Så jag insåg tillslut fakta och tog tag i det.
Häromdagen satt jag på golvet framför tvn och vek tvätt. Färdiga prydliga högar på rad. Väl klar så började något program som jag ville se så jag kröp upp i soffan och drog på mig filten. Första reklampausen tittar jag på högarna och känner bara att jag struntar i dom. Gick ut och tog en cigg. Reklampaus två, plockar fram telefonen och börjar klicka runt, tänker att nästa paus tar jag tag i det. Tredje pausen kommer tårarna. Jag orkar inte samla ihop högarna för att lägga in dom i respektive hyllor och skåp. Programmet tar slut och jag har missat slutet helt. Mellan tårar och trötthet stirrandes på tvätt har tiden gått. Undrar så vad som gör att det inte går. Så jag klarar ännu av att faktiskt tvätta, men inte att avsluta.
Så länge nu är den enda platsen jag vill vara på är liggandes i soffan under en filt stirrandes på lättsmält tv.
Nu har jag betett mig såhär ett tag och inser att det här är inte jag. Inte den jag vill vara, och inte nån jag nånsin varit. Så jag ringde läkaren och fick en tid. Idag påbörjar jag min behandling med antidepressiva läkemedel. Mitt förnuft säger att det är bra, men min känsla säger ändå att jag är svag. Att jag borde varit starkare än att behöva det här. Fånigt och dumt. Som sagt, all min intelligens vet att det inte är ett nederlag att ta till hjälp.
I vanlig ordning så dyker de upp nåt ytterligare när jag väl söker vård, och idag hittade läkaren ett blåsljud på hjärtat. Ett EKG togs och det såg normalt ut och en remiss skriven för ultraljud. Helvete... Min första ultraljudsundersökning skulle ju vara på mitt barn.
Så oron ökar. Tänker en hel del på de kommande veckorna. Risken att man går ner sig mer under den första tiden är stor. Jag vet ju om det så tackade nej till extra ångestdämpande. Samma sak där. Varför ska jag klistra på starka bruttan attityden för? Rejäl ångest får jag ju emellanåt.
Att fylla i div skattningsenkäter om sitt mående va svårt. Dels är det ju jag, vet ju hur jag "borde" må, sen är de hur jag faktiskt mår. Nu är väl tillfälle om nåt att va ärlig. Men jämt och alltid låter så definitivt. Jag skrattar. Jag har kul. Däremellan är det ... svart. Kanske vart det nåt mellanting. Läkaren kändes bra iallafall. Ung, men ändå trygg. Har aldrig fått så lång tid uppsatt hos en läkare.
P-piller historien och dess efterföljder va som ett skämt. Kom till mottagningen och fick exakt samma frågor som på Familjeplaneringen och vips så hade jag ett nytt recept utskrivet. Inga extra kontroller, inga utredningar. Hon tyckte inte min vikt va något att oroa sig för, att blodtrycket varierat sa hon att jag bör ha koll på.... Bara en lång suck.

Relationerna har ändrat sig. Mannen jag träffat det senaste halvåret är avslutat. På ett konstigt sätt. Det sättet att från en dag till nästa så slutade vi höras av. Gått tio dagar idag och jag la hans nyckel i ett kuvert och postade till honom idag. Skumt, men bra.
Mannen från förra vintern hör av sig ibland. Det är trevligt, men inte mer.
Igår startade jag upp min profil på en dejtningsajt igen. Vill verkligen träffa någon. Och man kan ju hoppas att jag lär mig av erfarenheterna.
Hoppet lever än, för allt, mående, relationer och längtan efter att återgå till mitt glada lyckliga jag igen.