Ett dilemma och ett beslut jag dividerat, vridit och vänt på, vägt för och emot, plus och minus om är frågan om att på egen hand ta steget att bli mamma.
Och jag trodde jag bestämt mig ett tag, sen uppenbarade sig nya inslag och argument och jag tog beslutet åt andra hållet.
Nu tror jag att jag nåt min slutstation.
Mer än allt annat vill jag bli mamma, men jag vill också ha en familj. Jag känner till massor av enormt starka ensamstående mammor, några på halvtid, andra på heltid. Känner också till fantastiska ensamstående pappor som gör allt själv.
Men ... ensam är inte alltid stark, ensam är skör. Jag har tagit beslutet att nej, jag vill ha en pappa till mitt eller mina barn. Dels för att jag vill dela det. Dela upplevelsen. Men också ansvaret. Tänkte just på en så enkel sak som att bryta en arm. Vem ska jag förvänta mig hjälpa mig då? Eller än värre, tänk om jag skulle gå bort. Två är starkare än en. Jag har ett grymt nätverk omkring mig, men jag kan inte bilda familj med mitt nätverk. Klart stöttning skulle finnas. Men är det verkligen ett bra sätt att starta ett så stort kapitel? Nej, jag vill och önskar och hoppas att jag får den där någon att dela allt med. Min familj. Tror att de flesta, eller kanske rättare sagt, jag hoppas att de flesta par som får barn åtminstone till en början har för avsikt att alltid finnas där för familjen, sen händer de saker, tragedier, separationer och en massa tok som aldrig går att förutse. Men grundpelarna borde väl ändå vara att vara tillsammans?
Jag är idag 33år, det är ingen jättepanik egentligen. Men jag va så nära att det nästan gick att ta på. Levde mitt i drömmen, den gjorde ont - mycket och ofta, men min övertygelse va slutet gott, allting gott. Det blev inte så. Det vart de motsatta.
Men jag hoppas få uppleva det igen.
Jag vill dela mitt liv med fadern till mina barn.
Så, några år har jag kvar än. Livet får visa vägen. Så får jag hoppas att jag orkar tills det står klart. Men barn blir det inte på egen hand. Eloge till alla som vågat, och till alla ensamstående.