Nersjunken i en fåtölj på övervåningen i ett rum som har en enormt harmoniskt aura. Tröttheten efter helgen är obeskrivlig. Jag har pillat ut mina linser, tagit ett bad med väldoftande skum. Och jag vill bara blunda, sova och sluta tänka, sluta känna, vila.
Min bjudning med tjejerna i fredags vart väldigt lyckad. Ja trodde jag. Men när jag skulle återberätta kvällen lite på ytan vart de bra sorgligt. En har lämnat in om skilsmässa, en annan har fortfarande inte fått sin operation för att få ett bröst efter års kamp mot cancer, en tredje har för mycket jobb och en ytterligare blir indirekt förolämpad av en annan i samtal om förmågan att ta hand om sina egna barn, ytterligare en pressas vid frågan om barn, jag råkar veta att de försökt i flera år, och jag såg smärtan som skulle döljas bakom ett artigt leende. 23.30 hade samtliga åkt hem. Men jo, min upplevelse av kvällen va positiv. Underbart att träffa vänner man alltför sällan har tid eller kommer sig för att umgås med. Och det är klart, har man inte setts på lång tid så blir det även en del elände att avhandla men ordentligt uppblandat med roliga händelser och hjärtliga skratt!
Vi är kvinnorna mitt i livet, där många lever med stora familjer, små barn, karriärer, försök till att skapa en egen familj, långa relationer som nått sitt slut, nya relationer som påbörjats och väggar som sprungits in i. Vi är Sverige idag. Vi är dom som minns vår skolgång men inser att skoltiden idag är någon helt annan än den vi levde i. Vi kan prata nyheter, månatliga boendekostnader och lånevillkor. Vi är kvinnorna mitt i livet. Med en tå på foten som inte riktigt ännu vill lämna de riktigt unga, men långt ifrån står på stadigt och inväntar livets efterrätt. Vi lever här och nu. Och i vårt sällskap som befann sig i mitt vardagsrum i fredags kväll kan du hitta en representant från alla skeden i livet. Fantastiska disneysagor och mörka öden ingen människa borde behöva uppleva.

Igår åkte jag återigen de många milen hem till mannen. Som jag längtat efter honom. Så oerhört skön det välkomnandet va när jag parkerat. Varje gång vi ses så påminns jag om vad jag har så svårt att lämna. Ingen tv den här kvällen. Bara han och jag och samtalet. Vid något tillfälle hamnade vi framför en gammal anslagstavla. Konstiga saker som satt uppe, och handskrivna lappar där bläcket med åren blekts bort. Fanns något där som jag höjde ögonbrynet över och undrade varför de satt där. Han berättade att der nog va sonen som satt de där nångång. Har aldrig hört honom tala på det viset. För varje mening han uttalade fick jag allt svårare att andas. En foto där sonen va exakt så många månader och så många dagar där han just börjat gå och krampaktigt höll tag om en vuxen persons finger. De va så mycket kärlek i hans ord och röst. Så jag frågade, hur kan man inte vilja uppleva det igen? Han vart sådär som han blivit tidigare vi pratat om barn, distanserande och kanske rent av lite kall. Jo, de hade bestämt sig för att det va ett barn de ville ha, han och hans fru. Tydligen vart hon gravid flera gånger till trots p-piller, vid den tredje gången beslutade dom att han skulle knippsa sig. Oåterkalleligt. Jag slingrar mig ut ovh bort. Mår illa. Tar en cigarett i isande kvällskyla. Jag kan inte fejka. Kvällen är förstörd och han är inte sen att märka att jag inte mår bra. Så vi bjuder in elefanten som i veckor stått och blängt på oss i samtal. Det finns ju där, den stora klossen som inte går att plocka isär, slå sönder eller förneka. Så han frågar, och mitt första svar är tårar som nu rinner. Du har inte mig i din framtid, jag har inte dig, så vad håller vi på med? Jag får sällskap i tårar. Han vill inte förlora mig, jag har så svårt att lämna honom. Men som jag sa till honom. Nu har vi setts i dryga fyra månader, i ett vips kommer vi passera ett halvår, sen rullar de på. Tidigare på kvällen pratade vi om pension, och hur en bostad skulle kunna se ut för att för honom möjliggöra att gå i pension så tidigt som vid 55-års ålder. Här vart de så tydligt. Han planerar att kunna pensionera sig inom fyra år, jag hoppas på att ta ut mina livs första föräldradagar inom samma period. Jo, vi har enats om att vi står ljusår från varandra. Tråkigt nog är ju att för honom är det här inget problem. Han vill ha mig, han vill inte ha små barn, något jag inte tillför hans liv. Han vill ha en mysig tillvaro mellan två vuxna människor. Han har gjort papparollen, han har gjort rollen som brudgummen. Nu vill han bara vara en del av en tvåsamhet. Han förlorar ingenting på vår relation. Medans jag upplever att jag förlorar eller ger upp mina samtliga drömmar för att få den skärvan som innefattar en ömsesidig kärlek och en varm fin tvåsamhet.
