Igår kom brevet fram till mannen. Brevet med hans hemnyckel och en lapp med texten: När inget mer finns att säga, finns heller inte mer att göra. Tack för ett fint halvår.
Han hörde av sig, givetvis, allt annat vore konstigt. Med tårar och sorg konstaterade vi. Han hade hellre träffats och gjort det här, men som han sa, vi har pratat om det, upprepade gånger. Och efter tio dagars tystnad så finns de inte mycket mer. Känns skönt att ha det gjort. Finns inget ånger. Vi har avslutat lite allteftersom känner jag.
Han har postat något till mig sa han. Vet inte vad de kan va annat än min tandborste och ett linne, personligen tycker jag att han kan ha slängt de, men vi får se vad som kommer.

Imorrn är det dags att trappa upp dosen på medicinen, lite läskigt. Är fortsatt rädd för den eventuella nedgången som kan komma före uppgång. Vet inte om de är biverkningar, men mår oerhört illa. Kan säkert också vara spänningar och oro inför allt som händer och sker. Aptiten är inte på topp, men äter lydigt. Det är nu de ska vända. Nu äntligen får de va nog.

Så, avslut och nystart. Då jag bearbetat och gjort klart med det här återstår ju ändå faktumet att jag vill inte vara singel. I onsdags startade jag upp min dejtingprofil på nätet igen och ikväll väntar en dejt. Skönt härligt pirrigt och nervöst. Som oftast så är ju alla på dessa sidor ett sjuhelvetes kap, är ju därför vi sitter där desperata vid en skärm och strör lovord om oss själva omkring oss. Men, check i många boxar hos denne individ. Samma årsmodell som jag själv, inga barn men vill ha, stabilt spännande jobb. Att han dessutom spelar gitarr gör inte saker sämre!
Jag har inga höga förväntningar, men höga förhoppningar!
Förväntan.
Eftersom det är en ny kula, nytt år, och nya erfarenheter rikare väljer jag att kalla honom dejt 1.

Tänk på mig ikväll, och hoppas att det skulle kunna finnas nåt extra där!

Så jag insåg tillslut fakta och tog tag i det.
Häromdagen satt jag på golvet framför tvn och vek tvätt. Färdiga prydliga högar på rad. Väl klar så började något program som jag ville se så jag kröp upp i soffan och drog på mig filten. Första reklampausen tittar jag på högarna och känner bara att jag struntar i dom. Gick ut och tog en cigg. Reklampaus två, plockar fram telefonen och börjar klicka runt, tänker att nästa paus tar jag tag i det. Tredje pausen kommer tårarna. Jag orkar inte samla ihop högarna för att lägga in dom i respektive hyllor och skåp. Programmet tar slut och jag har missat slutet helt. Mellan tårar och trötthet stirrandes på tvätt har tiden gått. Undrar så vad som gör att det inte går. Så jag klarar ännu av att faktiskt tvätta, men inte att avsluta.
Så länge nu är den enda platsen jag vill vara på är liggandes i soffan under en filt stirrandes på lättsmält tv.
Nu har jag betett mig såhär ett tag och inser att det här är inte jag. Inte den jag vill vara, och inte nån jag nånsin varit. Så jag ringde läkaren och fick en tid. Idag påbörjar jag min behandling med antidepressiva läkemedel. Mitt förnuft säger att det är bra, men min känsla säger ändå att jag är svag. Att jag borde varit starkare än att behöva det här. Fånigt och dumt. Som sagt, all min intelligens vet att det inte är ett nederlag att ta till hjälp.
I vanlig ordning så dyker de upp nåt ytterligare när jag väl söker vård, och idag hittade läkaren ett blåsljud på hjärtat. Ett EKG togs och det såg normalt ut och en remiss skriven för ultraljud. Helvete... Min första ultraljudsundersökning skulle ju vara på mitt barn.
Så oron ökar. Tänker en hel del på de kommande veckorna. Risken att man går ner sig mer under den första tiden är stor. Jag vet ju om det så tackade nej till extra ångestdämpande. Samma sak där. Varför ska jag klistra på starka bruttan attityden för? Rejäl ångest får jag ju emellanåt.
Att fylla i div skattningsenkäter om sitt mående va svårt. Dels är det ju jag, vet ju hur jag "borde" må, sen är de hur jag faktiskt mår. Nu är väl tillfälle om nåt att va ärlig. Men jämt och alltid låter så definitivt. Jag skrattar. Jag har kul. Däremellan är det ... svart. Kanske vart det nåt mellanting. Läkaren kändes bra iallafall. Ung, men ändå trygg. Har aldrig fått så lång tid uppsatt hos en läkare.
P-piller historien och dess efterföljder va som ett skämt. Kom till mottagningen och fick exakt samma frågor som på Familjeplaneringen och vips så hade jag ett nytt recept utskrivet. Inga extra kontroller, inga utredningar. Hon tyckte inte min vikt va något att oroa sig för, att blodtrycket varierat sa hon att jag bör ha koll på.... Bara en lång suck.

