Med en rad lite för mig större beslut tagna senaste tiden så har vi nu nåt fram till en tung. Det tar mig sju minuter av mitt dygn, så vad är problemet?
Jag har som många som följt mig ett tag vet haft bekymmer med att komma tillbaka till bra sunda rutiner sen egentligen förra sommaren. Några toppar har de varit absolut, men så långa slarviga perioder. Jag äter dåligt, eller inte alls. Jag vart tidigt i somras sjuk i bronkit, en åkomma som penicillinkur till trots, höll i sig i veckor, när jag så smått börjat återhämta mig inföll Tjurruset och efter de kom en ny förkylning som ett brev på posten. Träningen dog fullständigt. Har tagit mig igenom mina pole- och aerial hoop lektioner, övat några gånger på stången hemma, men gymmet vet jag inte sist jag såg insidan på.
Så, istället för att norpa kakor på jobbet på eftermiddagen då man är i behov av någon form av mellanmål, byta ut middagen mot nåt glas vin osv så har jag äntligen återgått till att ha matkasse. Ett suveränt alternativ även för ett ensamhushåll. Dels så räcker ju en matkasse till 20 måltider, vilket innebär hela 10 dagar utan att själv behöva fundera eller tänka. Gör rätt och slätt vad som står och ät! Dessutom krävs inte daglig matlagning. Jag tycker det här är en affärsidé som få kan toppa.
Men bara mat räcker inte helt och fullt. Vill ju röra på mig också. Jag blir ju glad av det, och sover bättre, och mår bättre. Jag älskar ju att träna!
Så, synd att bara sitta och tänka smarta tankar om att ta tag i bitarna som inte fungerar - GÖR!
Igår påbörjade jag en 30dgrs utmaning. Det blir nära nog noll på kolhydratsintaget, vilket förvisso leder till att rätterna i min matkasse ibland bara räcker till tre mål. Men men. Sen tillkommer ett intervallträningsupplägg. 7 övningar på vardera 50 sekunder, med 10 sekunders vila. I tydliga ordalag, det tar sju minuter av min dag. Varför varför varför tar de då så mycket emot. Idag sporrade jag mig själv med bilder i underkläderna och noga tagna mått på midja, lår, överarm och rumpa. Jäklar om dessa sanningar inte fick mig peppad! Såhär får jag inte se ut. Faktiskt, inte konstigt att jag är trött och sliten. Jag ser inte sund ut. Har troligen undermedvetet, undvikit att titta på mig själv i spegeln ordentligt. Visste inte att de har blivit så illa. Med viss förskräckelse så undrar jag när detta hände!
Jag är stor, har alltid varit större, det är inte den formen av osundhet, det är något annat. Jag ser att kroppen inte mår bra. Förstår att lederna gnäller och knakar. Det finns rund och go, så finns det de här som jag hamnat i.
Så istället för att dra ner rullgardinen och undvika konfrontationen sker nu mina sju minuters träning i enbart träningstopp och hotpants. Att våga titta på mig själv gav mig en kick. Jag vet hur jag kan se ut. Jag vet hur jag mår när jag har färre kilon att bära på. Dit ska jag, så ska vi se om den här deppen inte per automatik också kommer ge med sig.

Där kom en ny örfil. Ingen ond baktanke, inget elakt alls. Men den kändes. Så som så många gånger genom åren.
En nära vän är gravid! Hon har nu på morgonen tagit sitt graviditetstest och det som kroppen redan avslöjat är ett faktum.
Hon har idag tre barn, en stor tjej från tidigare förhållande och två små med sin blivande make.
Jag vet att hon fick ett missfall i somras, oplanerat. Vi pratade en hel del om det då och jo, visst skulle de vilja ha en till. Samtidigt har hon en ledsjukdom som hon får rätt tunga mediciner för som hon tvingas sluta med under graviditeten och blir därför också väldigt dålig i sin sjukdom. Så nej, de va väl ingen bra idé att utöka familjen igen. Men nu är det här. Vet att hon har en tuff tid framför sig.
