, besökte casino. Ja herrejisses. Och den kärleken som då fanns. Vad händer när den bara dör? När man väljer att lämna allt när man står mitt i ett kliv med riktning framåt? Hur kan man hata någon som man en gång älskat så? För det är tyvärr så, jag hatar honom. Har ingen aning om vad han tänker och känner om mig idag. Men min känsla gentemot honom är hat.

Vårens officiellt första månad har startat. Med en smäll! Med fyrverkerier och panikkänslor.
Valborgsmässoafton vart väl mer eller mindre precis som önskat. En trevlig dag med min bonusfamilj som enbart gick ut på mat och tillhörande dryck samt lite lekar med barnen.
Mannen från vintern ringde, och ringde igen. Frågade om han ville ta med sig sonen och komma förbi inför kvällens grillning. Till min stora förvåning gjorde han det! Ingen kram när han kom. Han va snäll nog att ta omvägen förbi mig när de va tid att avsluta kvällen och släppte av mig. Tack å hej!
Första maj .... mina dejter 1 och 2 har inte hört av sig mer, inte jag heller. Men dejt 3! Och kanske kanske kan det vara något där. Om han bara kunde ta det lite mera varligt. Jag valde att återigen hoppa, han bor just nu i en stad åtta mil bort, men är uppväxt i min stad. Från internetsidan har jag varit restriktiv med att visa bilder och ännu mer på att ge ut mitt nummer, det är 1 och 2 som fått det. Här gick de undan. Några korta och rätt innehållslösa meddelanden sen bytte vi nummer. Några timmar senare står han i mitt hem. Och det känns bra! Riktigt bra faktiskt! Lördagen kommer, han blir kvar. Till kvällen frågar han om jag vill följa med honom till Italien i sommar. Hej och hå, gissa vem som tappar hakan. Vi har alltså vid det här laget "känt" varandra i ett dygn och jobbar förvisso hårt på att lära känna mer. Jag upplever nästan som att han blir lite stött när mitt svar inte är ett rungande ja, utan mer, vi kan väl se vad vi tycker om varandra om en vecka först. Vi är ute och åker, tittar på områden och ställen han växt upp i och jag. Stannar till och äter en lunch. Där jag backar, det är när han extremt tydligt beskriver hur han upplever och känner för mig, omkring mig, i min närhet. Är jag fortfarande så feg att jag inte bara kan suga i mig av hagelstormarna av bekräftelse och komplimanger? Däremot när han pressar mig .... mitt svar är kort - det känns bra. Ja för att det gör det. Jag har inte orden att säga som han gör. Och dom ord jag har är jag inte beredd att släppa än. Jag vill vara trygg, veta att det inte är en sekundförälskelse. Jag sprider inte bekräftelse omkring mig och han är i behov av att just få höra. Igår åkte han hem i samma veva som jag begav mig till gymmet. Igår kväll åkte jag till honom. Mitt taskiga morgonhumör avslöjade jag lite väl tydligt imorse. Men natten har bjudit på ingen sömn alls... Och då handlar de inte om nån passion eller mysig ligga hela natten och prata. Utan en alldeles för smal säng för två vuxna människor samt ett täcke och ett kallt nattdrag från ett öppet fönster. Nej, det va ingen bra natt hos honom, och trött och eländig vakna med vetskapen om att det är över en timmas bilresa till jobbet. Att jag gör en sån grej påminner mig om hur synd det är att han inte känner mig än, hur stort det är. Men som sagt, kanske lite för mycket på. Jag vill inte boka min midsommar tillsammans med honom ännu. Nej, jag vill inte stå och förklara varför jag inte vill att han följer med på sommarens sedan länge bokade festivaler. Fick till och med en besviken blick då våra semestrar inte synkade. Nej! Klart de inte gör! Och Ja! Jag har planerar min sommar, ska jag hålla den öppen OM jag träffar nån?
Nu vart det mer gnäll än menat. Han kommer till mig ikväll igen. Och han är välkommen! Jag vill bara skynda långsamt. Känna, inte överanalysera och pressa fram. Jag vill inte vara singel, men jag kommer aldrig nöja mig för att jag mött någon som vill samma saker. Jag kommer slå mig ner när känslan är den rätta.

Ännu en morgon med att vakna utvilad (?) halv fem på morgonen. Tröttaste människan....
Boostar upp med hinkvis med kaffe inför champagnefrukosten som snart väntar. Inga dejter, inga planerade utfärder, bara min älskade bonusfamilj och övriga vänner.
Trevlig Valborg önskar jag Dig.