Relationerna har ändrat sig. Mannen jag träffat det senaste halvåret är avslutat. På ett konstigt sätt. Det sättet att från en dag till nästa så slutade vi höras av. Gått tio dagar idag och jag la hans nyckel i ett kuvert och postade till honom idag. Skumt, men bra.
Mannen från förra vintern hör av sig ibland. Det är trevligt, men inte mer.
Igår startade jag upp min profil på en dejtningsajt igen. Vill verkligen träffa någon. Och man kan ju hoppas att jag lär mig av erfarenheterna.
Hoppet lever än, för allt, mående, relationer och längtan efter att återgå till mitt glada lyckliga jag igen.

Tröttheten är obeskrivlig.
Tårar som bränner precis hela tiden.
Hungrig, men aptitlös.
Julklappsinslagning och en flaska bubbel, Bingolotto och en passionfruktscheesecake färdig.
Ja, dan före doppardagen. Julens i särklass bästa dag enligt mig. Där jag växte upp innebar kvällen pyntande, bastu och en renbäddad säng, gärna Bingolotto, klä julgranen, slå in de sista klapparna och ett hem som doftar av så mycket mat och den första skinkmackan som åts.
En tradition jag gjort om, anpassat men med mycket behållt. Det är mysets kväll. Men i år är det inte sig likt. Ska ha min andra lediga julafton på 15 år imorgon. Men sen blir det en del jobb. Så vägt för och emot vad gäller att fylla kylen med julmat. När ska jag äta den? Men va trist att inte ha något hemma alls. Beslöt mig häromdan när jag va och handla att göra åtminstone en Janssons frestelse, givetvis va anjovisen slut. Köpte en burk sill. Tänkte inte mycket på det då. Idag saknar jag doften av gratängen i ugnen. Hade tänkt att köpa lite färdigskuren julskinka. Har glömt bort det. Idag råkade jag passera en frysdisk och såg en fryst frestelse ... den fick följa med hem.
Saknar massor här hemma. Saknar att dela dagen med någon. Den där jag tänker till för, eller som jag diskuterat kylskåpets innehåll inför helgen med. Jag har insett de faktumet, jag är ensam, ingen kommer äta någon julmat med mig, ingen kommer göra julgodis tillsammans med mig eller gladeligen äta upp den, så jag valde bort allt.
Som en extra kickstart på helgen har min mormor fått en propp i benet. Då morfar gick bort förra året så står mormor själv. Ser hennes typ av ensamhet annorlunda mot min, hon va gift med morfar i dryga 60 år. Måste vara fruktansvärt att förlora sin motpart efter så många år. Men det hör livet och ålderdomen till tyvärr. Någon måste gå först.
Så morgondagens julfirande har ställts lite på ända. Var? Hur? Vem?
Vi löser det.
Min efterlängtade ledighet som börjar på måndag morgon kräver nu att mitt fokus inte läggs på mig och välbehövd vila. Min mormor kommer behöva hjälp. Och självklart, tvekar inte en sekund. Men jag är trött. En trötthet mina föräldrar inte känner till. De vet inte att jag tillbringar 70% av min lediga tid hemma i floder av tårar. Jag vill inte att de ska veta. Behöver inte veta. Men de kommer aldrig förstå varför mina ögon kommer att tåras när vi ska prata om hur vi ska få ihop det här bäst för mormor. De har en resa inbokad och åker på annandagen.
Julen i år kommer att komma och gå. Om ett år kommer jag inte minnas den här helgen.

Relationerna då? Är en lång historia och ett separat blogginlägg. En annan gång - kanske.

Till glädjeämnena finns faktiskt också rubriker. Min systerdotter har träffat sin reumatolog och nåt en okej kompromiss åtminstone hon ska försöka leva med. Psykologen klickade det med och hon känner en lättnad bara över att kontakten skapats. Lycka för mig!
En av mina älskade vänner, bosatt i London kom hem till Sverige idag. Och under en kort stund fick jag den stora äran att kramas med hennes nu fyra månaders gamla dotter. Efter jul tar vi en kväll, bara hon och jag med kramar, skratt och gråt. Ser så fram emot det!