Och jag ... jag blir bitter. Ledsen. Ensam. Men självklart drar jag till med mitt gladaste hejarop, enorma gratulationsord och ler med hela kroppen, men det är inte sant, jag ler inte inombords. Jag är avundsjuk... Är inte stolt över de. Men jag blir avundsjuk, på fertila människor som tittar på en karl för att sen träffa mitt i prick, avundsjuk på att hon har en underbar man som säkert slår frivolter därhemma av lycka av att just hon kommer bära hans tredje barn.
När är det min tur?
Kommer de aldrig bli så?
Jag vill också!!!
Så nu kommer nyheten smyga runt som en löpeld, dock med hysch hysch och i låg stämma, men snart är det något alla vet. Nästa helg kommer mänga väninnor samlas hemma hos mig för en tjuvstart på adventstider och dricka glögg och prata om högt och lågt, smalt och brett. Jag vill inte att min bjudning ska präglas av bebisar och graviditetssnack... Är jag alldeles för självisk nu? Jag har med samtliga av mina vänner gått igenom alla barnvagnsinköp, graviditetscravings, första de, första de. Med glädje! Jag skulle också dit en dag. Men så fort en ny graviditet uppdagas slungas man tillbaka till långa samtal om blöjor och kolik. Jag har ingen lust!
För några år sedan, kanske fyra eller fem åkte jag på en weekendresa tillsammans med två vänner. Jag och exet hade haft många samtal om framtiden, och barn skulle vi ha, vi va inte framme vid att göra faktiska försök, men beslutet värmde mig varje dag. Något jag glatt delgav mina vänner på denna resa. Den ena av mina väninnor har tre barn och hade då träffat en ny man ganska nyligen, hon sa att jo, nog skulle hon vilja ge sin nya kärlek ett barn. Min andra reskamrat och bästa vän berättade att hon längtade efter ett tredje men att hennes make sagt stopp vid två. Idag har de båda fått ett till. Det va ett mysigt samtal då. Vet hur ont det gjorde när en utav dom vart gravid och vi hade fortfarande inte nåt den där startpunkten, längtade så enormt. Sen kom den andres besked. De här två gladdes jag med! Tänkte att snart ska jag också få ansluta mig till denna utvalda skara av människor, föräldrarna. Det vart aldrig så.
Idag, så gör varje besked om att ett barn är påväg ont i mig. Ögonlocken förvandlas snabbt till brinnande eldklot som bara kan svalna av att släppa fram några tårar. Jag har inget av det där. Jag har de inte ens med i min agenda. I min fantasi ja. Men realistiskt nej.
Får man bli avundsjuk, känna sig bitter när en nära vän är med om något fantastiskt och underbart?

Tänk vad ens egen ställning i livet påverkar det man läser och hur man uppfattar det. För ungefär två år sen levde jag på bloggar om att bli med barn, åt dom, drack dom, och andades dom. Allt jag kom över sög jag i mig. Fick panik över alla som försöker år efter år utan resultat, eller de som så många gånger fick det där efterlängtade plusset som sen gick förlorat. Alla sorger, men också enormt många framgångshistorier som fick mig att böla ohämmat!
Det skrämde mig enormt mitt i min egen jakt på äl, skengraviditer, räknande och drömmande. Tänk om vi inte skulle lyckas, tänk om det är något fel, hos mig, hos honom, vi kanske inte är kompatibla, hur bemöter vi det? Men tänk om vi får den där sagan. Ett snabbt plus som växer och frodas till vårt lilla barn som ska växa upp med sina två föräldrar som älskar varandra och barnet villkorslöst, ja tänk, vi skulle faktist kunnat bli en sån berättelse.
Idag ser livet annorlunda ut. Jag bär min barnalängtan själv. Har inga förutsättningar som gör att jag ständigt kollar kalendern efter när jag kan börja kissa på stickor igen. Har otaliga kvar i en väl försluten påse, har lite gömt den för mig själv. Den gör mig ledsen. Den påsen hör till ett liv jag inte längre lever.
