Tänk att något så enkelt kan vara så svårt. För mig är det självklart att tacka, ge komplimanger och berömma när jag anser något är förtjänt av det. Men att ta emot. Hur svårt det är att bara säga tack.
I veckans träning på aerial hoop satt jag en stund med min tidigare pole-instruktör och pratade efter lektionen, hon undrade va planen va efter kursavslutningen inför årsskiftet. Skulle jag fortsätta till nivå två kanske? Jag skrattade och sa att nej herregud så värdelös jag är så är de bara slöseri med tid, pengar och energi! Då bröt en tjej ur min grupp in och sa, men herregud, klart du ska fortsätta du som är så himla duktig! Oj, istället för att bara säga tack och ta komplimangen till mig så drar jag på ytterligare en nivå av skratt och svarar att herregud människa vart har du tittat nånstans? Varför? Hon tjänar ingenting på att ge mig en komplimang, det är inte för hennes vinning, hon menade det. Men jag viftar bort det med skratt och gör om de till självironi. Jag tycker absolut inte att jag är nära så bra som de andra tjejerna, men jag kanske inte är värdelös, och uppenbarligen så tyckte den här tjejen att jag är bra nog, annars hade hon inte sagt de ju.
Har märkt de i flera avseenden. Ett beröm är något jag viftar bort, bortförklarar eller ser som ironi. Åh vilken god mat du lagat, besvaras med att antingen har jag bara följt ett recept, eller så hade jag kanske tur, eller jaså, jag vart inte helt nöjd själv. Duktig du är på ditt jobb bemöts med bortviftningar, inte bättre än nån annan. Men jag tycker ju själv att jag är bra på mitt jobb.
Varför människa? Säg bara tack! Hur svårt kan de va. Varför skulle inte jag kunna va bra? Så, ny utmaning till mig själv, ta emot, acceptera och njut av beröm. Ingen tjänar på att säga något de inte menar. Säg bara tack!
Högst troligt förtjänar jag nog det.