Förra veckan va det dags att förnya p-piller receptet. Ett snabbt in och ut besök på familjeplaneringen. Men icke. För några år sen, stressad som en tok ramlade jag in på samma mottagning, fick träffa en student. Inget ont om det. Men samtidigt låg mitt blodtryck högt, undertrycket va på 92 och jag fick komma tillbaka upprepade gånger för att ta nya värden innan jag slutligen fick mina piller utskrivna. Så jag blir alltid lite nervös när jag ska dit. Förra veckan låg mitt undertryck på 79. Perfekt enligt mig. Men, den nya barnmorskan scrollade igenom min journal och tyckte att nä. Lite högt va de nog. Och min vikt är ju ett stort bekymmer. Till saken hör att jag inte är större nu än tidigare... Jag tappade hakan fullständigt. I mitt övriga svajiga mående va det här inte bra... Min respons va att hon då får leta fram ett magisk piller mot mensvärken och en ännu bättre mirakelkur mot pms. Det skulle jag visst inte sagt. Fick en uppsjö med frågor om än det ena än det andra. Om perioden med att utan framgång bli gravid, om pms och erbjudande om spiral, något jag provat vid tidigare tillfälle. Det hela slutade med att hon bokade in mig på en privatklinik där det ska utredas om en slemhinna växt ihop med nån vägg som kan orsaka smärtan vid mens, och endometrios som ironiskt nog, om de skulle va de sistnämnda behandlas med just p-piller.
Som den smyghypokondtikern jag är går jag nu och inväntar domen om att aldrig kunna få barn eller att jag har cancer i hela apparaten. Jag vet att sånt här är bra att kolla upp, men jag har inte bett om det, och jag ser inte fram emot att vara utan p-piller. Jag hade det jättetufft på så många sätt utan hormoner, något jag gladeligen utsätter mig för igen om det innebär att jag försöker bilda familj.
Känns tungt och tar upp enormt mycket av mina tankar och gör mig sliten och disträ. Går säkert bra. Men det förhindrar inte att det maler.

Klumpen i halsen är tillbaka. Tredje dygnet nu. Så oerhört konstig fysisk känsla. Allt är tillbaka. Är det den personen jag är idag. En som lider av ångest? Inte jag? Sånt hör man om, man är aldrig den som är den. Är det han som gjort det här mot mig? Något jag aldrig känt före allt rasade, men som nu gör sig påmint då och då. Första gången dock som det hänger kvar konstant.
Började i onsdags. Ingen trigger. Plötsligt va den bara där. Impulsen att framtvinga rapar, hostningar. Tanken att "jag satt något i halsen". Nästa tanke "knöl". Jag sväljer och sväljer. Men den sitter envist kvar. Jag gråter, då lättar den en aning för stunden.
Har haft anledning att rota en del i fenomenet "klump i halsen" en tid, men inser att mina råd och tips är värda noll. För de fungerar inte på mig. Hur hamnade jag här? Hur vart jag en sån? Jag är ju en uppåt, positiv och i grunden lycklig och stabil person. Men hon verkar för alltid vara borta. För den insikten hatar jag honom, X, för innan hans svek fanns inte det här.
Jag vet ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här.
Så min plan för helgen har vridits på så många gånger att jag slagit så många dubbelknutar att slutändan vart att släppa ur all luft och tänka om.
Mannen Nu ville fortfarande att jag skulle komma trots vad jag tidigare trott. Jag beslutade mig för att förhoppningsvis positivt överraska honom redan ikväll med att dyka upp. Att han skulle iväg med kollegor visste jag. Men vi får vakna tillsammans. Det är värt mycket.
Så jag rullade hit. Nog vart han överraskad alltid. Släppte för en stund sen av honom vid restaurangen han skulle till och har nu slagit mig ner och öppnat en flaska vin i hans soffa. Varför jag trots förnuft valt att åka hit är enkel. Han får mig att må bra. Och jag önskar innerligt att han under helgen kan få mig att läka och få klumpen att gå tillbaka. Ett socialt och emotionellt experiment om man så önskar. Veckan har känts så fel utan direkt kontakt. Jag ligger varje natt och sniffar på en en kvarglömd T-shirt som doftar honom. Längtar, önskar mer och landar i hopplöshet. Njut av stunden! Jag försöker verkligen!
Bestämt mig för att på egen hand utforskare de centrala delarna av stan och hitta mig en restaurang för middag ikväll. Varför inte? Äta bör man. Och tid för tankar vill jag ha så få som möjligt. Det kan bli mysigt. Candlelightdinner för en!
Det är oavsett skönt att ha förmågan att känna sig bekväm och hemma i någon annans hem. Jag trivs.
Ett av mina orosmoln, min tonårs-systerdotter skickade ett sms idag. Hon ska träffa psykologen nästa vecka och är så glad och lättad för det! Gjorde mig så rörd. Fejka är lätt, men utropstecknen i hennes sms visade ändå känslan om man vet hur hon annars skriver.
Idag har jag också varit på en annan mindre bra tillställning för en person med ångest, en begravning. Min mormor och morfars bästa vänner, maken där gick bort i november. Idag begravdes han, på dagen ett år efter att morfar begravdes. Gick med min mormor som inte längre är i läget, eller vill fixa sånt själv. Återigen stog de tydligt hur viktig familjen är. Genom hela livet. Att se min mormor och den nyblivna änkan gråta hejdlöst tillsammans gjorde riktigt ont. De har känt varandra genom större delen av livet, och här står de nu 87 respektive 90 år gamla, båda överlevt deras makar. Hjärtskärande samtidigt som de va enormt vackert. Bästa vänner.
Men visst är det en helt annan generation. Frågade mormor hur det kom sig att de aldrig skaffat barn så svarade hon att de har de aldrig pratat om. Hon visste inte.
Tänker på allt mina vänner vet om mig, hur jag är som en öppen bok i nästan allt. Hur kan man inte under alla år pratat om barn? Framförallt då mormor och morfar har en dotter. Är inte vanligt att man inte har barn från den generationen heller. Men man pratade inte om sånt. De gjorde inte det iallafall.

