Häromdagen hade jag en helkväll inbokad med min systerdotter. En tur på stan, middag och sena bion. Då hon snart fyller 17år vart jag så glad när hon frågade om jag ville ses. Minns ju själv de där åren. De hände så mycket, gasen i botten hela tiden. Och hon vill ändå hänga med sin moster. Lycka!
Men kvällen tog en oväntad vändning. Hon ville och behövde prata. Öppnade med att fråga hur jag hade de i skolan. Jag svarade spontant att de va en rolig tid! Självklart, bryter man ner det så är det nog inte lätt för nån just gymnasieåren, det är en berg- och dalbana, man börjar hitta sin egen plats, vänner kommer och går, intriger och kärlekar som stormar, sen skola, framtidstänk, och villfarelsen att man kommer leva för alltid.
Här börjar hon själv berätta, hon mår enormt dåligt. Har gått hos skolans kurator en tid och börjat öppna upp, kuratorn i sin tur har remitterat till en psykolog som hon väntar på samtal ifrån. För ett par månader sen va hon på nåt sci-fi event och fick träffa och fotas med en för henne stor idol, författare och skådespelare i nån av alla dessa filmer jag inte kan namnet på. När hon säger att "jag vart så glad att det gjorde ont i hela kroppen, ska det vara så att det gör fysiskt ont att vara riktigt glad?" Då gjorde mitt hjärta ont. Till detta lider hon av något som fortfarande klassas som barnreumatism, injektioner och tabletter i mängder. Hon har enormt svårt att svälja tabletter, då pratar vi inte svårt utan extremt svårt, ska man då svälja tio stycken är de rätt klart att det är förknippat med en hel del ångest. Sprutorna är ett ännu svårare ämne, att trots att hon fått injektioner i flera år är hon direkt livrädd för dom, och då pratar vi i nivå med att nästan eller faktiskt svimma när det är dags. Hon är en sån kämpe min älskade tjej. Men så avslöjar hon att hon slutat att ta sin medicin, injektionerna kommer hon inte undan då hennes mamma ger henne dom, men tabletterna som hon sköter själv. Hon klarar sig, säger hon när jag undrar över smärtnivån hos henne. Hon ska dock prata med sin läkare om det här. Och vad kan jag säga, hon valde mig för att få prata och få lätta känslan, så jag lyssnar, vill inte ifrågasätta henne och hennes beslut, hon vill bara ha någon. Så hon lider. Och det knäcker mitt hjärta...
Sen vännerna. Ja, det är lätt att sitta årtionden senare och veta att det ordnar sig, vänner kommer, går, hugger en i ryggen och man växer ihop och man växer isär, somliga är det närmsta man har för att snart försvinna helt ur minnet. Hur förklarar man det hoppfullt för en sjuttonåring? Hon lever i det. Bilder på Facebook som avslöjar fester hon borde varit inbjuden till, sms med frågan om vart hon är, timmar efter gänget redan ätit middag ihop, något de givetvis glömt fråga henne om. Det hon berättat för mig skulle jag inte kalla för mobbing, det är utveckling, de intresserar sig för olika saker och hittar sig i nya sociala grupper och sammanhang. Hon är inte ensam utebliven, de är två eller tre som missar diverse händelser. Men hon mår dåligt av det. Vill inte ta plats. Hon berättar om hur hon före sommarlovet tog plats, hördes och skrattade för att nu den här terminen hellre sitta tyst lite bredvid. Hennes kurator har sagt att hon går och bär på och känner så mycket dåligt samvete, för vad har de inte ännu lyckats sätta fingret på.
Jag är glad och tacksam och känner så stor värme för att hon vågar komma till mig. Jag försöker hitta rätt vägar för att vägleda henne så vuxet som möjligt utan att på något sätt sätta mig på eller över henne. Jag vill att hon ska komma till mig, har lovat att inget berätta för hennes mamma, och det kommer jag inte göra. Men jag måste göra nånting. Hon är stor nu, hon kan ta sina egna beslut, önskade bara jag kunde göra mer än att lyssna. Vill kunna lyfta henne igenom. Men jag kommer definitivt försöka tränga mig på mer, föreslå kvällar att ses. Ha henne hos mig och hoppas att hon snart kommer att känna att livet inte är så hopplöst, önskar henne ett lyckorus som inte gör fysiskt ont i henne, önskar henne något som ger henne motivation. Ett och ett halvt år kvar av skolan, ur en vuxens perspektiv går de hur fort som helst, men för en tonåring är det en livstid. Jag vet det, minns det.
Vill inte på något vis göra det här om mig. Men dessa sömnlösa oroliga nätterna är galet jobbiga. Har fortfarande inte hittat min person att prata om det här med, så tacksam för min blogg som är den största ventil jag har. Men hur än jag skriver slutar de inte smärta i hjärtat, och tårarna vill inte sluta rinna.