Där kom en ny örfil. Ingen ond baktanke, inget elakt alls. Men den kändes. Så som så många gånger genom åren.
En nära vän är gravid! Hon har nu på morgonen tagit sitt graviditetstest och det som kroppen redan avslöjat är ett faktum.
Hon har idag tre barn, en stor tjej från tidigare förhållande och två små med sin blivande make.
Jag vet att hon fick ett missfall i somras, oplanerat. Vi pratade en hel del om det då och jo, visst skulle de vilja ha en till. Samtidigt har hon en ledsjukdom som hon får rätt tunga mediciner för som hon tvingas sluta med under graviditeten och blir därför också väldigt dålig i sin sjukdom. Så nej, de va väl ingen bra idé att utöka familjen igen. Men nu är det här. Vet att hon har en tuff tid framför sig.
Och jag ... jag blir bitter. Ledsen. Ensam. Men självklart drar jag till med mitt gladaste hejarop, enorma gratulationsord och ler med hela kroppen, men det är inte sant, jag ler inte inombords. Jag är avundsjuk... Är inte stolt över de. Men jag blir avundsjuk, på fertila människor som tittar på en karl för att sen träffa mitt i prick, avundsjuk på att hon har en underbar man som säkert slår frivolter därhemma av lycka av att just hon kommer bära hans tredje barn.
När är det min tur?
Kommer de aldrig bli så?
Jag vill också!!!
Så nu kommer nyheten smyga runt som en löpeld, dock med hysch hysch och i låg stämma, men snart är det något alla vet. Nästa helg kommer mänga väninnor samlas hemma hos mig för en tjuvstart på adventstider och dricka glögg och prata om högt och lågt, smalt och brett. Jag vill inte att min bjudning ska präglas av bebisar och graviditetssnack... Är jag alldeles för självisk nu? Jag har med samtliga av mina vänner gått igenom alla barnvagnsinköp, graviditetscravings, första de, första de. Med glädje! Jag skulle också dit en dag. Men så fort en ny graviditet uppdagas slungas man tillbaka till långa samtal om blöjor och kolik. Jag har ingen lust!
För några år sedan, kanske fyra eller fem åkte jag på en weekendresa tillsammans med två vänner. Jag och exet hade haft många samtal om framtiden, och barn skulle vi ha, vi va inte framme vid att göra faktiska försök, men beslutet värmde mig varje dag. Något jag glatt delgav mina vänner på denna resa. Den ena av mina väninnor har tre barn och hade då träffat en ny man ganska nyligen, hon sa att jo, nog skulle hon vilja ge sin nya kärlek ett barn. Min andra reskamrat och bästa vän berättade att hon längtade efter ett tredje men att hennes make sagt stopp vid två. Idag har de båda fått ett till. Det va ett mysigt samtal då. Vet hur ont det gjorde när en utav dom vart gravid och vi hade fortfarande inte nåt den där startpunkten, längtade så enormt. Sen kom den andres besked. De här två gladdes jag med! Tänkte att snart ska jag också få ansluta mig till denna utvalda skara av människor, föräldrarna. Det vart aldrig så.
Idag, så gör varje besked om att ett barn är påväg ont i mig. Ögonlocken förvandlas snabbt till brinnande eldklot som bara kan svalna av att släppa fram några tårar. Jag har inget av det där. Jag har de inte ens med i min agenda. I min fantasi ja. Men realistiskt nej.
Får man bli avundsjuk, känna sig bitter när en nära vän är med om något fantastiskt och underbart?