Att falla för någon innebär för mig att jag vill vara med denne någon allt mer. Ett dygn i veckan räcker inte. Jag besitter inte förmågan att njuta av det som är. Om något eller någon får mig att må bra vill jag ha det mer och ofta. Och relationen jag befinner mig i leder ingenstans och kommer aldrig göra. Denna vetskap gör i sin tur att jag mår dåligt, när jag mår dåligt blir jag tjurig, när jag är tjurig är inte jag en person jag skulle välja att ha i mitt liv. Så med all rätt tar han nu för första gången avstånd. Jag är ledsen men påminner mig om att det är för det bästa. Med en mensvärk från helvetet, en trötthet efter alltför många nätter fyllda med oro och grubblerier så betedde jag mig inte bra mot mannen när han kom i lördags. Trots att han mötte upp i dörren med en underbar omfamning, glöggen stog på värmning och som alltid tar han hand om mig på ett så fint sätt. Nästa fredag har han planer med jobbet igen, på lördag vill han att jag kommer. Eller rättare sagt, han vill att jag kommer redan på fredag, jag kände väl då att jag sitter hellre själv hemma hos mig än hos honom. Vet ju att jag tyckt det varit mysigt att vara ensam hos honom tidigare, men den här dagen va jag inte i form. Säga emot va mer min melodi än eftertanke. Jag saknar ju honom hela tiden, längtar efter att få vara med honom. Men jag vill ha mer.
Så efter att han kallat mig för ett "neggo" och jag svarat med ett "realist" svarade han bara kort "sluta nu". Sen vart de tyst. Måndagen va första gången vi inte haft någon kontakt alls. Jag kände mig sårad och negligerad, men insåg att jag dragit de på mig själv. Igår kväll skickade han en bild på sitt kök, har köpt en ny spis. Jag svarade att de va ju roligt. Mm... Va svaret som kom. Nu när isen va bruten skrev jag i ett meddelande till honom att jag längtar efter honom hela tiden. Svaret vart desamma "mm..." En timma senare kom ett gonatt. Så antar att this is it. Jag försöker verkligen låta de bara rinna av och acceptera. Ett förnuft i mig vet att det här är bra. Men hjärtat säger något helt annat. Något är lite förstört. Vi har den där elefanten, och vi har mig som är konstant missnöjd med det som aldrig kommer att bli. Är kanske för det bästa, eller det ÄR för det bästa, men det gör ont, jag är ledsen och jag saknar honom.
Finns inte mycket jag kan säga, så ska försöka att inte sägs något alls. Allt finns där, alla tecken talar sitt tydliga språk. Nu ska bara hjärtat förstå.