En så konstig helg. Det är tyst, jag har nära till tårar precis hela tiden. Jag mår inte helt okej i det här.
Mr Right Now mår inte bra. I mitten på veckan åkte han hem med magsmärtor från jobbet och i fredags uppsökte han läkarvård. Misstänks njursten. Jaja, de här är väl inte hela världen. Men. Igår kom jag till honom under eftermiddagen. Han är trött och tydligt medtagen. Vi blir som alltid glada att träffas igen. Vi myser en stund. Att han inte har någon aptit är förståeligt, men vi har ännu inte blivit så bekväma tillsammans, eller jag med honom för att vara noga, för att jag ska ställa mig i hans kök och laga mat åt mig själv. Känner heller inte laga mat som jag vet han kommer sitta och peta i. Han erbjuder sig att göra iordning nå toast till mig, jah tackar nej. Jag vill fortfarande inte äta själv i det här hushållet. Det känns inte helt bekvämt på nåt vis. Så jag äter inte alls.... Fungerar mindre bra på lågt blodsocker. Han får en ny smärtattack. Så för första gången sen vi träffades så sitter vi på ett mindre bra sätt i soffan framför tvn och idiotblänger. Jag har konstant en olustkänsla av att inte vilja "störa" honom, vill inte att han ska känna behovet av att prestera. Jag tror inte han känner så. Men i den här obekväma situationen och stämning som uppstår slängs jag tillbaka till mitt eget ågren, min dröm, de liv jag så enormt mycket längtar efter, ska de bytas mot en underlig stämning man nästan kan ta på? Ska jag verkligen nöja mig här?
Vad är vi, han och jag?
Jag tvivlar på allt. Men något håller mig kvar. Rädslan av att vara ensam? Att förskjuta någon som är så fantastiskt fin mot mig, som bryr sig om mig, som vill va med mig, som vill ha mig. Jag vill ha denna man. Sen vill jag dra av fem-sju år på hans ålder, radera hans tidigare äktenskap och hans son. Men de går ju inte... Han är allt jag vill ha, han får mig att må så enormt bra. Men för varje gång jag känner min egna inre frid infinna sig i hans närvaro är det som nånting annat blossar upp i smärtsamma kastvindar, han kommer aldrig kunna elle vilja ge mig det jag vill ha. Aldrig. Så varför faller man? Varför faller jag?
Varför accepterar jag att låta dagar gå med honom, varför ser jag inte till att bryta för att kunna träffa den som faktiskt delar mina framtidsdrömmar?
Jag vill så mycket, jag vill ha honom.
Jag vaknade långt före honom i morse, smög upp och slog på kaffe. Slog mig ner i soffan och med koppen i hand lät mig distraheras av Melodikrysset. Han kom upp under programmet, lite besviken för att jag inte väckt honom, att jag inte va där när han vaknade. Jag förstår vad han menade, men ville också att han skulle få sova då jag vet att natten varit jobbig för honom med smärtor.
Även idag vill jag inte att han ska känna att han borde göra en massa saker för min skull. Men, vi tog oss iväg till Saluhallen och tittade och doftade på alla härliga delikatesser. En liten utfärd vi kanske behövde. Han säger att han inte orkar med en bio ikväll, jag hade glömt att vi pratat om att gå och se något. Så va de mat igen ... jag är hungrig, han känner ingen lust till mat. Han frågar om vi ska handla hem färdigt, jag säger javisst, men det är ju inge kul om du inte kan äta. Vi köpte tre små knyten i närmsta Ica butik som "mellanmål". Vi åker och köper något sen. Tvivlar på att det blir så. Det är här jag stör mig på mig själv. Han erbjuder, jag säger nej nej, jag är så hungrig men kan inte finna mig bekväm i att gå och ner mig en smörgås.
Jag har aldrig haft problem att äta inför folk, aldrig brytt mig vidare i om mina portioner är större än de andras runt bordet. Men just det här att själv äta något jag själv inte tagit med mig hos någon annan som inte äter själv är jättesvårt. Så konstigt av mig, jag vet det. Och jag vet inte vad de beror på. Men det är just det jag menar med att vi är inte där än. Där jag är bekväm nog att tassa ut i köket och aningen laga till en trevlig middag, eller åtminstone göra mig en macka. Jag vet, är till hundra procent övertygad om att han inte skulle misstycka, snarare tvärt om. Men jag gör det.
Så vad gör det okej för mig att ha hans hemnyckel på min egen nyckelknippa, men att det inte är okej att äta en vanlig måltid ensam hos honom? Knäpp?
Helst skulle jag just nu vilja beema mig själv hem. Vill inte lämna honom, men jag vill fly från obehaget. Det jag lägger på mig själv just nu.
Fascineras av tanken att två personer kan sitta i en soffa, titta på tv, lyssna på musik, spela ett spel och allt är helt fantastiskt, samtidigt som samma två personer gör exakt samma sak och det känns så fullkomligt obekvämt och konstigt för att den ene inte vill vara den andre till besvär, och den andre inte vill att den förste ska känna sig ouppskattad...
Nej, den här helgen vart inte bra. Känns inte okej för mig.
Beror de på framtid eller nutid?
Saknar mitt leende. En trötthet som aldrig går över till sömn, och en vakenhet som aldrig går över till pigghet. Ett töcken...