Klumpen i halsen är tillbaka. Tredje dygnet nu. Så oerhört konstig fysisk känsla. Allt är tillbaka. Är det den personen jag är idag. En som lider av ångest? Inte jag? Sånt hör man om, man är aldrig den som är den. Är det han som gjort det här mot mig? Något jag aldrig känt före allt rasade, men som nu gör sig påmint då och då. Första gången dock som det hänger kvar konstant.
Började i onsdags. Ingen trigger. Plötsligt va den bara där. Impulsen att framtvinga rapar, hostningar. Tanken att "jag satt något i halsen". Nästa tanke "knöl". Jag sväljer och sväljer. Men den sitter envist kvar. Jag gråter, då lättar den en aning för stunden.
Har haft anledning att rota en del i fenomenet "klump i halsen" en tid, men inser att mina råd och tips är värda noll. För de fungerar inte på mig. Hur hamnade jag här? Hur vart jag en sån? Jag är ju en uppåt, positiv och i grunden lycklig och stabil person. Men hon verkar för alltid vara borta. För den insikten hatar jag honom, X, för innan hans svek fanns inte det här.
Jag vet ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här.
Så min plan för helgen har vridits på så många gånger att jag slagit så många dubbelknutar att slutändan vart att släppa ur all luft och tänka om.
Mannen Nu ville fortfarande att jag skulle komma trots vad jag tidigare trott. Jag beslutade mig för att förhoppningsvis positivt överraska honom redan ikväll med att dyka upp. Att han skulle iväg med kollegor visste jag. Men vi får vakna tillsammans. Det är värt mycket.
Så jag rullade hit. Nog vart han överraskad alltid. Släppte för en stund sen av honom vid restaurangen han skulle till och har nu slagit mig ner och öppnat en flaska vin i hans soffa. Varför jag trots förnuft valt att åka hit är enkel. Han får mig att må bra. Och jag önskar innerligt att han under helgen kan få mig att läka och få klumpen att gå tillbaka. Ett socialt och emotionellt experiment om man så önskar. Veckan har känts så fel utan direkt kontakt. Jag ligger varje natt och sniffar på en en kvarglömd T-shirt som doftar honom. Längtar, önskar mer och landar i hopplöshet. Njut av stunden! Jag försöker verkligen!
Bestämt mig för att på egen hand utforskare de centrala delarna av stan och hitta mig en restaurang för middag ikväll. Varför inte? Äta bör man. Och tid för tankar vill jag ha så få som möjligt. Det kan bli mysigt. Candlelightdinner för en!
Det är oavsett skönt att ha förmågan att känna sig bekväm och hemma i någon annans hem. Jag trivs.
Ett av mina orosmoln, min tonårs-systerdotter skickade ett sms idag. Hon ska träffa psykologen nästa vecka och är så glad och lättad för det! Gjorde mig så rörd. Fejka är lätt, men utropstecknen i hennes sms visade ändå känslan om man vet hur hon annars skriver.
Idag har jag också varit på en annan mindre bra tillställning för en person med ångest, en begravning. Min mormor och morfars bästa vänner, maken där gick bort i november. Idag begravdes han, på dagen ett år efter att morfar begravdes. Gick med min mormor som inte längre är i läget, eller vill fixa sånt själv. Återigen stog de tydligt hur viktig familjen är. Genom hela livet. Att se min mormor och den nyblivna änkan gråta hejdlöst tillsammans gjorde riktigt ont. De har känt varandra genom större delen av livet, och här står de nu 87 respektive 90 år gamla, båda överlevt deras makar. Hjärtskärande samtidigt som de va enormt vackert. Bästa vänner.
Men visst är det en helt annan generation. Frågade mormor hur det kom sig att de aldrig skaffat barn så svarade hon att de har de aldrig pratat om. Hon visste inte.
Tänker på allt mina vänner vet om mig, hur jag är som en öppen bok i nästan allt. Hur kan man inte under alla år pratat om barn? Framförallt då mormor och morfar har en dotter. Är inte vanligt att man inte har barn från den generationen heller. Men man pratade inte om sånt. De gjorde inte det iallafall.

Stryker med fingrarna över strupen. Klumpen är där, stor och i vägen. Tömde just mitt vinglas. Nä, nu drar jag på mig klackarna och beger mig på enkelt äventyr. I en stad jag inte hittar i, middag och intryck. Kanske rent av börjar med ett glas bubbel på den krog jag landar på. Nu får det bli fullt fokus på välmående ett tag. Saker som ger mig glädje ska omfamnas. Stress och prestationskrav ska undvikas. Och framtiden ... den kommer hur än jag mår eller beter mig. Så jag väljer att möta den rakryggad med ett falskt leende tills dess att leendet blir äkta igen.
Jag mot världen är att ta i. Men jag emot mina demoner.