Där kom en ny örfil. Ingen ond baktanke, inget elakt alls. Men den kändes. Så som så många gånger genom åren.
En nära vän är gravid! Hon har nu på morgonen tagit sitt graviditetstest och det som kroppen redan avslöjat är ett faktum.
Hon har idag tre barn, en stor tjej från tidigare förhållande och två små med sin blivande make.
Jag vet att hon fick ett missfall i somras, oplanerat. Vi pratade en hel del om det då och jo, visst skulle de vilja ha en till. Samtidigt har hon en ledsjukdom som hon får rätt tunga mediciner för som hon tvingas sluta med under graviditeten och blir därför också väldigt dålig i sin sjukdom. Så nej, de va väl ingen bra idé att utöka familjen igen. Men nu är det här. Vet att hon har en tuff tid framför sig.
Och jag ... jag blir bitter. Ledsen. Ensam. Men självklart drar jag till med mitt gladaste hejarop, enorma gratulationsord och ler med hela kroppen, men det är inte sant, jag ler inte inombords. Jag är avundsjuk... Är inte stolt över de. Men jag blir avundsjuk, på fertila människor som tittar på en karl för att sen träffa mitt i prick, avundsjuk på att hon har en underbar man som säkert slår frivolter därhemma av lycka av att just hon kommer bära hans tredje barn.
När är det min tur?
Kommer de aldrig bli så?
Jag vill också!!!
Så nu kommer nyheten smyga runt som en löpeld, dock med hysch hysch och i låg stämma, men snart är det något alla vet. Nästa helg kommer mänga väninnor samlas hemma hos mig för en tjuvstart på adventstider och dricka glögg och prata om högt och lågt, smalt och brett. Jag vill inte att min bjudning ska präglas av bebisar och graviditetssnack... Är jag alldeles för självisk nu? Jag har med samtliga av mina vänner gått igenom alla barnvagnsinköp, graviditetscravings, första de, första de. Med glädje! Jag skulle också dit en dag. Men så fort en ny graviditet uppdagas slungas man tillbaka till långa samtal om blöjor och kolik. Jag har ingen lust!
För några år sedan, kanske fyra eller fem åkte jag på en weekendresa tillsammans med två vänner. Jag och exet hade haft många samtal om framtiden, och barn skulle vi ha, vi va inte framme vid att göra faktiska försök, men beslutet värmde mig varje dag. Något jag glatt delgav mina vänner på denna resa. Den ena av mina väninnor har tre barn och hade då träffat en ny man ganska nyligen, hon sa att jo, nog skulle hon vilja ge sin nya kärlek ett barn. Min andra reskamrat och bästa vän berättade att hon längtade efter ett tredje men att hennes make sagt stopp vid två. Idag har de båda fått ett till. Det va ett mysigt samtal då. Vet hur ont det gjorde när en utav dom vart gravid och vi hade fortfarande inte nåt den där startpunkten, längtade så enormt. Sen kom den andres besked. De här två gladdes jag med! Tänkte att snart ska jag också få ansluta mig till denna utvalda skara av människor, föräldrarna. Det vart aldrig så.
Idag, så gör varje besked om att ett barn är påväg ont i mig. Ögonlocken förvandlas snabbt till brinnande eldklot som bara kan svalna av att släppa fram några tårar. Jag har inget av det där. Jag har de inte ens med i min agenda. I min fantasi ja. Men realistiskt nej.
Får man bli avundsjuk, känna sig bitter när en nära vän är med om något fantastiskt och underbart?

 

Lotta

12 november 2015 18:59

Man får känna alla dessa hemska känslor och ska absolut inte skämmas för det. Jag personligen tycker att det är egoistiskt och oartigt att diskutera saker en längre stund i sällskap där alla inte kan hänga med i snacket ( om t. ex graviditet, småbarn osv). Att göra så är ju att späda på barnlösas sorg så att de drar sig undan och mår ännu sämre. Känn det du känner utan skuld. Skickar varma kramar till dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...