Ja om inte känslor rusar och direkt löper amok en dag som denna så vet jag inte vad som skulle få dom att göra de. Till råga på allt är jag galet less på mig själv, min attityd och min trötthet.
En tv-serie som jag vid upprepade tillfällen snubblat in på utav en slump är Morgans mission på SVT. Tänker ofta att jag ska söka upp avsnitten på play och verkligen titta men det är något som ännu inte blivit av. Såg dock sista halvan av sista delen på repris idag. Det han gör, så fint, vad dessa ungdomar växer, så fint, och så tacksam jag är att jag åtminstone va tonåring i högstadiet innan Facebook, kik, instagram och innan ens det va självklart att varje hem hade dator och än mindre internet. För oss som hade de så bröts alltid uppkopplingen av inkommande samtal eller en förälder som informerade om uppkopplingskostnaden. Ska se alla avsnitt av programmet. Blir så rörd, och berörd. Ett fantastiskt initiativ som faktiskt gör nånting åt mobbning och kränkningar på plats. Nej Sverige, allt går inte att lösa med påkostade tv-sända glittriga galor och insamlingar på ICAs varor.

Mitt jobb, består av extremt mycket elände, och jämmer. Det är människor som mår dåligt. Människor som genomgått saker ingen ska behöva göra. Människor som aldrig sett en annan sida än den de lever i. Psykiatrin har gjort enorma framsteg även om de mesta rapporteras som bakslag och bakåtsträvande. Men om man har med i åtanke att det fortfarande finns en generation som är så pass institutionaliserade att ett liv utanför vore fullkomligt otänkbart oavsett hur väl de skulle komma att kunna må eller fungera. Det finns fortfarande patienter som fick sin schizofreni behandlad med insulin, till och med lobotomi. De är inte så många kvar, men en del är faktist fortfarande vid liv. Berövade av friheten och möjligheten som faktiskt idag ges till många sjuka. Sen finns det givetvis enorma hål, så mycket som är fel och fruktansvärda berättelser och bemötande idag. Bristande respekt, höga krav och mångas liv hänger på vilken regering som för stunden är beslutsfattande. När ska våra politiker förstå att EN mall kommer aldrig passa samtliga personer som lider av psykisk ohälsa. Självklart ska den som vill och kan komma att klara av eget boende få möjlighet till det med allt stöd som går, men likaså ska behovet om boende va lika självklart.
Jag har många och mycket åsikter om vården, framförallt psykiatrin då det är något som ligger mig varmt om hjärtat och något jag ser nära nog varje dag från så många aspekter i mitt arbete.
Jag får mycket tillbaka, jag sliter ofta mitt hår. Jag skrattar till tårar och jag kippar efter luft emellanåt.
Idag va en sämre dag. En dag jag kommer tänka på. En dag på jobbet som man inte lämnar i samma stund man stämplar ut.
Någon försökte ta sitt liv. Denne någon ligger nu i respirator och utgången är ännu oviss.
Självmordsförsök är något vi hanterar emellanåt, lyckade försök, dvs faktiskt självmord är tyvärr sånt som drabbar. För några år sedan va det någon som valde att avsluta sitt liv, hela personalstyrkan stod helt oförstående. Det va så oväntat. Ingen hade någon aning. Vi fick då stödsamtal av mer kunniga psykiatriker och en psykolog och fick då bekräftat att personer som vill dö, som har bestämt sig visar extremt sällan tecken på det innan. Det finns inget sätt att veta. Det är de "väntade" som i regel bara är ett rop på hjälp som de så fint kallas, som är misslyckade, de vill inte dö. De bara råkade.
Dagens händelse hör just till den första kategorin. Vi anade ingenting.