Stryker med fingrarna över strupen. Klumpen är där, stor och i vägen. Tömde just mitt vinglas. Nä, nu drar jag på mig klackarna och beger mig på enkelt äventyr. I en stad jag inte hittar i, middag och intryck. Kanske rent av börjar med ett glas bubbel på den krog jag landar på. Nu får det bli fullt fokus på välmående ett tag. Saker som ger mig glädje ska omfamnas. Stress och prestationskrav ska undvikas. Och framtiden ... den kommer hur än jag mår eller beter mig. Så jag väljer att möta den rakryggad med ett falskt leende tills dess att leendet blir äkta igen.
Jag mot världen är att ta i. Men jag emot mina demoner.

Ett dilemma och ett beslut jag dividerat, vridit och vänt på, vägt för och emot, plus och minus om är frågan om att på egen hand ta steget att bli mamma.
Och jag trodde jag bestämt mig ett tag, sen uppenbarade sig nya inslag och argument och jag tog beslutet åt andra hållet.
Nu tror jag att jag nåt min slutstation.
Mer än allt annat vill jag bli mamma, men jag vill också ha en familj. Jag känner till massor av enormt starka ensamstående mammor, några på halvtid, andra på heltid. Känner också till fantastiska ensamstående pappor som gör allt själv.
Men ... ensam är inte alltid stark, ensam är skör. Jag har tagit beslutet att nej, jag vill ha en pappa till mitt eller mina barn. Dels för att jag vill dela det. Dela upplevelsen. Men också ansvaret. Tänkte just på en så enkel sak som att bryta en arm. Vem ska jag förvänta mig hjälpa mig då? Eller än värre, tänk om jag skulle gå bort. Två är starkare än en. Jag har ett grymt nätverk omkring mig, men jag kan inte bilda familj med mitt nätverk. Klart stöttning skulle finnas. Men är det verkligen ett bra sätt att starta ett så stort kapitel? Nej, jag vill och önskar och hoppas att jag får den där någon att dela allt med. Min familj. Tror att de flesta, eller kanske rättare sagt, jag hoppas att de flesta par som får barn åtminstone till en början har för avsikt att alltid finnas där för familjen, sen händer de saker, tragedier, separationer och en massa tok som aldrig går att förutse. Men grundpelarna borde väl ändå vara att vara tillsammans?
Jag är idag 33år, det är ingen jättepanik egentligen. Men jag va så nära att det nästan gick att ta på. Levde mitt i drömmen, den gjorde ont - mycket och ofta, men min övertygelse va slutet gott, allting gott. Det blev inte så. Det vart de motsatta.
Men jag hoppas få uppleva det igen.
Jag vill dela mitt liv med fadern till mina barn.
Så, några år har jag kvar än. Livet får visa vägen. Så får jag hoppas att jag orkar tills det står klart. Men barn blir det inte på egen hand. Eloge till alla som vågat, och till alla ensamstående.

