Kan inte riktigt avgöra om en hel livstid passerat eller om det just hände. Sex månader sen jag fick mitt livs största knockout. Då exet skulle hämtas hem till vårt nyköpta hus, där rummet för vårt framtida barn fanns, där ritningarna och kalkylerna på vårt blivande renoverade kök låg framme, där champagnen låg på kylning i väntan på att öppnas och skålas i då glöden på grillen på vår altan skulle ta sig.
Så mycket har hänt, så många känslor har känts och så mycket har förändrats sen dess.
Så för sex månader + en dag sen hade jag resten av mitt liv klart för mig. Visste precis vart jag va påväg och exakt vem jag skulle dela det med. De följande två månaderna skulle komma att vara de värsta jag upplevt. Konstant ångest, en övertygande känsla om att kroppen skulle ge upp och jag faktiskt skulle dö. Med ett ex som stoppade in svansen mellan benen och drog och lämnade allt i en enda röra utan några som helst ambitioner att reda ut och städa upp. Jag som slutade sova, slutade äta, grät och kräktes. Fick några andrum, men de flesta följdes av bakslag. Fanns inget ljus.
Men ... sakta med säkert har det hänt grejer, utvecklats och avslutats.
Idag kan jag ärligt säga att jag är glad att han inte finns kvar i mitt liv. Är inte glad att min man försvann, men den han blivit är ingen jag vill ha med att göra. Stämmer det man läser och som terapeuten säger att det tar ett år att komma över en separation så kan jag bara säga, jippi, jag är halvvägs.
Är lite tragiskt när man blir så emotionellt knäckt att ens lyft ska bottna i praktiska materiella ting. Men kanske va det också en stor del i mitt sammanbrott. Hemmet, bilen, ekonomin. Att plötsligt bo mil utanför stan istället för i MIN fina lägenhet i stan. Tryggheten va borta.
I de relationer jag avverkat det senaste halvåret märks det tydligt hur pass skadad jag blivit. Jag sveps gärna med, älskar att trivas, skratta och umgås med någon som vill hålla om mig. Men jag har en hög guard, blir tillfälligt förälskad men inte kär. Det är inget jag strävar efter i detta nu, eller något jag önskade att jag skulle blivit redan. Men det kommer med en viss rädsla att de aldrig kommer ske. Idag är jag glad för de relationer jag har och haft. För idag mår jag riktigt bra, och min rädsla kanske skyddar mig till den dagen kommer då jag är redo för att riskera att bli sårad igen. Jag vet inte, men människan är en rätt fantastisk varelse och vad den inte gör för att skydda sig.
Så det senaste halvåret har förändrat allt. En man som varit den första att få mig att helhjärtat tro på tvåsamheten ryckte sedan bort allt. Jag va så långt nere i skiten men är idag starkare, lyckligare och friare än vad jag varit på många många år, kanske hela mitt liv. Jag tillbringade så många år med att vänta, vänta på min man och att resten av vårt gemensamma liv skulle ta fart på riktigt. Jag behöver inte vänta längre. Mitt hem är mitt eget. Mitt liv är mitt att styra över. Och mina drömmar är fortfarande inte drömda. Jag vet vad jag vill ha i mitt liv, men vägen dit får ta den tid de vill och med massa äventyr som avstickare. "Resan är målet" har nu fått en helt ny mening för mig, kanske först nu jag förstår vad de betyder.
Älskar livet, älskar min vardag som rusar förbi. Just nu skulle jag behöva en liten tripp, stanna upp och njuta.

eller egentligen va de inget svar. Det va upprepandet av redan framlagda fakta. Han är gärna min vän, men han vill inte ha mig.
Ja - tårarna kom igen
Ja - det känns allt annat än bra
Men, jag kan inte annat än att hålla fast vid att jag inte behöver vara någons andrahandsval. Jag är bra nog att vara någons första val.
Jag tycker så mycket om honom, skulle så gärna fått möjligheten att falla och bli riktigt kär. Tacksam att självbevarelsedrift och rädsla hållt mig tillbaka i det avseendet.
Men ska jag punkta upp så har han det jag önskar. Vi trivs ihop. Vi kan allt ifrån att skratta till att glo på en tv-skärm ihop. Vi dansar och delar en kärlek till musiken som är enorm. Vi dansar och löser korsord. Vi tar gärna på varandra men sitter inte fast vid höften. Vi kan kyssas offentligt, men en blick kan räcka precis lika långt.
För egen del behöver jag inte bekräftelsen, något mitt ex inte lyckats att ta ifrån mig är mitt sätt att se på tvåsamhet - enkelheten, för mig är det så att om min man, eller en man för att va korrekt, väljer att gå it med mig, om det är till närmsta affär eller till ett dansgolv så är jag trygg med att vi är där tillsammans, skulle han hamna på villospår, så ja, fuck it, då va de väl inget att ha då! Svårare än så är det inte. Ärlighet, tydlighet, enkelhet.
Har aldrig förstått varför man ska skapa eller oroa sig för problem som inte finns. Antingen är man med den man vill, eller så är man inte. Utgången av att inte kontrollera allt visar ju båda parterna vad de har. Finns ett behov av någon annan, saknas uppenbarligen nåt i de som finns. Avsluta. Finns inget behov av uppmärksamheten, ja då har man väl de man önskar och vad gör de väl då om man pratar, skrattar eller tar en dans med någon annan? Nej mig stör de inte alls. Jag vill veta vad jag har, och det ska aldrig krävas oro eller svartsjuka för att stärka de.

