Igår morse när klockan ringde insåg jag att jag va alldeles för trött, bara ringa och säga att jag blir hemma, ringning två vart jag arg, för jag va ju ledig varför i helvete ringer klockan för, ringning tre klev jag upp och insåg att jag redan va rätt sen.
Imorse när klockan ringde vart jag återigen arg, och min absolut första medvetna tanke va, är det såhär livet ska va, varenda jävla dag?
Ja, hur startar man upp en bra dag med såna starter? Det sägs att man rår över sina egna tankar, men tvivlar. Jag vill vakna med en sund och positiv inställning. Jag vill redan när fötterna rör vid sovrumsgolvet förstå att snart är jag vaken och dagen kommer bli rätt okej. För jag vet det, egentligen. Men jag har fastnat i ett tänk som är destruktivt. Säger inte att jag nånsin gillat mornar, men tror jag aldrig tänkt någon tanke alls! Nu handlar varje dag om att dagen ska va slut. Tycker själv att jag har en relativt dålig attityd framförallt på förmiddagarna, tror eller inbillar mig iallafall att jag kamouflerar den ganska väl, men jag känner den, och stör mig enormt.
För några veckor sen startade jag upp min senaste fysiska utmaning, osäker om jag skrivit om det, så kan bli en repetition, jag har börjat en kurs i aerial hoop. Det är alltså ringar upphängda i taket, varje trick ser hur enkelt ut som helst när man tittar på, men är så galet svårt. Jag gillar idéen med att börja på totalt noll. Får en kick av framsteg. Finns ju mycket som man kanske kan lite om, provat, har ett hum om, sen finns de saker som man verkligen inte har en aning om. På första lektionen föll jag, bokstavligt talat, flat on my face! Japp, uppe i ringen hade jag inte mycket koll på vad som va upp och ner, men kände nånstans att om jag släpper nu borde jag landa på fötterna, haha, så va inte fallet! Efter några veckor kommer jag upp i ringen, genom en uppgång jag kämpat med på polen galet länge. Så stolt! Den person jag är i polestudion vill jag vara överallt jag hamnar. Jag är givetvis störst rent fysiskt, har minst ork, och kanske sämst förutsättningar. Men jag trivs. Jag va så rädd när jag påbörjade min poledanceresa. Första gången linnet skulle av tvekade jag länge. Men kom över de. Där är jag den som pratar högt, skrattar åt mig själv, uppmärksammar och berömmer kurskamraterna, kämpar, ler och försöker. Jag gör mitt bästa, och jag tror jag sprider glädje i gruppen. Jag känner mig inte hotad, inte heller uttittad, upplever inte att andra tänker tanken att va gör hon här. Kanske tänker de så, kanske är de mig, elefanten i gruppen de pratar om när de går därifrån, låt så vara om det är så. Jag mår bra där, i mitt obekvämaste läge, rätt avklädd bland massa tighta fina tjejer, jag får enorma kickar av varje framsteg, och kan man ingenting alls vid start så kan man bara göra just framsteg. Vad jag än presterar där så är det något jag aldrig skulle utsätta mig för bara för några år sen. Och de ger så mycket tillbaka. Men var tar denna härliga och trygga tjej som kämpar med vilja och glöd, som sprider glädje och värme omkring sig vägen andra dagar? Jag vill vara hon! Jag vill känna så som jag gör där. Hon som är där, det är något som liknar kvinnan mitt ex dödade. Trygg och självsäker men med ödmjukhet och tydlig självinsikt.
Vem är jag idag? En trött, tjurig, känslig kvinna som mer ofta känner sig ensam än något annat, någon som väljer relationer som från start är ämnade att inte hålla. Jag är utan egen familj, utan en pelare som man vet alltid finns där. Det är bara jag, och jag är trött.
Mina drömmar om familj känns fullkomligt ouppnåbart. Jag kommer inte hamna där. Tiden rinner iväg, och något hos mig ser till att det inte är de situationerna jag försätter mig i. Jag hamnar i det omöjliga. Väljer jag det?