Idag läser jag fortfarande många inlägg om par som längtar. Tyvärr mest förhoppningsfulla framtida mammor, och inte så många kommentarer från längtande pappor. Men idag utstrålar alla ord om plågsamma utredningar och missade ägglossningar något enormt vackert. Något jag inte såg när jag själv va i det. Men tänk så fint, ja finns det något större en två personer som beslutat sig för att bli fler? Tänk vilken underbar relation som står bakom de där tunga jobbiga samtalet om att kanske starta en utredning ändå. De där två människorna som ändå fortsätter försöka och finns kvar hos varandra efter ännu ett tidigt missfall eller en plågsammare längre fram. Klart det inte är lätt. Men det finns något enormt stort och vackert bakom det. Det finns en tvåsamhet, en gemensam framtidsdröm som för alltid kommer att binda dessa två personer tillsammans, oavsett vad. Att leva i den underbara relationen där någon va först med att beröra ämnet med föräldraskap och den andre stannade kvar. Den andre flydde inte utan fanns kvar. För en del har resan till beslutet varit längre än för andra. Men det är väl också sunt? Det är ett beslut av gigantiska mått. Klart man ska tänka både en, fem och tio gånger om innan man fattar ett sånt beslut.
Alla de som lever mitt uppe i sitt helvete just nu, tänk vilka vackra, trygga, stabila relationer de faktiskt står i. Det tär, tror att nästan alltid vill någon mer än den andre. Det är krävande och utmattande. Men de här paren står ändå kvar som ett par. Många tårar rinner bakom stängda dörrar, och många skrik av sorg kvävs i kudden i sängen. Men till syvende och sist så står den här någon inte ensam.
Att tvingats kliva ur den karusellen är en enorm sorg, något det inte går en dag utan att jag i tankarna berör, men att idag läsa forum och bloggar om alla mitt i kampen får mig att le. Det är vackert, och jag avundas er allihopa. Missunnar absolut inte, men avundas enormt. Det fina ni genomlider, skulle byta med er utan att blinka. Jag kommer ihåg hur tufft och påfrestande det va. Saknar inte alla känslor. Vem vet, om jag hamnar där igen kanske jag kan ta med mig den här känslan, minnet av att stå utanför och se något fint, stort och vackert.
Hoppas på att få läsa om flera plus snart! Och att ni kanske en dag får läsa om mitt.

Tankarna från igår kväll surrar vidare. Försöker förstå, komma till insikt och acceptans för mina val.
Kan ni förstå hur det känns att falla för en man som aldrig kommer att kunna, eller ens vill kunna ge dig det du drömmer om?
En man som tydligt fallit för dig. Som behandlar dig väl. Som får dig att bli varm inombords med ord, beröring, blickar och meddelandet. Sån omtanke.
Men för varje bra sak växer sig ditt eget självförakt sig allt starkare. Du ger upp det du verkligen vill ha. Du gör något som gör att du aldrig kommer närma dig din dröm, din längtan.
Det gör ont. Och det väcker ilska och hat hos mig. Och inte minst förakt.
Men nej, jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Eller ur. Jag vill ju inte vidare eller ur. Jag vill ju vara just i hans omfamning. Förbannade karl. Usch. Sviker mina känslor. Några utav dom. Delar utav dom. I utbyte mot. Mr right now...

En så konstig helg. Det är tyst, jag har nära till tårar precis hela tiden. Jag mår inte helt okej i det här.
