Att ta ut lite extra kompledigt va helt rätt. Varit så lat idag. Vaknade tidigt som tusan, men efter att ha vart uppe en vända somnade jag om i hela två timmar till. Allt ur resväskan är nu tömt och tvättat. Och kvällen bjöd på poleträning som gett massor av energi. Så underligt hur man kan känna sån lycka efter några timmar på stolpen! Ändå har jag stagnerat ordentligt och har väldigt svårt med många trick, även såna jag nu kämpar med i månader! Men fast besluten om att en dag sitter även de!

Så dejt 4.... Ja vad kan man säga, är att överdriva att kalla de för dejt ens. Efter några dagars skrivande så väcktes både fjärilar och en massa leenden har passerat mina läppar. Så vi kunde inte vänta till att ses på torsdag. Utan en snabb fika vid halv tio igår kväll fick de bli. Och ... platt pannkaka. Det fanns ingenting!!! Noll, nada, niet! Hur knäppt är de? Absolut. Kramen när vi möttes va efterlängtad och innerlig. Men sen fanns de inget mer. Vi va båda överens om de och bekräftade att försöka duger i några meddelanden idag på förmiddagen.
Så plötsligt börjar jag förstå de som skriver och gärna vill träffas omgående. Allt detta skrivande ger en bild, en uppfattning som sällan är lika lätt att återfå eller återge.
Finns en annan jag skrivit med i närmare två veckor. Han är precis som jag innan dejt 1. Ses? Nej va läskigt!! Insikten om att försöka träffa någon på nätet och ändå inte våga ta steget fullt ut finns, men det konstiga och krystade väger för tungt.

Så, mot nya äventyr. Känner att energi och harmoni börjar återvända efter resan vilket är bra. Två veckor till sommarens första festival och jag längtar som ett barn till julafton!

Hemkommen efter en jobbvecka i Barcelona. Sjukt trött och sliten. Men åh denna känsla av att komma hem. Tanken va att jobba idag och imorgon med innan jag skulle få fyra dagars återhämtning. Men chefen hade varit snäll och bemannat upp så slutade efter lunch idag, och även morgondagen vart ledig.
Men ... Barcelona!
Föll inte för staden som jag förväntat mig. Men kombinationen strandliv och underbar shopping i händelsernas centrum i en storstad är grym! Det jag saknade va små härliga gränder med uteserveringar. Känns som att alla gator är storgator, och de gränder som finns bjuder inte på serveringar.
Däremot, att vara helt ointresserad av fotboll och CL och av en händelse hamna där när Barca vinner titeln. Vilken upplevelse! Ett minne för livet. Har aldrig sett på maken till folkfest! Jag blev helt uppslukad och alla luckodepåer fylldes på till max. Inte nog med firandet på segernatten, dagen efter så råkade vi kliva ut på gatan utanför lägenheten vi hyrt just då kortegen med hela lager ska börja sitt segertåg mot Placa de Catalunya. Alltså .... nej jag finner inte ord!
Wow är det bästa jag kommer på!

Sen har veckan också bjudit på en ny kontakt i mitt dejtingliv. Faktiskt någon som får det att pirra och tvingar mungiporna uppåt! Vi har inte träffats än, men skriver desto mer. Det är nåt visst i orden. I ordföljden. I meningsuppbyggnaden. Vi hade bokat in att ses på torsdag. Jag ville ha de så då jag kom hem sent igår kväll och sen skulle jobba några dagar till. Men nu verkar de som att vi kan komma att träffas redan ikväll. Har fjärilar i magen som jag njuter av, en oro att mötet blir en besvikelse mot våra skrivna ord. Men, jag måste påminna mig, för att vinna måste man satsa!

