Vilken konstig dag.
Minns ni mannen från vintern? Vars barn som luskammades, som jag tillbringade nätterna dansandes med till fötterna inte orkade mer, han som tog med mig på släktfest som slutade i bröllop. Tidigt i våras bröt jag med honom. Han fick välja, valde inte mig, så så fick det bli. Han ringde nu ikväll. Sa förlåt för hur han behandlat mig. Va deppig. Han fick den han väntade på tillslut, ett tag, nu har det tagit slut. Och då ringer han mig. Konstigt, vet inte riktigt hur jag reagerat på det, men är tacksam för att ursäkten tillslut kom. Han märkte slutligen vem jag va. För nu har hans värld rasat igen och jag gör honom glad. Som han sa -trots att jag hör hur arg du är på mig så mår jag ändå så mycket bättre bara av att höra din röst, du är den enda som nånsin lyssnat på mig.
Jag är inte arg på honom, han gjorde mig enormt besviken när jag behövde honom. Men arg är inte rätt ord.
Vet inte om jag kommer höra ifrån honom igen. Vet inte om jag ens bryr mig. Men att få en ursäkt betydde något. Hans samtal va nog främst egoistiskt, han sitter hemma ensam och tycker synd om sig själv och han minns mig som höll honom över vattenytan så många när han behövde det sist.
Sen tidigare idag ... mycket märkligt sammanträffande. Hans vän hörde av sig med. Helt från ingenstans. Han undrade mest hur läget va, han hade varit i det samhälle jag bor tidigare i veckan.
Frågade mannen från vintern om han visste att han också hört av sig, men det förnekades.
Märklig konstig dag och kväll.
Imorrn kommer Mr Nu. Hoppas kunna hålla allt i schack, sorgsenheten, tröttheten. Hade hoppats att samla energi den här dagen, men lagt mig med samma moln hängandes över och nya intryck att ta in och bearbeta.
Livet gör konstiga saker. Väljer att göra det som känns bäst, håller mig fast och åker med. Livet har ett sätt att styra precis dit de vill iallafall.

En flaska bubbel kräver inte långklänning och en vacker makeup och håruppsättning i det här hushållet. En flaska bubbel kräver ett glas.
Slickar öppna sår, klappar mig själv på axeln, tänker, funderar, fantiserar och drömmer mig bort.
I spöregn som i december borde va snöfall har jag städat upp på uteplatsen, sommarmöblerna ihopplockade och krukorna tömda och inställda i förrådet. Saknar inte snön, men längtar efter ljuset. Två på eftermiddagen och det är dags att gå runt och tända i rummen.
Nu väljer jag att tillbringa resten av dagen i stiltje. Greppar en bok, korkar upp och fastnar en stund med blicken på bubblorna, börjar bli varmt med den typen av värme som enbart levande ljus kan ge. Finns middag kvar från igår bara att värma. Alla måsten får vänta.
Lediga vardagar. Så uppskattat.