Han avslöjade att han också tänkt mycket på det här sen senast. Jag frågade vad och hur. Och han har bara kommit fram till att det måste få bli mitt beslut. Att han förstår och att de absolut inte skulle finnas några hard feelings om jag valde att gå.
Nä, så hur gör man? Hur lämnar man någon som får en värme att sprida sig från bröstet som värmer upp hela kroppen? Hur lämnar man någon man längtar efter varje dag? Eller, hur ger man upp sin dröm om att en dag få bli en annan persons mamma?
Natten har varit minst sagt orolig. Jag har vaknat och vankat, hunden har vaknat varje gång och gått i hälarna på mig. Svullna, plufsiga ögon, trötta steg, isande kyla på farstutrappan, trötthet och ny ström av tårar. Jag vet vad jag vill. Men de går inte att kombinera med det jag har här.
Så många långa timmar i sängen på förmiddagen, vakna, men utan ord. En hand som säger att jag finns här, nära bredvid dig.
Såg mig själv i spegeln och ville bara dra en säck över mig. Så sliten.
Han va modigare än jag idag. Han började prata. Jag är värdelös på att prata. Gråter. Jag måste stålsätta mig och bli iskall för att kunna förklara. Jag hade inte den energin idag. Så jag svarade med tårar. Försökte se honom i ögonen för att han skulle se. Han svarade med att hålla om mig. Viska i mitt öra att han inte ville att jag skulle lämna, att han älskar mig, att han inte vill att de ska vara över, men att han låter mig gå om det är det jag vill. Inga ord kom från mig, bara hulkande, smärtsamt. Att sitta där och veta vad som är "rätt", men inte förmå sig ätt lämna något som är så fint.
Så, han gjorde som jag längtade efter, han frågade om jag ville ha veckan att tänka och känna efter, så ses vi nästa helg igen och försöker prata mer då. Jag nickade. Jag kommer inte ha orden nästa helg heller. Jag har fastnat i hjulet, och jag springer med för att inte ramla, jag springer trots att orken tagit slut för länge sen.
Han kan inte ge mig det jag vill ha, vi befinner oss så långt ifrån varandra, det borde ju va klart, och väldigt enkelt. Det är inte det.
Va skönt att få ta upp ämnet om att presentera den som står bredvid en i en butik med. Har reagerat på att han aldrig presenterat mig. Jag menar inte att han skulle kallat mig för sin flickvän eller så, men han kan få mig att känna mig väldigt bortskuffad när han inte uppmärksammar min närvaro. Det svarade han på att det är ju självklart att jag är hans flickvän. Men nej, den självklarheten finns inte.
Hamnar vi i scenariot igen kommer de bli med spänning jag får veta om han hörsammat den delen av samtalet.
Så, med kroppen lindad i en badrock, håret i en turban, amaronevinet som rinner som sammet i strupen sitter jag här och försöker samla ihop dagarna som gått. Huvudet värker, ögonen svider och käkarna kämpar för att inte krampaktigt trycka ihop tandraderna.
Allt är fint, lugnt och vackert. Men jag är i uppror. Ett uppror jag när som helst kan kliva av. Men jag vill inte.
Förtjänar jag då det här?