Just hemkommen med nattbussen. Jag har sagt hejdå.
Gråter inte än. Men tårarna bränner. Varit på en spelning med vänner. På vägen mor station passerade jag den krog jag och mannen från vintern tillbringat så mycket tid. Där stog han utanför i vimlet. Jag är inte nykter, men klarare än ofta. Han ser mig i ögonen, de vackraste ögon han nånsin sett. Han säger Tyck inte om mig. Jag svarar mitt vanliga, jag är inte kär i dig, men jag älskar dig min vän. Han ser mig, men missar det som finns. Sen förra veckans sammanbrott och han som hjälpte mig upp har han inte en enda gång frågat hur jag mått. Jag har ikväll frågat om när han är ärligast, nykter eller onykter. Han säger att det han säger är det han känner. Jag kontrar med frågan om då de äkta känslorna gått över när nykterheten återvänder. Nej blir svaret jag får. Men ... vi är ... ingenting. Jag ser honom i ögonen och ber honom ta ett beslut. Han väljer inte mig. På mina höga klackar vänder jag honom ryggen. Jag är klar nu. Alla mina tankar och magkänsla tidigare bara förstärks. Jag går, och stannar inte förrän jag är långt bortom synhåll från krogen. Jag gjorde rätt.
Ensamheten är mer påtaglig nör jag inser att jag skjuter bort de som faktist vill ha mig och de som får mig att må bra. Men jag kan inte fortsätta såhär. Det måste handla om mig. Om ömsesidighet. Om tvåsamhet. Jag vill finna min Knight. Som jag får att känna de där fjärilarna, som väcker fjärilarna hos mig. Kan inte nöja mig med någon som vill ha mig, eller någon som jag duger som tidsfördriv hos. Jag behöver och vill ha mer.

Ännu en arbetsvecka till ända. Stress ut i fingertopparna och plötsligt vart det tyst och lugnt. Tänker en hel del på föregående helg. Då tårar och ett oväntat återseende präglade min tid. Allt som kommer ikapp ju längre tiden går och distansen till händelser ökar. Föll ihop och bara grät flertalet gånger. Det va skönt, men tröttheten gör sig påmind ändå. Hur mycket kraft som krävts av mig att hålla skenet uppe, att ha ett sken, att våga hoppa i så många avseenden. Vågat släppa kontrollen och hittat tillbaka till fullt fokus igen.
Jag gör det jag trivs med mest. Sitter och njuter av allt som växer, av vinden i träden, av fågelkvitter och en värmande sol.
I veckan hörde mitt ex kollega av sig igen. Han berättade att mitt ex flamma, som också är hans vän är ute på otrohetsäventyr efter att mitt ex valt jobb framför tid med henne. Jag vet .... inte sunt ... men jag kunde inte sudda ut mitt fåniga leende på timmar efter att han berättat de. Karma - man bara måste älska karma.
Efter helgen får jag lite miljöombyte. Reser till Spanien och med lite panikartad spänning ser jag fram emot det. Visst hade jag gärna åkt privat, nu är det jobb 24-7 som gäller, men åh, riktig värme, sol, människorna, maten! Ser fram emot de!
Träffade mannen från vintern förra helgen. I vanlig ordning, prat om könslor, något som finns där men som ändå inte räcker till. Sällan man träffar någon som känns så rätt. Att säga nej till närheten va svårt. Men allt är satt i ett annat dager nu. Det finns könslor. Jag har dejtat andra sen sist. Och viktigast av allt, han vill ju inte ha mig. Eller jo, i viss mån vet jag att han vill de. Men som nämnt många gånger förrut, vi är inte påväg mot samma mål. Underbart att träffa barnen igen. Som jag saknar den lilla familjen, som jag trivs i den bubbla vi tillsammans kliver in i. Men den är på låtsas. Vi delar allt, men är milslängder isär. Fina karl. Vilken tur ändå att han ändå påstår att vi inte är. Vart skulle jag ta vägen om han skulle komma och be mig vara hans? Han vet vad jag vill ha, han känner att han gjort sitt på den fronten, vi skulle aldrig bli tillräckligt lyckliga ändå. Jag för att jag får ge upp de jag vill ha, han för att han nekar mig de största jag vill ha. Kan man inte både få äta kakan och ha den kvar?

