Jag skulle ju dra in på nyheter. För egen skull. För att inte bli så tyngd av allt hemskt som händer i hem, i Sverige och i världen.
Givetvis efter fredagens händelser i Paris tillbringade jag precis hela dagen med att lyssna, läsa, gråta och fundera. Framåt kvällningen insåg jag att de va hög tid att slå av, men nya uppgifter kom hela tiden fram.
I fredags spelade alltså Frankrike fotboll mot Tyskland på hemmaplan. Ikväll skulle mötet ske mellan samma länder men nu på Tysklands landslags hemmaplan. Nyheterna börjar rasa in som notiser på mobilen. Matchen inställd. Bomber hittas.
Än så länge är ingen bomb utlöst. Men här sitter jag och följer kvällstidningarnas liverapporteringar, läser text-tvs samtliga sidor men veckans brott i bakgrunden. Unga människor som mördats. Byter kanal och ser om vår svenska match i Dannmark fortfarande pågår, det gör den.
Facebook och Instagram överöses med åsikter, delade länkar och allmänna smaklösa kommentarer.
Att dela bilder för att visa att man älskar sitt syskon, eller sin förälder, det ska man visst göra. Att dela bilder eller sidor för att visa att man stödjer homosexualitet är ett måste. Att tydligt visa att man inte är rasist är ett krav. Och delar du inte den där bilden så är du troligtvis inte emot barnmisshandel, mobbing eller djurplågeri. NEJ! Det räcker. Jag delar inget sånt. Jag har inget behov att dela en bild för att visa att jag inte gillar si eller så. Men nu lät även jag min profilbild sjunka in bakom den franska flaggan. Vad får man då tillbaka? Jo, man brydde sig inte om flyktingstormen, om händelser i Beirut eller om bombade områden i länder jag inte minns namnet på. JO, jag bryr mig, tror inte någon händelse som tagits upp på svenska nyhetssändningar på många många år gått mig förbi. Och jag reagerar. Jag söker upp mer information om händelser jag inte riktigt förstår. Jag läser på för att veta.

Nä, den här världen är inge kul. När va de möjligt att införskaffa sig en enkelbiljett på månen sa vi?
Där jäklar kommer de va gränskontroll som heter duga och ingen jävel kommer att ifrågasätta de.

Va snälla med varandra.
Världen förändras.
Älska som aldrig förr.

Med en rad lite för mig större beslut tagna senaste tiden så har vi nu nåt fram till en tung. Det tar mig sju minuter av mitt dygn, så vad är problemet?
Jag har som många som följt mig ett tag vet haft bekymmer med att komma tillbaka till bra sunda rutiner sen egentligen förra sommaren. Några toppar har de varit absolut, men så långa slarviga perioder. Jag äter dåligt, eller inte alls. Jag vart tidigt i somras sjuk i bronkit, en åkomma som penicillinkur till trots, höll i sig i veckor, när jag så smått börjat återhämta mig inföll Tjurruset och efter de kom en ny förkylning som ett brev på posten. Träningen dog fullständigt. Har tagit mig igenom mina pole- och aerial hoop lektioner, övat några gånger på stången hemma, men gymmet vet jag inte sist jag såg insidan på.
Så, istället för att norpa kakor på jobbet på eftermiddagen då man är i behov av någon form av mellanmål, byta ut middagen mot nåt glas vin osv så har jag äntligen återgått till att ha matkasse. Ett suveränt alternativ även för ett ensamhushåll. Dels så räcker ju en matkasse till 20 måltider, vilket innebär hela 10 dagar utan att själv behöva fundera eller tänka. Gör rätt och slätt vad som står och ät! Dessutom krävs inte daglig matlagning. Jag tycker det här är en affärsidé som få kan toppa.
Men bara mat räcker inte helt och fullt. Vill ju röra på mig också. Jag blir ju glad av det, och sover bättre, och mår bättre. Jag älskar ju att träna!
Så, synd att bara sitta och tänka smarta tankar om att ta tag i bitarna som inte fungerar - GÖR!
Igår påbörjade jag en 30dgrs utmaning. Det blir nära nog noll på kolhydratsintaget, vilket förvisso leder till att rätterna i min matkasse ibland bara räcker till tre mål. Men men. Sen tillkommer ett intervallträningsupplägg. 7 övningar på vardera 50 sekunder, med 10 sekunders vila. I tydliga ordalag, det tar sju minuter av min dag. Varför varför varför tar de då så mycket emot. Idag sporrade jag mig själv med bilder i underkläderna och noga tagna mått på midja, lår, överarm och rumpa. Jäklar om dessa sanningar inte fick mig peppad! Såhär får jag inte se ut. Faktiskt, inte konstigt att jag är trött och sliten. Jag ser inte sund ut. Har troligen undermedvetet, undvikit att titta på mig själv i spegeln ordentligt. Visste inte att de har blivit så illa. Med viss förskräckelse så undrar jag när detta hände!
Jag är stor, har alltid varit större, det är inte den formen av osundhet, det är något annat. Jag ser att kroppen inte mår bra. Förstår att lederna gnäller och knakar. Det finns rund och go, så finns det de här som jag hamnat i.
Så istället för att dra ner rullgardinen och undvika konfrontationen sker nu mina sju minuters träning i enbart träningstopp och hotpants. Att våga titta på mig själv gav mig en kick. Jag vet hur jag kan se ut. Jag vet hur jag mår när jag har färre kilon att bära på. Dit ska jag, så ska vi se om den här deppen inte per automatik också kommer ge med sig.