Javisst!
I lördags förmiddag ringde närmsta blomsterhandel och jag hade en bukett att få levererad. Oj, tankarna snurrade, så många bollar i luften eller kanske rättare sagt män som jag har kontakt med. Dejt 2 och jag skrev länge och väl på kvällen efter senaste inlägget och vi bestämde att jag skulle komma till honom till de hus han försöker städa ur och lägga ut på försäljning. Kan det vara han som skickar blommor? Hmm, dejt 1 kanske, kan inte lista ut om han är ointresserad eller bara tystlåten och blyg. Kanske hans sätt att visa att du där, jag är intresserad. Sen har vi mannen från vintern .... nej, skulle han aldrig göra! Han har däremot ringt på morgonen och vi pratade en rätt lång trevlig stund. Sen slutligen den smått besatta killen som så sent som i tisdags klargjorde att han minsann inte tänker höra av sig mer. Ånej, det vore ju så typiskt!
Så blombudet kommer, med fjärilar i magen öppnar jag upp pappret. Läser kortet, ingen undertecknad. En ursäkt om att ha varit dryg och en önskan om att få bjuda på middag, mitt val av dag, stad och restaurang.
Jodå, kan ju bara vara han som jag så gärna trodde gett upp. Jag skickar ett sms till honom för att försäkra mig om att de va från honom. De va de. Jag tackade.
Så lördag eftermiddag tar jag mig slutligen iväg de många mil hem till dejt 2. Huset ligger fantastiskt vackert. Men det syns att rätt likt min egen historia så är det ett hus som aldrig blev hem, ett löfte om framtidsplaner och en matta som rycktes bort alldeles för oväntat och fort. En oavslutat start på resten av livet.
Återigen har vi en kväll som knappt är tyst en enda minut. Prat, skratt, flirtande, flinande. Vårt internskämt som bara spinner vidare till absurdum!
Vi åker gemensamt tillbaka till min hemstad och möjligt hans blivande stad. Säger hejdå med ett stort leende och en lång kram när jag släpper av honom.
Något som stört min ganska bekymmersfria lördagskväll och söndagsförmiddag är otaliga missade samtal från mannen från i vintras, tre gånger ringde han under kvällen, och inte mindre än sex gånger på söndagen. Ensam i bilen ringde jag upp. Han pratade och frågade, skrattade och frågade sen om jag ville komma och se på film, han skulle just hämta upp barnen. På polestudion va det kursavslutning och uppvisning, jag va där och tittade på alla fantastiska dansare, wow, vilka bedrifter. Pga en väldigt ond rygg valde jag att sitta bredvid och låta mig underhållas.
Så efter de åkte jag till mannen. Åh så glad jag vart att träffa barnen, och de vart glada att träffa mig! Killen vart tonåring i veckan!
Så mannen och jag pratar, dricker kaffe. Ser en film. Vi kan varandra så bra. Vet när det är läge att prata mitt i en film, skrattar på samma ställen. Som jag trivs med denne karl! Fan!
Vi lutar oss lätt mot varandra i soffan, han ber mig sova kvar, men jag väljer att trots att kvällen blir väldigt sen att åka hem. Det här är någon som kan göra mig illa, och jag vill hellre ha honom kvar. Som ett positivt inslag i mitt liv. Han skrev nu imorse och sa att de va roligt att ses igen, och nämnde en nästa gång.

.... så mina tankar om att eventuellt fråga dejt 1 om att kanske ses igen vart de inget av med. Jag gjorde några tafatta försök att starta upp en konversation igen. Men svar på ett "hej hur är läget" kom timmar efter. Och intresset verkade minst sagt svagt. Struntade i det.
Nu ikväll har både dejt 1 och dejt 2 hört av sig. Ingen utav dom med någon fråga om att träffas. Dejt 1 frågade vad jag skulle göra, berättade att han va sugen på att gå på bio men att ingen polare va sugen på att haka på. En utslängd krok kanske, men jag hade ju nyss berättat att min kväll va obokad.
Sen ett samtal .... från mannen jag saknat. Osäker om det är tre veckor som gått eller rent av en hel månad. Att höra hans röst kändes.... Han frågade om jag skulle ut ikväll, om vi skulle ta en tur på krogen tillsammans. Sa precis som det är, nej det känns väldigt långt borta, trött och inte alls på de humöret, men sa också att han va mer än välkommen att komma till mig om han ville ha sällskap. Svaret vart precis som väntat - nej. Skäms lite för att erkänna det, men ögonen vart lite blöta när vi la på. Men vi är inte bra, eller jo, vi är perfekta om vi kan stanna tiden för all framtid alternativt byta ut någon av våra tankar och drömmar om framtiden. Lite stolt och glad på mig själv att jag inte omedelbart svidade om och gjorde honom sällskap för en natt på dansgolvet. Hmm, i skrivande stund, oj vad jag saknar oss på dansgolvet.
Nu är det jag som gäller, är det inte rätt så är det inte de. Vill träffa någon som delar mer med mig. Men som jag vill träffa någon nu!
Dagen har tillbringats på årets trädgårdsmässa. Kom hem med diverse plantor för trädgården. Hade det inte varit för den fruktansvärt onda ryggen så hade jag köpt med mig säckvis med ny fin jord.
Ja ryggen ja, fröken jag-kan-själv har visst vaknat ur sin dvala igen. Senaste veckan har jag burit in ett högt hörnskåp från bilen, in i huset, en tv storlek sjukt stor och tung, in och dessutom upp för trappan och därefter upp på en bänk, satt på sommardäcken, till min stora lycka så missade jag rotationshållet vid något tillfälle så när fjärde skulle på va de bara att börja om. Burit köksbord+4stolar samt skruvat ihop dom på jobbet, givetvis skulle gammalt ut, upprepade proceduren dagen efter fast då med 8 stolar. Samt två poleträningar och en gymsession. Kan väl såhär med facit i hand inse att det kanske vart lite i överkant till och med för mig.
Hör av mig till vänner för ett sistaminuten sällskap men verkar gå bet. Är tröttare än ord kan beskriva. Längtar så efter att imorgon bitti vaknar jag utan klocka, utan tider att passa, hemma, i min säng! Låter som att det vore världens grej, men med jobb och dubbla dejter förra helgen så känns det som en hel evighet sen!
Det händer mycket i mitt liv, känner ett stort mått stress, men samtidigt mycket glädje. Jag har kul! När hade jag det förr? Allt fokus på framtid, på äl på sambons tider hemma eller borta. Nu är det bara jag! Men jag skulle lätt ge upp den här egoismen för den man som visar sig värdig, enkel gemensam vardag och framtid.