Så han valde inte mig. Sorgset för mig. Men kanske mer hans förlust.

Med två stadiga fötter på jorden, härifrån och framåt. Öppet och ärligt.

Ja, tårarna forsar och jag kan inte stoppa de ikväll. De byter lätt riktning bär de når mina mungipor som sitter högt. Jag ler, och gråter.
Jag är KÄR!!! Och det är i mig själv, mitt liv, alla de förutsättningar jag har, alla möjligheter, i mitt hem som doftar citron efter middagen, nymålat och rentvättade kläder.
Jag älskar livet!
Tänker tanken att kunna dela det här med någon, men nej, det här är mitt, bara mitt, min känsla och lyckan är inte på grund av eller för någon annan, den är för mig.
NU är jag redo! Förstår även jag att den här euforin kommer att lägga sig, men jag hoppas så innerligt att jag aldrig kommer glömma hur det kändes. Där på botten. Insikten av vad en annan människa kan göra mot en. Men det ska inte få hindra mig. Det jag kände va äkta, tilliten och vetskapen om att vi satsade resten av våra liv på varandra. Jag gick bet, men hoppas innerligt att jag hittar dit igen.
Kan men viss mått av självdistans se att jag har en mur som "en nästa" kommer ha stora bekymmer att spränga bort. Och jag menar just spränga, för den som behöver klättra över har förvisso gjort jobbet, men ver samtidigt hur man klättrar tillbaka till andra sidan av muren igen.
Ta mig med storm, eller spräng muren! Använd vilka metaforer du vill, men jag vill! Och jag lovar att jag inte har en sköld starkare än att den som är värdig kan ta sig igenom.
Jag kommer vara rädd om mig. Våga annat. Skadan har nog redan skrämt bort en. Men det gör ingenting, jag va kanske inte där, inte framme vid öppenheten att våga kika vad som fanns. Ett skratt, närhet och vänskap, men inte in på livet.
Att skicka iväg ett meddelande med all välmening att jag saknat, men att jag uppskattar en ärlig tystnad framför falsk närvaro, och vara uppriktig i det känns riktigt bra. För jag har saknat honom, mannen jag träffat sen i början av december, saknar honom nu med. Men han trår någon annan. Och jag ställde mer eller mindre ett ultimatum - ta ett beslut. Tystnaden har fått tala för sig. Och det gör inte ont. Han är fortfarande mitt leende, han är fortsatt någon jag trivs enormt med. Men att öppna med ärlighet ger stort andrum, kanske min mur också. Finns ingen bitterhet, ingen sorg, inte ens besvikelse, han är min vän, men oj, han och jag är inte "ment-to-be". Att sakna någon betyder inte att man behöver ogilla frånvaron. De veckorna vi haft ihop har bjudit på verkligen allt! Ändå har jag inte ens börjat fantisera om framtid så långt som till sommaren, nä, jag har trivts i stunden. Inte avbokat något, inte anpassat mig. Gemensamt utnyttjande av en annan vuxen människa, vi har till och med lekt familj stundvis. Och han underbara fina barn. Saknar jag något så saknar jag dom!

En underbar känsla som bara växer för varje dag!
Kroppen skriker av muskler som bränner, men det är stuns i stegen och allt som för en tid sen va ett enormt hinder är för stunden en axelryckning.
Jag vinner! Jag vinner min frihet, eller, nej, jag återtar min frihet!!!
Jag är lycklig, min lycka är inte påverkad av en tredje part. Den bor i mig.
Jag ler och skrattar mer än vad jag kan dra mig till minnes att jag gjort på en väldigt lång tid, ändå lever jag bara i min vardag.
Älskar livet.
Och jag känner mig så stark inombords, jag ser att motgångarna som vi alla möter på daglig basis är desamma, men jag ser inte att de är oövervinneliga. Det är shit-happens, och de är ju bara att gilla läget.