Mr Right Now mår inte bra. I mitten på veckan åkte han hem med magsmärtor från jobbet och i fredags uppsökte han läkarvård. Misstänks njursten. Jaja, de här är väl inte hela världen. Men. Igår kom jag till honom under eftermiddagen. Han är trött och tydligt medtagen. Vi blir som alltid glada att träffas igen. Vi myser en stund. Att han inte har någon aptit är förståeligt, men vi har ännu inte blivit så bekväma tillsammans, eller jag med honom för att vara noga, för att jag ska ställa mig i hans kök och laga mat åt mig själv. Känner heller inte laga mat som jag vet han kommer sitta och peta i. Han erbjuder sig att göra iordning nå toast till mig, jah tackar nej. Jag vill fortfarande inte äta själv i det här hushållet. Det känns inte helt bekvämt på nåt vis. Så jag äter inte alls.... Fungerar mindre bra på lågt blodsocker. Han får en ny smärtattack. Så för första gången sen vi träffades så sitter vi på ett mindre bra sätt i soffan framför tvn och idiotblänger. Jag har konstant en olustkänsla av att inte vilja "störa" honom, vill inte att han ska känna behovet av att prestera. Jag tror inte han känner så. Men i den här obekväma situationen och stämning som uppstår slängs jag tillbaka till mitt eget ågren, min dröm, de liv jag så enormt mycket längtar efter, ska de bytas mot en underlig stämning man nästan kan ta på? Ska jag verkligen nöja mig här?
Vad är vi, han och jag?
Jag tvivlar på allt. Men något håller mig kvar. Rädslan av att vara ensam? Att förskjuta någon som är så fantastiskt fin mot mig, som bryr sig om mig, som vill va med mig, som vill ha mig. Jag vill ha denna man. Sen vill jag dra av fem-sju år på hans ålder, radera hans tidigare äktenskap och hans son. Men de går ju inte... Han är allt jag vill ha, han får mig att må så enormt bra. Men för varje gång jag känner min egna inre frid infinna sig i hans närvaro är det som nånting annat blossar upp i smärtsamma kastvindar, han kommer aldrig kunna elle vilja ge mig det jag vill ha. Aldrig. Så varför faller man? Varför faller jag?
Varför accepterar jag att låta dagar gå med honom, varför ser jag inte till att bryta för att kunna träffa den som faktiskt delar mina framtidsdrömmar?
Jag vill så mycket, jag vill ha honom.
Jag vaknade långt före honom i morse, smög upp och slog på kaffe. Slog mig ner i soffan och med koppen i hand lät mig distraheras av Melodikrysset. Han kom upp under programmet, lite besviken för att jag inte väckt honom, att jag inte va där när han vaknade. Jag förstår vad han menade, men ville också att han skulle få sova då jag vet att natten varit jobbig för honom med smärtor.
Även idag vill jag inte att han ska känna att han borde göra en massa saker för min skull. Men, vi tog oss iväg till Saluhallen och tittade och doftade på alla härliga delikatesser. En liten utfärd vi kanske behövde. Han säger att han inte orkar med en bio ikväll, jag hade glömt att vi pratat om att gå och se något. Så va de mat igen ... jag är hungrig, han känner ingen lust till mat. Han frågar om vi ska handla hem färdigt, jag säger javisst, men det är ju inge kul om du inte kan äta. Vi köpte tre små knyten i närmsta Ica butik som "mellanmål". Vi åker och köper något sen. Tvivlar på att det blir så. Det är här jag stör mig på mig själv. Han erbjuder, jag säger nej nej, jag är så hungrig men kan inte finna mig bekväm i att gå och ner mig en smörgås.
Jag har aldrig haft problem att äta inför folk, aldrig brytt mig vidare i om mina portioner är större än de andras runt bordet. Men just det här att själv äta något jag själv inte tagit med mig hos någon annan som inte äter själv är jättesvårt. Så konstigt av mig, jag vet det. Och jag vet inte vad de beror på. Men det är just det jag menar med att vi är inte där än. Där jag är bekväm nog att tassa ut i köket och aningen laga till en trevlig middag, eller åtminstone göra mig en macka. Jag vet, är till hundra procent övertygad om att han inte skulle misstycka, snarare tvärt om. Men jag gör det.
Så vad gör det okej för mig att ha hans hemnyckel på min egen nyckelknippa, men att det inte är okej att äta en vanlig måltid ensam hos honom? Knäpp?
Helst skulle jag just nu vilja beema mig själv hem. Vill inte lämna honom, men jag vill fly från obehaget. Det jag lägger på mig själv just nu.
Fascineras av tanken att två personer kan sitta i en soffa, titta på tv, lyssna på musik, spela ett spel och allt är helt fantastiskt, samtidigt som samma två personer gör exakt samma sak och det känns så fullkomligt obekvämt och konstigt för att den ene inte vill vara den andre till besvär, och den andre inte vill att den förste ska känna sig ouppskattad...
