Ett dilemma och ett beslut jag dividerat, vridit och vänt på, vägt för och emot, plus och minus om är frågan om att på egen hand ta steget att bli mamma.
Och jag trodde jag bestämt mig ett tag, sen uppenbarade sig nya inslag och argument och jag tog beslutet åt andra hållet.
Nu tror jag att jag nåt min slutstation.
Mer än allt annat vill jag bli mamma, men jag vill också ha en familj. Jag känner till massor av enormt starka ensamstående mammor, några på halvtid, andra på heltid. Känner också till fantastiska ensamstående pappor som gör allt själv.
Men ... ensam är inte alltid stark, ensam är skör. Jag har tagit beslutet att nej, jag vill ha en pappa till mitt eller mina barn. Dels för att jag vill dela det. Dela upplevelsen. Men också ansvaret. Tänkte just på en så enkel sak som att bryta en arm. Vem ska jag förvänta mig hjälpa mig då? Eller än värre, tänk om jag skulle gå bort. Två är starkare än en. Jag har ett grymt nätverk omkring mig, men jag kan inte bilda familj med mitt nätverk. Klart stöttning skulle finnas. Men är det verkligen ett bra sätt att starta ett så stort kapitel? Nej, jag vill och önskar och hoppas att jag får den där någon att dela allt med. Min familj. Tror att de flesta, eller kanske rättare sagt, jag hoppas att de flesta par som får barn åtminstone till en början har för avsikt att alltid finnas där för familjen, sen händer de saker, tragedier, separationer och en massa tok som aldrig går att förutse. Men grundpelarna borde väl ändå vara att vara tillsammans?
Jag är idag 33år, det är ingen jättepanik egentligen. Men jag va så nära att det nästan gick att ta på. Levde mitt i drömmen, den gjorde ont - mycket och ofta, men min övertygelse va slutet gott, allting gott. Det blev inte så. Det vart de motsatta.
Men jag hoppas få uppleva det igen.
Jag vill dela mitt liv med fadern till mina barn.
Så, några år har jag kvar än. Livet får visa vägen. Så får jag hoppas att jag orkar tills det står klart. Men barn blir det inte på egen hand. Eloge till alla som vågat, och till alla ensamstående.

 

Min längtan

10 december 2015 20:49

Fint skrivet, som vanligt!
Jag tror att varje person måste följa sitt hjärta och det är bara när man lyssnar inåt som man kommer framåt!

Go for it - en dag kommer du att uppleva allt det där fina!
Kram

http://minlangtan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...