Lagfarten har nu gått igenom och står nu helt och hållet på mig. Idag fick jag äntligen tillbaka min sista nyckelknippa. Och, igår tog jag fram alla fakta jag behöver för att byta adress på en person som inte delar adressen med mig. Möttes av en fantastisk kvinna på Skatteverket, förklarade läget utan värderingar eller egna åsikter, bara fakta. Hon tog tag i bitarna och inom några veckor så kan ingen råka söka mitt ex på min adress, ingen post på villovägar och på en sökning så kommer bara mitt namn stå.

Stark - lycklig - fri

Jag har i några veckor oroat mig för bakslag. Än har inget kommit men härom dagen slog reaktion ilska till med full kraft. Efter flera års förhållande mer eller mindre på distans, och en separation som nu snart pågått i sex månader har jag och exet egentligen aldrig bråkat. Jovisst, kraftigt skilda meningar, rediga pms reaktioner och stora mått av besvikelse. Men vi har aldrig skrikigt på varandra, kallat varandra för namn eller behövt ångra mer än möjligtvis åsikten lades fram. Men det är nog precis vad som skulle ha hänt häromdagen om vi som vanligt folk stått mitt emot varandra. Han har, sedan han fick nycklarna till vårt hem i ett paket den där hemska dagen på Arlanda då han lämnade mig, vägrat lämna ifrån sig samma knippa med ursäkten om att han faktist äger halva huset. Nu är det ju så att han sedan den 9 januari inte gör det. Jag äger huset, ja ihop med banken, men han äger inget, så är det ju i all rimlighet att jag ska ha igen mina nycklar? Ja det kan man tycka, iallafall jag. Så den dagen han gick med på att låta mig köpa huset berättade han att nycklarna fanns hos hans mor. Bra, jag tar kontakt med henne den dagen papprena blir klara och får till svar att hon befinner sig hos sin andra son i Australien. Men hon vet däremot inte att det ska finnas några nycklar hos henne. Fine... Så tre dagar innan hon ska komma hem skriver jag till de båda att de ska reda ut de här med vart nycklarna ligger. Ingen utav dom svarar. Avvaktar till dagen efter hon förväntats kommit tillbaka till Sverige. Nä, då har de fortfarande inte haft kontakt och hon är då tillbaka i landet men inte i stan. Det är nu det brakar lös. Jag skriver till mitt ex att hans mor minsann fortfarande inte vet något om några nycklar. Han är fortsatt nonchalant, säger att de inge lyckats få kontakt. Observera här att jag inte har några som helst problem att få respons från någon av dom. När jag berättar att hon inte är i stan så tycker han att då har de ingen betydelse huruvida han informerar henne eller inte denna dag eller en annan. Allt brister för mig och jag frågar om han är helt dum i huvudet. Oj, de skulle man inte gjort tydligen.
Jag ringer upp hans mor, hon anser att hon ska inte vara i det här, jag anser att hennes sons agerande påverkat hela min familj, så hon kan gott ta fram en skyffel och städa ett litet hörn av sin sons skit. Lös det!
Det smått tragikomiska som framkommer är att hon inte ens vet om att jag köpt huset av honom, att allt är klart. I samtalet framkommer också ett gäng lögner som han spridit omkring sig. Saker som inte ens berör vår relation eller separation. Saker jag har fakta om via hans vänner och kollegor, saker han påstått helt annorlunda till henne. Jag har fått mina fakta om lögner till mig för månader sen, men nu kom versionen 3.0 som han delgett sin mor. Varför?
Ja, summan av kardemumman? Jag är glad och tacksam över att inte tillbringa resten av mitt liv med honom. Likaså hans föräldrar som ändå fostrat och lärt honom hans värderingar. I en stor sorg är ändå lättnaden större än sorgen för den graviditet som gick som den gick på försommaren.
Ja tacksamhet, för den man jag nu steg för steg lämnar bakom mig är inte den man jag tillbringat åren och framtidsplanerna tillsammans med.
Pratade med någon som för ett halvår sen va en av hans närmsta vänner igår. Vi hade bra kontakt i höstas sen har de ebbat ut, rätt naturligt. Men även där visar de sig att ytterligare några versioner av händelser utspelat sig. I samma veva har mitt ex försvunnit även ur hans liv. En gång har de hörts av och han gissade att de va i mitten av september. Under våra år tillsammans har de pratat i timtal flera gånger i veckan. Jag har haft otaliga middagar som kallnat i väntan på att deras samtal ska avslutas.
Så, hans familj hör mest lögner och går miste om faktum som att han numera inte har med huset att göra. Hans vänner har matats med lögner och historier om de haft kontakt alls. Och hans kollegor ser honom som knepig, men vet inte så mycket mer än de dom faktiskt sett själva.
Så vem är förloraren?
Ja inte fasen är det jag iallafall! Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att botten nåddes med inte större påverkan att de va lösbart.
Och faktiskt, lyckan och styrkan jag känner idag. Hade aldrig funnits utan det som hänt. Och jag har tillbringat många år med att vänta på att resten av vårt liv ska börja. Vips så är resten av mitt liv här och den enda som väljer är jag!