Nej, den här helgen vart inte bra. Känns inte okej för mig.
Beror de på framtid eller nutid?
Saknar mitt leende. En trötthet som aldrig går över till sömn, och en vakenhet som aldrig går över till pigghet. Ett töcken...

Igår morse när klockan ringde insåg jag att jag va alldeles för trött, bara ringa och säga att jag blir hemma, ringning två vart jag arg, för jag va ju ledig varför i helvete ringer klockan för, ringning tre klev jag upp och insåg att jag redan va rätt sen.
Imorse när klockan ringde vart jag återigen arg, och min absolut första medvetna tanke va, är det såhär livet ska va, varenda jävla dag?
Ja, hur startar man upp en bra dag med såna starter? Det sägs att man rår över sina egna tankar, men tvivlar. Jag vill vakna med en sund och positiv inställning. Jag vill redan när fötterna rör vid sovrumsgolvet förstå att snart är jag vaken och dagen kommer bli rätt okej. För jag vet det, egentligen. Men jag har fastnat i ett tänk som är destruktivt. Säger inte att jag nånsin gillat mornar, men tror jag aldrig tänkt någon tanke alls! Nu handlar varje dag om att dagen ska va slut. Tycker själv att jag har en relativt dålig attityd framförallt på förmiddagarna, tror eller inbillar mig iallafall att jag kamouflerar den ganska väl, men jag känner den, och stör mig enormt.
För några veckor sen startade jag upp min senaste fysiska utmaning, osäker om jag skrivit om det, så kan bli en repetition, jag har börjat en kurs i aerial hoop. Det är alltså ringar upphängda i taket, varje trick ser hur enkelt ut som helst när man tittar på, men är så galet svårt. Jag gillar idéen med att börja på totalt noll. Får en kick av framsteg. Finns ju mycket som man kanske kan lite om, provat, har ett hum om, sen finns de saker som man verkligen inte har en aning om. På första lektionen föll jag, bokstavligt talat, flat on my face! Japp, uppe i ringen hade jag inte mycket koll på vad som va upp och ner, men kände nånstans att om jag släpper nu borde jag landa på fötterna, haha, så va inte fallet! Efter några veckor kommer jag upp i ringen, genom en uppgång jag kämpat med på polen galet länge. Så stolt! Den person jag är i polestudion vill jag vara överallt jag hamnar. Jag är givetvis störst rent fysiskt, har minst ork, och kanske sämst förutsättningar. Men jag trivs. Jag va så rädd när jag påbörjade min poledanceresa. Första gången linnet skulle av tvekade jag länge. Men kom över de. Där är jag den som pratar högt, skrattar åt mig själv, uppmärksammar och berömmer kurskamraterna, kämpar, ler och försöker. Jag gör mitt bästa, och jag tror jag sprider glädje i gruppen. Jag känner mig inte hotad, inte heller uttittad, upplever inte att andra tänker tanken att va gör hon här. Kanske tänker de så, kanske är de mig, elefanten i gruppen de pratar om när de går därifrån, låt så vara om det är så. Jag mår bra där, i mitt obekvämaste läge, rätt avklädd bland massa tighta fina tjejer, jag får enorma kickar av varje framsteg, och kan man ingenting alls vid start så kan man bara göra just framsteg. Vad jag än presterar där så är det något jag aldrig skulle utsätta mig för bara för några år sen. Och de ger så mycket tillbaka. Men var tar denna härliga och trygga tjej som kämpar med vilja och glöd, som sprider glädje och värme omkring sig vägen andra dagar? Jag vill vara hon! Jag vill känna så som jag gör där. Hon som är där, det är något som liknar kvinnan mitt ex dödade. Trygg och självsäker men med ödmjukhet och tydlig självinsikt.
Vem är jag idag? En trött, tjurig, känslig kvinna som mer ofta känner sig ensam än något annat, någon som väljer relationer som från start är ämnade att inte hålla. Jag är utan egen familj, utan en pelare som man vet alltid finns där. Det är bara jag, och jag är trött.