Ja okej, jag är väl påverkad av kvällstidningarnas rubriksättningar.
Men, denna morgon behövdes inte alla mina larm, vaknade långt före. Med ett ryck.
Drömde att jag som vanligt satt med telefonen i handen när en Facebook notis rullade upp om att mitt ex uppdaterat sin relationsstatus och gift sig. I min dröm flippade jag totalt, troligen inte helt olikt mitt beteende på riktigt förrutom kanske lite mer aggressiv. Jag flög på honom utomhus, han hade en stor blåtira kring sitt högra öga, någon hade kommit åt honom före mig, jag försökte riva honom med till mitt stora förtret hade jag bitit ner alla mina naglar, med den insikten bet jag honom hårt i axeln. Grät inte, bara skrek. Han sa att de gift sig i september, i samma veva som jag ändrat namn på brevlådorna.
Ja, drömmar fascinerar mig. Kan bli påverkad på både gott och ont, och full i skratt! Stör mig lite på hur han fortsätter ha ett grepp om mig. Men idag vaknade jag inte med panik, eller sorg, eller ens ilska. Samlade ihop intrycken från drömmen innan jag valde att öppna ögonen och påbörja min dag en halvtimma före normalt.
Önskar mitt ex så mycket ont, skrämmer mig lite hur man kan hata någon så djupt som man älskat så högt. Glad att han är borta. Finns inget kvar av oss längre, och det finns ingen saknad.
Nu finns en längtan, efter någon ny. Någon som får mig att våga, att hoppas, att se framtiden tillsammans med.

Efter en rejäl stressig stund mellan arbete och buss mot stan hamnade jag så jag precis hann få känna kvällens sista solstrålar på en uteservering i stan. Vi hade skrivit hela dagen, från lunchtid till det att han faktiskt stog där framför mig.
Direkt va samtalet igång. Han såg annorlunda ut mot hur hans rätt anonyma bild hade fått mig att förvänta mig. Vi kämpar oss kvar på uteserveringen trots att solen är borta och det börjar bli kyligt innan vi fortsätter inomhus. Samtalet fortsätter, och skratten. Blir nog både en och två glas för många. Men det finns ingen hejd. Samtalsämnena tycks aldrig kunna sina. Skratt till tårar. Allvar som va stort och tungt. Ännu en med stort tungt bagage. Kvällen blev till natt, som vart till morgontimmar. Innan vi skildes åt berättade han att han tänker vara kvar i stan hela veckan.
Hela dagen igår fortsatte vårt skrivande. Idag har det plötsligt avstannat. Jag skrev de sista igår som jag aldrig fick svar på. Några gånger under söndagen slutade våra sms att nå fram. Märktes på underliga svar och dålig ordning. Som när jag föreslår en tid att ses. Han skriver nåt helt annat, jag svarar och sen frågar han vilken tid jag tycker vi ska ses. Inte vet jag. Tänker inte rota i det.

Dejt nr 1 hörde av sig igår, han undrade när vi ska ses igen?! Oj! Trodde verkligen inte han ville ses igen. Och kanske va de så att han va väldigt nervös i fredags? Jag vet hur nervös jag va innan!