Kan det verkligen vara verkligheten? Min totala harmoni och lyckorus håller i sig. Jag pysslar, plockar, målar och grejar. I min ensamhet och jag är så tillfreds. Musiken fyller huset och jag sjunger med och kroppen följer basgångarna.
Kemiskt framställda hormoner - är det min räddning? Började ju efter några års uppehåll återigen med mina ppiller igen här för någon månad sen. Kan det vara så att jag återfunnit min stabilitet därigenom? Har gått på hormoner från väldigt ung ålder, från start att få bukt med min mensvärk, sen har det bara rullat på.
Det är mycket i mitt liv som ordnat upp sig. Men lyckan jag känner genom ett visst mått av ensamhet och framtidspanik har fått mig att undra. Är det verkligen "bara" en uppredd vardag som låter mig känna såhär? Kanske är det en balans bland alla hormonstormar som också spelar in?
Får lite panik över tanken att det är hormonpiller som skänker harmoni. Är det inte jag? Mina bedrifter? Allt bra som hänt?
Tänk va vriden man är. Till och med när känslan är lycka måste man börja överanalysera och rota.
-Va lycklig människa!!!
Ifrågasätt inte så förbannat jämt.

Som precis varje morgon som väckarklockan envisas med att väcka mig så va jag så trött att jag länge låg och övervägde att sjukanmäla mig på jobbet för att somna om. Något jag aldrig gör, men varje morgon är det samma visa. Genom denna plågade och jobbiga del av dygnet som mornar innebär för mig så spred sig känslan av att vara lycklig! Nej, ingenting har förändrats, jag oroar mig för samma saker som alltid, jag har samma åtaganden som livet innebär som alltid, bredvid mig i sängen ligger inte drömprinsen den sidan av sängen va i vanlig ordning tom. Men ... jag är glad! Tänk va hårt allt som skett har tagit på mig. Alla stora mörka moln har skingrat sig, och mina bekymmer är precis som vilken annans som helst. Och det mina vänner - det är frihet.
Ikväll väntar ännu en poledance lektion och jag längtar! Ny värk och utan en tvekan nya blåmärken. Vet att väl hemma sent ikväll väntar en rejäl skottning för just nu vräker snön ner. Och jag ser fram emot även det. Mitt liv är bra, bättre än bra! Och skam vore väl om jag inte tog tillfället i akt att verkligen uttrycka och uppskatta den här känslan.
Vill aldrig ner i skiten igen, nä tacka vet jag vardagsbekymmer med svårigheter att planera mat, eller vart prioriteringen på månadens ekonomi ska läggas, hala vägar och dammråttor som hopas.

Dagar och lediga nätter fylls med aktivitet. I sak inga måsten. Träffar vännerna, mannen, föräldrarna. Jag har roligt, skrattar, utmanar och utmanas. Har påbörjat en uppdatering av köket och tränar. Jag jobbar och stupar i säng.
Och så börjar jag om.
Ikväll ligger jag under filten i soffan igen. Ser fram emot morgondagens träningspass, nöjd över kvällens och gårdagskvällens nedmontering av köksluckor och inledande målning av stommarna.
Jag är tillfreds? Är det såhär det känns? Hänt massor och ivern att se vad kommande dagar bjuder på är enorm. Inga måsten, bara jag. Planerar inte år eller månader eller ens veckor, små små steg, några dagar i taget, stannar upp och känner av, så några steg till. Är fortsatt en viss mått av tomhet, missförstå mig rätt, en positiv tomhet, att det inte längre ligger brännande tårar under ögonlocken, ingen oro eller ångest som gör det svårt att andas eller som får magen att knyta sig. Men det är något jag levt med så länge att nu när det är över kommer jag på mig själv med att söka i registret efter den där känslan som fattas när jag stannar upp.
Räds för starka eller intensiva känslor, skräms av människor som försöker lära känna mig och komma alltför nära. Jag har min älskade cirkel av personer i mitt liv, någon eller några som balanserar på en skör brännande gräns för vad som är bekvämt, och några nytillkomna som hålls på ett skönt enkelt avstånd utanför min cirkel. En dag kommer jag våga låta den där barriären mellan utanför och innanför sänkas, idag tänker jag att de som stångar och kämpar för att ta sig igenom nu kanske är värda att ha här inne på min sida. Kanske.

Idag spikades årets första getaway, jag och bästa vännen iväg på ännu ett nytt äventyr. Åh som jag längtar!