Mina drömmar om familj känns fullkomligt ouppnåbart. Jag kommer inte hamna där. Tiden rinner iväg, och något hos mig ser till att det inte är de situationerna jag försätter mig i. Jag hamnar i det omöjliga. Väljer jag det?

Ja om inte känslor rusar och direkt löper amok en dag som denna så vet jag inte vad som skulle få dom att göra de. Till råga på allt är jag galet less på mig själv, min attityd och min trötthet.
En tv-serie som jag vid upprepade tillfällen snubblat in på utav en slump är Morgans mission på SVT. Tänker ofta att jag ska söka upp avsnitten på play och verkligen titta men det är något som ännu inte blivit av. Såg dock sista halvan av sista delen på repris idag. Det han gör, så fint, vad dessa ungdomar växer, så fint, och så tacksam jag är att jag åtminstone va tonåring i högstadiet innan Facebook, kik, instagram och innan ens det va självklart att varje hem hade dator och än mindre internet. För oss som hade de så bröts alltid uppkopplingen av inkommande samtal eller en förälder som informerade om uppkopplingskostnaden. Ska se alla avsnitt av programmet. Blir så rörd, och berörd. Ett fantastiskt initiativ som faktiskt gör nånting åt mobbning och kränkningar på plats. Nej Sverige, allt går inte att lösa med påkostade tv-sända glittriga galor och insamlingar på ICAs varor.

Mitt jobb, består av extremt mycket elände, och jämmer. Det är människor som mår dåligt. Människor som genomgått saker ingen ska behöva göra. Människor som aldrig sett en annan sida än den de lever i. Psykiatrin har gjort enorma framsteg även om de mesta rapporteras som bakslag och bakåtsträvande. Men om man har med i åtanke att det fortfarande finns en generation som är så pass institutionaliserade att ett liv utanför vore fullkomligt otänkbart oavsett hur väl de skulle komma att kunna må eller fungera. Det finns fortfarande patienter som fick sin schizofreni behandlad med insulin, till och med lobotomi. De är inte så många kvar, men en del är faktist fortfarande vid liv. Berövade av friheten och möjligheten som faktiskt idag ges till många sjuka. Sen finns det givetvis enorma hål, så mycket som är fel och fruktansvärda berättelser och bemötande idag. Bristande respekt, höga krav och mångas liv hänger på vilken regering som för stunden är beslutsfattande. När ska våra politiker förstå att EN mall kommer aldrig passa samtliga personer som lider av psykisk ohälsa. Självklart ska den som vill och kan komma att klara av eget boende få möjlighet till det med allt stöd som går, men likaså ska behovet om boende va lika självklart.
Jag har många och mycket åsikter om vården, framförallt psykiatrin då det är något som ligger mig varmt om hjärtat och något jag ser nära nog varje dag från så många aspekter i mitt arbete.
Jag får mycket tillbaka, jag sliter ofta mitt hår. Jag skrattar till tårar och jag kippar efter luft emellanåt.
Idag va en sämre dag. En dag jag kommer tänka på. En dag på jobbet som man inte lämnar i samma stund man stämplar ut.
Någon försökte ta sitt liv. Denne någon ligger nu i respirator och utgången är ännu oviss.
Självmordsförsök är något vi hanterar emellanåt, lyckade försök, dvs faktiskt självmord är tyvärr sånt som drabbar. För några år sedan va det någon som valde att avsluta sitt liv, hela personalstyrkan stod helt oförstående. Det va så oväntat. Ingen hade någon aning. Vi fick då stödsamtal av mer kunniga psykiatriker och en psykolog och fick då bekräftat att personer som vill dö, som har bestämt sig visar extremt sällan tecken på det innan. Det finns inget sätt att veta. Det är de "väntade" som i regel bara är ett rop på hjälp som de så fint kallas, som är misslyckade, de vill inte dö. De bara råkade.
Dagens händelse hör just till den första kategorin. Vi anade ingenting.