Efter torsdagskvällens inlägg fick jag mig både en tankeställare och ett bryt därefter.
Här går jag i ett radhus som skulle kunna innefatta både en och flera barn, två vuxna och ett helt familjeliv. Ja, här går jag ensam. Funderar om jag är helt knäpp. Det är kostsamt, det är stort. Det är lite av min dröm. Men är det verkligen realistiskt?
Jag trivs så oerhört bra. Tror många skulle bara våga drömma om att bo som jag gör. Men ... vi närmar oss ett år sen mitt liv byttes ut mot ett nytt. Jag har allt jag vill ha vissa dagar, och så ofantligt mycket som saknas andra dagar. Dessvärre säljs de inte i butik.
En del av mig älskar lugnet och friden av att vara ensam med bara mig själv i fokus. En annan del av mig längtar efter tvåsamheten. Växeldra är ett uttryck jag ofta läst på en väns blogg. Så bra uttryck, just nu är det just det jag behöver. Jag har lagt all energi på omplantering och trädgård idag, köttet är kryddat och klart för grillen, ugnen är uppvärmd. Vad jag skulle ge för den där naturliga grejen att någon annan tänder grillen medans jag tvättar bort jorden under naglarna. Någon som går och låser igen förrådet femton meter bort från altanen för att vi är klara där för dagen nu.
Det är lördag. Haft en mysig dag. Men jag bor i en radhuslänga. Närmst mig kom för en stund sen dottern med man och deras barn för att äta middag hos mormor och morfar. De tjoas och skrattas, deras grill är tänd. På min andra sida är det tyst, antar att de är bortresta. I längans sista hus är det full rulle. Barn som högt skriker låttexter ur Frost, en pappa som försöker överrösta dottern i ett telefonsamtal, en mamma som skrattar så äkta med sitt yngsta barn och nån väninna som är på besök. Hör att även dom dukar upp utomhus.
Och så va de jag.... Varit ute hela dagen, hållt mig ajour i mobilen, grejat, donat och myst i värmen. Men ingen har avbrutit mig och berättat att tvättmaskinen är klar, eller frågat om jag vill ha en kopp kaffe.
Jag bröt med dejt 3 i torsdags. Det känns rätt, men jag saknar honom idag. Saknar hans blick, hans uppmärksamhet, hans åtrå ärligt talat. Försöker plocka fram de där som fick mig att må direkt dåligt. Men vill bara ringa honom och säga att jag gjorde fel. Ja, mitt förnuft tycker inte de va fel. Men jag är så klar med det här nu. Vill inte vara ensam längre. Vill hitta honom, min andra och bättre hälft. Jag är villig och redo. Tänkt tanken att öppna upp den där dejtingsidan igen, men den världen va svår, krystad och jag vet inte. Kanske en annan dag. Inte ikväll.
Jag sitter på världens bästa nätverk av vänner. Men den här helgen har jag ingen. Absolut inte så att jag klandrar någon, men alla har vi våra egna fullt pågående liv. Känner mig fruktansvärt ensam, övergiven på ett konstigt sätt. Vet att det inte är så.
Tog en av mina läsares råd, en flaska rosa bubbel bara för mig. För att jag är jag och för att jag vet att jag älskar allt livet har att erbjuda även när allt är grått och trist trots solsken och värme.