Att falla för någon innebär för mig att jag vill vara med denne någon allt mer. Ett dygn i veckan räcker inte. Jag besitter inte förmågan att njuta av det som är. Om något eller någon får mig att må bra vill jag ha det mer och ofta. Och relationen jag befinner mig i leder ingenstans och kommer aldrig göra. Denna vetskap gör i sin tur att jag mår dåligt, när jag mår dåligt blir jag tjurig, när jag är tjurig är inte jag en person jag skulle välja att ha i mitt liv. Så med all rätt tar han nu för första gången avstånd. Jag är ledsen men påminner mig om att det är för det bästa. Med en mensvärk från helvetet, en trötthet efter alltför många nätter fyllda med oro och grubblerier så betedde jag mig inte bra mot mannen när han kom i lördags. Trots att han mötte upp i dörren med en underbar omfamning, glöggen stog på värmning och som alltid tar han hand om mig på ett så fint sätt. Nästa fredag har han planer med jobbet igen, på lördag vill han att jag kommer. Eller rättare sagt, han vill att jag kommer redan på fredag, jag kände väl då att jag sitter hellre själv hemma hos mig än hos honom. Vet ju att jag tyckt det varit mysigt att vara ensam hos honom tidigare, men den här dagen va jag inte i form. Säga emot va mer min melodi än eftertanke. Jag saknar ju honom hela tiden, längtar efter att få vara med honom. Men jag vill ha mer.
Så efter att han kallat mig för ett "neggo" och jag svarat med ett "realist" svarade han bara kort "sluta nu". Sen vart de tyst. Måndagen va första gången vi inte haft någon kontakt alls. Jag kände mig sårad och negligerad, men insåg att jag dragit de på mig själv. Igår kväll skickade han en bild på sitt kök, har köpt en ny spis. Jag svarade att de va ju roligt. Mm... Va svaret som kom. Nu när isen va bruten skrev jag i ett meddelande till honom att jag längtar efter honom hela tiden. Svaret vart desamma "mm..." En timma senare kom ett gonatt. Så antar att this is it. Jag försöker verkligen låta de bara rinna av och acceptera. Ett förnuft i mig vet att det här är bra. Men hjärtat säger något helt annat. Något är lite förstört. Vi har den där elefanten, och vi har mig som är konstant missnöjd med det som aldrig kommer att bli. Är kanske för det bästa, eller det ÄR för det bästa, men det gör ont, jag är ledsen och jag saknar honom.
Finns inte mycket jag kan säga, så ska försöka att inte sägs något alls. Allt finns där, alla tecken talar sitt tydliga språk. Nu ska bara hjärtat förstå.

Vilken konstig dag.
Minns ni mannen från vintern? Vars barn som luskammades, som jag tillbringade nätterna dansandes med till fötterna inte orkade mer, han som tog med mig på släktfest som slutade i bröllop. Tidigt i våras bröt jag med honom. Han fick välja, valde inte mig, så så fick det bli. Han ringde nu ikväll. Sa förlåt för hur han behandlat mig. Va deppig. Han fick den han väntade på tillslut, ett tag, nu har det tagit slut. Och då ringer han mig. Konstigt, vet inte riktigt hur jag reagerat på det, men är tacksam för att ursäkten tillslut kom. Han märkte slutligen vem jag va. För nu har hans värld rasat igen och jag gör honom glad. Som han sa -trots att jag hör hur arg du är på mig så mår jag ändå så mycket bättre bara av att höra din röst, du är den enda som nånsin lyssnat på mig.
Jag är inte arg på honom, han gjorde mig enormt besviken när jag behövde honom. Men arg är inte rätt ord.
Vet inte om jag kommer höra ifrån honom igen. Vet inte om jag ens bryr mig. Men att få en ursäkt betydde något. Hans samtal va nog främst egoistiskt, han sitter hemma ensam och tycker synd om sig själv och han minns mig som höll honom över vattenytan så många när han behövde det sist.
Sen tidigare idag ... mycket märkligt sammanträffande. Hans vän hörde av sig med. Helt från ingenstans. Han undrade mest hur läget va, han hade varit i det samhälle jag bor tidigare i veckan.
Frågade mannen från vintern om han visste att han också hört av sig, men det förnekades.
Märklig konstig dag och kväll.
Imorrn kommer Mr Nu. Hoppas kunna hålla allt i schack, sorgsenheten, tröttheten. Hade hoppats att samla energi den här dagen, men lagt mig med samma moln hängandes över och nya intryck att ta in och bearbeta.
Livet gör konstiga saker. Väljer att göra det som känns bäst, håller mig fast och åker med. Livet har ett sätt att styra precis dit de vill iallafall.