Tröttheten är obeskrivlig.
Tårar som bränner precis hela tiden.
Hungrig, men aptitlös.
Julklappsinslagning och en flaska bubbel, Bingolotto och en passionfruktscheesecake färdig.
Ja, dan före doppardagen. Julens i särklass bästa dag enligt mig. Där jag växte upp innebar kvällen pyntande, bastu och en renbäddad säng, gärna Bingolotto, klä julgranen, slå in de sista klapparna och ett hem som doftar av så mycket mat och den första skinkmackan som åts.
En tradition jag gjort om, anpassat men med mycket behållt. Det är mysets kväll. Men i år är det inte sig likt. Ska ha min andra lediga julafton på 15 år imorgon. Men sen blir det en del jobb. Så vägt för och emot vad gäller att fylla kylen med julmat. När ska jag äta den? Men va trist att inte ha något hemma alls. Beslöt mig häromdan när jag va och handla att göra åtminstone en Janssons frestelse, givetvis va anjovisen slut. Köpte en burk sill. Tänkte inte mycket på det då. Idag saknar jag doften av gratängen i ugnen. Hade tänkt att köpa lite färdigskuren julskinka. Har glömt bort det. Idag råkade jag passera en frysdisk och såg en fryst frestelse ... den fick följa med hem.
Saknar massor här hemma. Saknar att dela dagen med någon. Den där jag tänker till för, eller som jag diskuterat kylskåpets innehåll inför helgen med. Jag har insett de faktumet, jag är ensam, ingen kommer äta någon julmat med mig, ingen kommer göra julgodis tillsammans med mig eller gladeligen äta upp den, så jag valde bort allt.
Som en extra kickstart på helgen har min mormor fått en propp i benet. Då morfar gick bort förra året så står mormor själv. Ser hennes typ av ensamhet annorlunda mot min, hon va gift med morfar i dryga 60 år. Måste vara fruktansvärt att förlora sin motpart efter så många år. Men det hör livet och ålderdomen till tyvärr. Någon måste gå först.
Så morgondagens julfirande har ställts lite på ända. Var? Hur? Vem?
Vi löser det.
Min efterlängtade ledighet som börjar på måndag morgon kräver nu att mitt fokus inte läggs på mig och välbehövd vila. Min mormor kommer behöva hjälp. Och självklart, tvekar inte en sekund. Men jag är trött. En trötthet mina föräldrar inte känner till. De vet inte att jag tillbringar 70% av min lediga tid hemma i floder av tårar. Jag vill inte att de ska veta. Behöver inte veta. Men de kommer aldrig förstå varför mina ögon kommer att tåras när vi ska prata om hur vi ska få ihop det här bäst för mormor. De har en resa inbokad och åker på annandagen.
Julen i år kommer att komma och gå. Om ett år kommer jag inte minnas den här helgen.

Relationerna då? Är en lång historia och ett separat blogginlägg. En annan gång - kanske.

Till glädjeämnena finns faktiskt också rubriker. Min systerdotter har träffat sin reumatolog och nåt en okej kompromiss åtminstone hon ska försöka leva med. Psykologen klickade det med och hon känner en lättnad bara över att kontakten skapats. Lycka för mig!
En av mina älskade vänner, bosatt i London kom hem till Sverige idag. Och under en kort stund fick jag den stora äran att kramas med hennes nu fyra månaders gamla dotter. Efter jul tar vi en kväll, bara hon och jag med kramar, skratt och gråt. Ser så fram emot det!