Jajamensan, det blir titeln på min bok den dagen jag klurat ut tricket.
I veckan gjorde jag något jag kanske aldrig gjort tidigare. Men, då pratar vi icke om självutvecklande utmanande spännande äventyr. Jag sa stopp och belägg och stannade. Sjukanmälde mig på jobbet och drog ner gardinerna. Sov länge, köpte pizza till middag och såg på film. Efter ett intensivt år, intensiv vår och några intensiva månader och veckor tog det stopp. Summerar alla könslor som funnits de senaste tolv månaderna. Det skulle räcka för en livstid tror jag. Min fortsatta high är att utmana och utvecklas. Där får jag mina kickar. Sen den 1 maj har jag träffat en karl, dejt 3. Han är mycket, han är intensiv. Han besitter egenskaper som får mig att vilja slå honom, hårt. Han har egenskaper som får mig att le som en tonåring. Han har sidor som får mig att motarbeta driften att slå ner blicken i golvet. Han får mig att skratta. Han har också fått mig att gråta. Han är så annorlunda. Eller är han just som alla andra? Han känner passionerat, han trycker ner mig i skorna och får mig att känna mig otillräcklig och fel, han faller för mig. Jag - jag passar inte i hans mönster. Beter mig inte som han förväntar och både önskar och önskar inte. Jag svarar inte som hans manus i huvudet berättat att jag skulle svara. Jag svarar inte snabbt nog. Jag är fel och i all välmening rätt. Han vill inte forma mig in i rätt gjutform, men har svårt att bara se något han inte sett förrut utan att ifrågasatta.
Vi skulle kunna vara varandras rätta eller varandras undergång.
På samma sätt som jag skjuter undan honom vill jag att han kommer tillbaka. På samma sätt som han kan skratta åt något som jag verkligen menar, så det gör ont i mig, så tror jag inte han vill att jag ska reagera det minsta på ett annat sätt.
Han lär sig mig, och jag lär mig honom. Jag tycker att ansträngningen är lite för stor, men ändå tycks jag inte kunna klippa. Något drar mig till honom.
Förra helgen va jag hos honom. För mig att vara borta torsdag ända till söndag är så konstigt. Ja, jag längtade hem. Men njöt av att vara bortkopplad från alla mina borden och måsten här hemma. Njöt av hans sällskap. Min ide av en kravlös tillvaro är inte densamme som hans. Han har en rastlöshet i kroppen. Något jag upplever som ett behov av att räcka till. Inte vara tråkig. Men ... jag är tråkig. Tyckte vi lärde känna varandra ytterligare en bit under dessa dagar. Men för honom känns det ändå som att de går för sakta. Jag vill inte ha kampen. Jag vill ha en naturlig övergång från a till b, för att sen om allt går väl nå både cdefghijkl osv.
Jag stängde ner min profil på dejtingsidan i förra veckan. Söker ingenting där.
Vill inte bli tagen med storm, eller jo kanske lite, vill inte tvinga fram en framtid, men vill se den, vill inte jobba så hårt på att starta upp en relation, vill jobba hårt på en bra relation.
Så, min ängel och djävul sitter återigen på mina axlar och drar mig mitt itu.
Nånting känns bra, nånting känns inte alls bra.
Efter en stormig diskussion i måndags kväll har vi inte setts. Jag avfärdar utan att avskriva. Jag längtar efter min egen tid och utrymme. Men avståndet gör att jag inte har lyxen att ta den. Det blir allt eller inget. Och jo, jag saknar väl lite också. Äntligen har jag en kväll före ledig dag med sol som värmer altanen, vitt kylt vin i mitt glas och musik i lurarna. Här mår jag bra. Men tveksamheten om vad jag vill och känner stör. Jag känner ju nånting, annars hade de varit lätt. Men känner jag för honom som man bör för någon man vill leva med? Det kanske är skador från tidigare liv som sätter käppar i hjulet, eller är det mitt försvar, eller känner jag inte tillräckligt mycket?
Frågorna hopar sig i vårsolen. Och jag drar mig till minnes att de va just hit jag inte ville. Grubbla, undra, fantisera. Jag vill VETA att jag är på rätt spår. Att jag är redo. Att det är rätt.
Känns de bra så är de bra. Så är det, men om det känns så rätt ibland, och samtidigt så fel ändå....

Vi som jobbar schema vet att röda dagar sällan är lika med ledighet. Det va alldeles öde på gator och landsväg imorse när jag åkte till jobbet. Väl framme är det också en annan lunk, det är helg, och det ska märkas.
Längtar ändå hem. Önskade mig en helg av vila och kravlöshet. Men, livet fortsätter trots att jag är trött. Så istället står en packad väska i bilen. En helg bortrest väntar. Och jag håller tummarna för att de kommer vara värt de.

De senaste veckorna har verkligen varit till bredden fyllda. Jag stressar mer eller mindre konstant, max en dag i veckan har jag haft möjlighet att bara åka raka vägen hem efter jobbet. Sist jag vaknade en ledig dag och bara lät dagen ta form allteftersom den gick minns jag knappt. Men i allt som jag jag egentligen känner som tröttande finner jag mer och mer energi. Träningen går så sjukt bra, både på gymmet och i polestudion. Att börja träna bestämda dagar och tillsammans med en annan har gett utdelning, vi båda har känt att det funnits både en och flera pass som man lätt hade hoppat om man inte hade pressen av någon annan som räknar med ens närvaro. Tomten pockar på uppmärksamhet och kräver sitt så fort vädret inte visar mer november än maj. Vänner som krisar och behöver. Vänner som vill glädjas, umgås och fika. Och så dejtinglivet. Känns som allt och alla drar i en. Saker jag känner att jag måste göra för min egen skull, saker jag skulle vilja göra, och saker jag känner att jag borde göra. Får inte ihop det, får inte ihop dygnen. Om två veckor reser jag bort i jobbet. Trots att det ändå är jobb 24-7 så ska det bli skönt att bli ifråntagen möjligheterna att säga ja eller nej till allt för en vecka. Miljöombyte och en paus från min fritid.
Älskar mitt liv bortom ord.