Tänk vad ens egen ställning i livet påverkar det man läser och hur man uppfattar det. För ungefär två år sen levde jag på bloggar om att bli med barn, åt dom, drack dom, och andades dom. Allt jag kom över sög jag i mig. Fick panik över alla som försöker år efter år utan resultat, eller de som så många gånger fick det där efterlängtade plusset som sen gick förlorat. Alla sorger, men också enormt många framgångshistorier som fick mig att böla ohämmat!
Det skrämde mig enormt mitt i min egen jakt på äl, skengraviditer, räknande och drömmande. Tänk om vi inte skulle lyckas, tänk om det är något fel, hos mig, hos honom, vi kanske inte är kompatibla, hur bemöter vi det? Men tänk om vi får den där sagan. Ett snabbt plus som växer och frodas till vårt lilla barn som ska växa upp med sina två föräldrar som älskar varandra och barnet villkorslöst, ja tänk, vi skulle faktist kunnat bli en sån berättelse.
Idag ser livet annorlunda ut. Jag bär min barnalängtan själv. Har inga förutsättningar som gör att jag ständigt kollar kalendern efter när jag kan börja kissa på stickor igen. Har otaliga kvar i en väl försluten påse, har lite gömt den för mig själv. Den gör mig ledsen. Den påsen hör till ett liv jag inte längre lever.
Idag läser jag fortfarande många inlägg om par som längtar. Tyvärr mest förhoppningsfulla framtida mammor, och inte så många kommentarer från längtande pappor. Men idag utstrålar alla ord om plågsamma utredningar och missade ägglossningar något enormt vackert. Något jag inte såg när jag själv va i det. Men tänk så fint, ja finns det något större en två personer som beslutat sig för att bli fler? Tänk vilken underbar relation som står bakom de där tunga jobbiga samtalet om att kanske starta en utredning ändå. De där två människorna som ändå fortsätter försöka och finns kvar hos varandra efter ännu ett tidigt missfall eller en plågsammare längre fram. Klart det inte är lätt. Men det finns något enormt stort och vackert bakom det. Det finns en tvåsamhet, en gemensam framtidsdröm som för alltid kommer att binda dessa två personer tillsammans, oavsett vad. Att leva i den underbara relationen där någon va först med att beröra ämnet med föräldraskap och den andre stannade kvar. Den andre flydde inte utan fanns kvar. För en del har resan till beslutet varit längre än för andra. Men det är väl också sunt? Det är ett beslut av gigantiska mått. Klart man ska tänka både en, fem och tio gånger om innan man fattar ett sånt beslut.
Alla de som lever mitt uppe i sitt helvete just nu, tänk vilka vackra, trygga, stabila relationer de faktiskt står i. Det tär, tror att nästan alltid vill någon mer än den andre. Det är krävande och utmattande. Men de här paren står ändå kvar som ett par. Många tårar rinner bakom stängda dörrar, och många skrik av sorg kvävs i kudden i sängen. Men till syvende och sist så står den här någon inte ensam.
Att tvingats kliva ur den karusellen är en enorm sorg, något det inte går en dag utan att jag i tankarna berör, men att idag läsa forum och bloggar om alla mitt i kampen får mig att le. Det är vackert, och jag avundas er allihopa. Missunnar absolut inte, men avundas enormt. Det fina ni genomlider, skulle byta med er utan att blinka. Jag kommer ihåg hur tufft och påfrestande det va. Saknar inte alla känslor. Vem vet, om jag hamnar där igen kanske jag kan ta med mig den här känslan, minnet av att stå utanför och se något fint, stort och vackert.
Hoppas på att få läsa om flera plus snart! Och att ni kanske en dag får läsa om mitt.